Alternativa skyddsnät i asociala media

Ett fem år långt förhållande tog slut igår. Jag sörjer inte, men känner både nervositet och förväntan inför framtiden. Målet med förhållandet har hela tiden varit att göra slut, och vi har inte setts så mycket alls det senaste året. Dessutom har det varit totalt elva olika personer som kommit och gått under tiden, så det har inte alls varit så monogamt och exklusivt. Det inte är ett definitivt avslut; mer ett försök. Vi provar att se hur det fungerar att vara ifrån varandra, och jag har fått ett löfte om att ifall saknaden blir för stor så finns de kvar. Det är bara att maila.

Jag pratar om boendestöd, alltså. Vi träffades igår och kom överens om att låta det vila tills vidare, för att se hur jag klarar mig på egen hand. Det känns ungefär som det gjorde ifjol, när jag slutade vara psykpatient efter åtta år: Omtumlande. Det stöd jag haft från “samhället” har till största delen utgjorts av diverse insatser från psykiatrin, och boendestöd från kommunen. Även om det i perioder har fungerat riktigt bra, så har ömsesidiga kommunikationssvårigheter ställt till en hel del. För några år sedan skrev jag en dikt som handlade om problemet med den så kallade verkligheten:

“Döm mig inte efter min bleka hud.
Jag är en främling i ditt land.
Döm mig inte efter mina blåa ögon.
Jag har sett mer än du anar.
Döm mig inte efter vad du tror att jag säger.
Lyssna istället.”

Jag har haft otur med vissa personer, och mer tur med andra. Min sista terapeut var guld värd, och de två boendestödjare jag haft det senaste året också. Det som skiljer de från så många andra har varit just detta: även om de inte alltid förstår vad jag säger, så är de åtminstone medvetna om att de inte förstår.

Det skyddsnät som samhället har förväntats stå för har blivit glesare och glesare mellan maskorna, och det känns som om det är fler som faller igenom än som fångas upp. Istället finns det ett annat skyddsnät. Ett skyddsnät som kräver förmåga att uttrycka sig i ord och läsvana, utöver kravet på en uppkopplad dator eller smartphone. Ett nät som innebär stora risker, om man är känslig – men och ett nät där man kan vara sig själv, på flera olika sätt. Där folk inte utgår ifrån att det bara är ur den vinkel som de råkar få syn på en, som är den enda rätta. Där människor är mer ytliga och självupptagna, och samtidigt ändå går mer på djupet och är mer solidariska, än i 3D-världen.

Det är det skyddsnätet som fångat upp mig många fler gånger än vad terapeuter, boendestödjare och liknande skulle klara av tillsammans. Som friskförklarad och ostödd är det skyddsnätet nu det enda jag har. Det ska väl fungera – eftersom det också är den enda plats där människor inte dömer mig efter hur “normal” jag verkar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Internet, NPF, NPF-hantering, Personligt, Psykiatri, Psykologi, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

5 Responses to Alternativa skyddsnät i asociala media

  1. Det är ett stort steg att ta att bli utan boendestödjare men samtidigt ett stort steg år rätt håll. Att klara sig själv där man förut behövt stöd. Jag tror att du kommer klara det här galant. Du är en klok karl med mycket sunt förnuft och goda om så inlärda (det har vi väl alla förvisso) kunskaper i att leva. Kram!

  2. Tack, jag tror också att det kommer att gå bra 🙂 Kram!

  3. Jag minns hur det var men du…det kommer att gå bra..:) Upp och ner men kanske inte lika kaotiskt som innan. Jag föll inte lika djupt i vardagsrutins-träsket igen.. Jag upplevde det som en frihetskänsla också. Ingen mer integritetskränkning nödvändig…
    Välkommen till ditt eget liv!!!!

  4. Tack 🙂 Ja, den här första helgen har iaf gått bra… hittills 😉 Det ska nog fungera 😀

  5. Tristessa says:

    Fint skrivet! Måste vara rätt skönt att komma till den punkten då hjälp inte behövs, dit vill jag med.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *