Den ständigt gravida mannen

Idag börjar Pride, och jag tänkte tipsa om en intervju med Thomas Beatie. Han är invigningstalare i år ju. Jag tycker han ger väldigt bra svar även på mindre lyckade frågor, och jag gillar honom bara mer och mer. Han verkar vara en underbar människa.

Däremot kom jag på när jag såg klippet att rubrikerna oftast bara kallar honom “den gravida mannen”.

Den gravida mannen – hör hans berättelse (Aftonbladet)

“Gravida mannen” talar på Pride (SVT)

Gravida mannen talar på Pride (DN)

Gravida mannen talar på Pride (SvD)

De tre sista länkarna är egentligen från en och samma TT-text, som även kablats ut i diverse lokaltidningar. Även om jag förstår varför det blivit så – han blev känd just när den första graviditeten pågick, och inte till exempel först efter förlossningen – så tycker jag det är fascinerande att man hakat upp sig på själva graviditeten. Det blir kanske ännu tydligare om man tittar på lite äldre rubriker:

Gravida mannen blev pappa igen

Att fortsätta vara gravid efter en förlossning är verkligen inte vanligt, vad jag vet, men Thomas Beatie är inte känd som “mannen som fött barn”. Varken födandet eller föräldraskapet är i centrum, utan just graviditeten – och det är i ständig presens. Som om det vore en enda lång graviditet, och inte tre olika. Som om det var ett kroniskt tillstånd.

Jag fick en bild för mitt inre: När han är 80 år och yngsta barnet är vuxet för länge sedan, så kommer folk fortfarande kalla honom gravid. Eller så kommer ingen längre tycka att det är något anmärkningsvärt att en man föder barn. Jag hoppas på det senare.

Lästips: Manligheten sitter inte i anatomin. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

This entry was posted in Barn och genus, Genus, Kultur och media, Regnbågsidoler, Reproduktiva rättigheter, Språk, Stockholm Pride, Trans* i media and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Den ständigt gravida mannen

  1. Pingback: Rosor, syltburkar och könsetiketter « Per pladdrar på

  2. Pingback: Varje individ ska ha sina rättigheter och friheter | Kent Persson (m) blogg

  3. Linda Örulv says:

    Så märkligt! Undrar varför det är så. Är det själva graviditeten som är sensationen, anomalin, det som utmanar vårt samhälle? Eller är det helt enkelt för mycket att smälta att en man tagit sig igenom hela processen och rott födandet i land? Eller vill man blunda för de barn som kommit till liv, för att kunna fortsätta betrakta det hela som någonting lite skumt och apart utan att för den skull behöva ta ansvar för att man inte tycker att de barnen borde ha blivit till? Eller är graviditeten, med de myter som den är omspunnen av (alla dessa känslosvängningar som hör den “kvinnliga naturen” till), svårare att förena med vårt samhälles konstruktion av manlighet? Medan förlossningen, med dess smärta, ses som lite mer macho? Eller är man helt enkelt inte uppdaterad?

    Äntligen har i alla fall frågan kommit upp på agendan. Jag håller tummarna. Det är befängt att behöva operera bort friska organ av oklara moraliska skäl, eller vad det nu är.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *