Fjoll i hatten

En stor, mörkrosa tygros som är både brosch och hårsnodd i ett – perfekt för en sån som mig, som har svårt att ha på mig smycken som ligger an mot huden. Tänk att det skulle ta så många år innan jag vågar använda den. Jag köpte den för kanske åtta år sedan, och den har bara legat och väntat på mig sedan dess.

Så länge jag lästes som tjej jämt och ständigt var det otänkbart; jag kände mig pervers, i brist på bättre ord. När jag väl började passera vågade jag ändå inte ta på mig den, för jag var rädd att folk som visste att jag var fittfödd skulle tycka att jag var en usel “representant” som bara fjollade mig. Jag var rädd att jag gav “riktiga” transkillar dåligt rykte. Jo, det är sant: även jag har en del internaliserad fjollfobi.

Det var först veckan före Pride i år som jag letade rätt på blomman och satte den i hatten. Folk tittar, och det var jag beredd på. Däremot var jag inte beredd på kommentarerna.

Igårkväll gick jag längs en gata här i Norberg. Det var mycket fester eftersom det var lördag, och det började bli mörkt. På en balkong en halv våning upp stod folk och skrålade och skrattade. Festande människor gör mig illa till mods, och skrattande människor är en av mina största fobier.

När jag närmade mig gick alla utom en in i lägenheten igen. Den som var kvar stod och pratade med en människa på gården som rastade en hund. Jag gick på trottoaren på andra sidan gatan, och pulsen steg när personen på balkongen började ropa på mig.

– Öh, du! Hallå?!
– Hallå, hallå.
– Skål!
– Skål.
– Vilken fin blomma du har på hatten!

En kväll under Pride satt Mikusagi och jag på en bänk ett par kvarter från Kungsan, när en mycket berusad människa kom fram och började hålla en osammanhängande monolog. Efter en stund pekade hen på rosen och babblade om “den där”. När jag inte förstod vad hen menade blev hen frustrerad och fräste “Du vet mycket väl vad jag menar!” Jag blev lite orolig att hen skulle bli våldsam, men istället sa hen att jag var “duktig” som hade en sån på hatten. Först då kopplade jag.

I Gävle gick folk med uppspärrade näsborrar, som om de aldrig sett en skäggig person med blommor i hatten förut. Men alla som faktiskt har sagt något om den har bara varit positiva. Det hade jag inte kunnat gissa.

This entry was posted in Genus, HBTQ, Transitionsdagbok and tagged , , . Bookmark the permalink.

19 Responses to Fjoll i hatten

  1. Karin says:

    Men rosen är klockren och det är du också ju!

  2. Mikusagi says:

    Alltså, jag tycker inte ens att den är särskilt iögonfallande. Fast fin, förstås.
    Åh, att gå förbi festande och/eller fulla människor när en vet att en på något sätt sticker ut är så himla jobbigt!

  3. Liny says:

    Oh my god den är ju finast i världen! Den är ju riktigt klockren på hatten! Man blir ju glad i hela kroppen av att se den ^_^

  4. Jag tror inte att jag sett någon skäggig person med en blomma i hatten förut. Men jag tycker att det är en störtcool kombination. C:

  5. svalin says:

    Rosen passar jättebra med hatten och kläderna. Din klädstil är minst lika cool som Ola Salos.

  6. Jag tycker den är tjusig! Särskilt i kombo med hatten den sitter på. För den är lika typiskt avskalad och “försiktig” i sitt uttryck, som blomman inte är det. Det framhäver blommigheten, på något vis. Underbart frigörande. Blir inspirerad 🙂

  7. Visselpaj says:

    Jättefint! =) Me like.

  8. Kom inte hit där vi bor, då snor min yngsta den av dig. 🙂 Jag tycker den var fin, och fin på dig!

  9. Görel says:

    Åh, den passar dig ju jättebra!

  10. Miku: Ja, och det är därför jag har festfobi.

    Karin, Liny, Diana, svalin, Birgitta, Visselpaj: Ehm… tack! 😀 😀 😀

    alfapetsmamma: Haha, okej 😛

  11. Lisa says:

    supersött

  12. mupp says:

    Zorro!

  13. Elysia says:

    Riktigt snyggt!
    Får mig att tänka på en poet, en dandy, Oscar Wilde

  14. Awww söt du är på den bilden. Jättefin ros också!

  15. Jag tycker att det var en riktigt fin blomma!

  16. plastbaronen says:

    Fin 😀 😀
    Jag tycker du liknar någon excentrisk typ från en manga. Vilket är menat som en komplimang.
    Ja, fulla mäniskor och skrattande människor kan vara lite obehagliga tycker jag med. När personer går förbi (eller jag går förbi dem) och de skrattar, känner jag det ofta som om de skrattar åt mig, trots att jag förnuftsmässigt begriper att i en majoritet av fallen är det nog inte så. Det är en reflex som sitter kvar från högstadiet.

  17. meta says:

    Skitsnyggt. Klart de tittar. Skulle jag också göra och tänka “WOW det där var snyggt”.

  18. Mikusagi says:

    Den här kvällen alltså! <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *