Sluta ta dig i kragen!

Första september. Dagens datum väcker blandade känslor i mig.

Å ena sidan är det på dagen ett år sedan jag skulle ha utförsäkrats, för att jag närmade mig den där magiska 30-årsgränsen då aktivitetsersättningen upphör. Redan när jag fyllde 28 började jag oroa mig för vad som skulle hända. Jag grubblade över vad soc skulle säga den här gången, för det var där jag hade ställt in mig på att hamna igen.

Å andra sidan är det också på dagen ett år sedan jag började mitt drömjobb – som jag fortfarande har, och som jag fortfarande tycker är fantastiskt kul.

Jag vet att jag har haft tur, som har hittat något som jag kan, som jag trivs med, och som jag får chansen att göra. Samtidigt är jag rädd att någon utförsäkrad stackare någonstans kanske får höra, att det gick minsann för Immanuel att ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb. Jag hoppas innerligt att inget troll – vare sig på nätet eller i köttvärlden – berättar om mig för att skuldbelägga de som inte har haft samma tur, för att ifrågasätta varför någon inte kan jobba, eller för att bara spy galla över att folk “vill vara sjuka”. Som om det handlar om att ta sig i kragen.

Att personer med funktionsnedsättning ofta står utanför arbetsmarknaden beror på diskriminering – men jag skulle säga att det i sin tur kan direkt förvärras av att man hela tiden stämplas som parasit. Att kämpa med att få omgivningen att förstå att man inte klarar allt, kan nämligen göra att man begränsar sitt liv i onödan.

Om jag hade lyssnat på alla som sagt “Kan man blogga, kan man jobba!” eller “Du klarar av att blogga, men inte att jobba? Och det ska jag tro på?!” så hade jag slutat blogga för länge sedan, eftersom de fick det att låta som en motsättning. Jag visste att bloggen var min terapi, min rehabilitering. I slutänden blev det också bloggen som ledde fram till att jag fick ett jobb, eftersom jag inte hade fått kontakt med min nuvarande chef annars.

Tänk på det nästa gång ni ifrågasätter en person som till exempel klarar av att gå ut med hunden en gång per dag, men inte mer än så: Är det bättre att personen ifråga sitter inne jämt istället, och ändå inte orkar jobba? Är det så man tar ansvar för sin egen rehabilitering: genom att begränsa sitt liv för att passa in i en mall?

Jag vet att folk drar till med såna klyschor, för jag har fått höra det själv så många gånger. Jag vet också att om man tar sig i kragen riktigt hårt, så kan man råka strypa sig själv. Jag har inte tagit mig själv i kragen på flera år – och det var först när jag slutade med det som jag kunde börja andas.

Läs även andra bloggares åsikter intressanta om , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, Internet, Kultur och media, NPF, NPF-hantering, NPF-vård, Överlevnadshandbok, Personligt, Politik, Psykiatri, Psykologi and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

18 Responses to Sluta ta dig i kragen!

  1. dean says:

    Toppen. Fler borde få läsa detta. Jag har full förståelse för att folk inte får ihop ekvationen “klarar av syssla X utan större problem men tvärbromsar inför syssla Y” men med mer kunskap och insikt vore det inte så omöjligt att förstå. Du har så rätt i att promenad med hunden (exempelvis) är bättre än att ligga i sängen och försöka bevisa för alla hur sjuk man är så att ingen ska tvivla.
    “Jag vet också att om man tar sig i kragen riktigt hårt, så kan man råka strypa sig själv.” 🙂

  2. gabriela says:

    jösses, så bra skrivet – sista stycket är LYSANDE!!!

  3. Nobody says:

    Å, så bra och sant skrivet! Det är så många som verkligen inte begriper hur det är på arbetsmarknaden när man har en funktionsnedsättning av något slag. Man blir dubbelt skuldbelagd. Man ska jobba trots att man är sjuk, men att ytterst få vill anställa en tas ingen hänsyn till. Och ve den som försöker göra det bästa av sitt liv och aktiverar sig med det man kan, är man sjukskriven ska man inte synas eller höras, annars är man arbetsför. Att det inte funkar i praktiken är en annan sak.

  4. Devin says:

    “Om jag hade lyssnat på alla som sagt ”Kan man blogga, kan man jobba!” eller ”Du klarar av att blogga, men inte att jobba? Och det ska jag tro på?!” så hade jag slutat blogga för länge sedan, eftersom de fick det att låta som en motsättning. Jag visste att bloggen var min terapi, min rehabilitering.”

    <3 Det här ska delas!

  5. Jag skulle aldrig drömma om att använda de lyckosamma som faktiskt fått jobb som exempel. Du är himla duktig på vad du gör, vilket har lett till att du har fått jobb. Andra med samma problematik behöver inte vara lika duktiga på något som är efterfrågat.

  6. alfapetsmamma says:

    Heja heja!
    Och så kan jag inte låta bli att undra hur det är att ha T.A som chef. Jag gillade hans bok med det röda omslaget i alla fall. Den skulle jag vilja få fler att läsa.

  7. Tofflan says:

    Mycket kloka och tänkvärda ord av dig! Jag har just idag hoppat på ett praktikjobb – efter att ha gått arbetslös i två år och åtta månader. För första gången på mycket länge efterfrågas plötsligt min 23-åriga erfarenhet och kompetens. Men i skrivande stund känner jag mig så osäker, så osäker och så rädd! Ditt inlägg gav mig positivare tankar! Tack! 😀

  8. K says:

    Kan man inte få aktivitetsersättning när man fyller 30?
    är det när man fyller år det tar slut eller hela året när man är 30?
    vad händer sen, annars då, om man inte lyckats få ett jobb??

    detta hade jag missat, usch vad orolig jag blir :´( …….

  9. Nobody says:

    Efter 30 kan man få sjukersättning istället, om man bedöms ej arbetsför. Anser de att du kan jobba så är det Arbetsförmedlingen nästa, och hittar du inget jobb får du ansöka om A-kassa.

  10. Pingback: ”Kan man blogga, kan man jobba!” » Visselpaj

  11. Visselpaj says:

    Mycket klarsynt och bra skrivet. Så pass bra att jag citerar dig i ett av mina inlägg.

  12. Freja says:

    “Ryck upp dig…”, “Det är bara att ta sig i kragen…” Idioti! Och jag som varit sjukskriven för stressymptom vet dessutom att bästa boten är att prata, skriva och promenera. Jättebra skrivet!

  13. Nobody har rätt, men jag vill gärna lägga till: Aktivitetsersättningen har alltså alltid varit tidsbegränsad och är bara för personer under 30. Förr kunde man sedan gå över till permanent eller tillfällig sjukersättning, som det heter för de som är över 30. Men eftersom de har höjt kraven för permanent sjukersättning enormt, och avskaffat den tillfälliga, så blir folk utförsäkrade istället.

    Iaf för ett år sedan var det from. den första i den månad man fyller 30, som man inte får någon ersättning längre. Tex: Jag fyllde 30 den 21 september ifjol, och därför fick jag bara pengar tom. augusti.

  14. Susanna says:

    Asbra inlägg!

  15. dam i sandaler says:

    Det här var det bästa jag har läst på länge!

  16. Lina says:

    varför har jag inte hittat dig innan, du är ju alldeles underbar 🙂

  17. B says:

    Mycket bra skrivet. Jag håller med.

  18. Mia says:

    Mitt i prick som vanligt! Detta är så jäkla viktigt!
    Innan alla parter på arbetsmarknaden fattar att det kanske måste tänkas lite utanför ramarna, så kommer inte ta-dig-i-kragen- metoden fungera för alla.
    Jag har också haft tur..har sen några år tbx jobb på ett ställe där bossen
    har den förmågan, men vägen dit har varit ett helvete..
    Först försökte jag själv strypa mig med kragtag, är envis som få och vill oftast så mkt mer än vad jag tål, vilket ställer till det..å när jag sen äntligen insåg att det inte fungerade, så började ist omgivningen slita mig i kragen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *