ADHD och Anti-Diagnosis Hypocrisy Disorder

Jag har försökt att låta bli att skriva om Aftonbladets artikelserie om psykiatrin, men läst den noga. Vissa saker är bra att de lyfter fram, men det känns som om de har missat en väsentlig bit.

Ta den här rubriken, till exempel:

“Forskare varnar: Barn får adhd-diagnos för pengarnas skull”

Tänk om rubriken istället hade varit:

“Kommuner vägrar följa skollagen, för pengarnas skull”.

Om rubriken hade varit sån, så hade söndagens rubrik antagligen varit begriplig för många fler:

“Diagnosjakten: ”Banklån för utredning”

Det förvånar mig inte att människor är desperata nog att ta lån för att ha råd med privata utredningar. Tyvärr.

Alltså: Jag är definitivt inte anti-diagnoser; absolut inte. En diagnos kan betyda skillnaden mellan liv och död – det är jag själv bevis på. Jag mår fysiskt illa och tar det ofta alltför personligt när människor försöker bortförklara min asperger och ADHD med klyschor som ‘om samhället var mindre likriktat och människor fick vara sig själva så skulle man inte behöva droga ner människor sådär’.

Jag är alltså absolut för diagnoser, och jag är för att människor som behöver det får ordentliga utredningar inom rimlig tid. Med det sagt: Är det verkligen ett större problem att diagnoser “sätter stämplar på människor” (vilket av någon anledning anses vara så mycket värre än de stämplar som många har innan diagnos: lat, dum, hopplös, trotsig, slarvig, ouppfostrad…), än att kommuner och landsting förhalar stödinsatser i åratal på grund av utredningsköer? Vad är värst? Och vad är det som Aftonbladet fokuserar på som ett problem?

Det är inte ADHD-diagnosens existens som drivit fram skolornas krav på färdiga diagnoser innan de sätter in stödåtgärder. Jag blir mer och mer övertygad om att denna fixering vid att kritisera NPF-diagnoser egentligen bara är försök att dölja de verkliga problemen i samhället.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, Internet, NPF, NPF i media, NPF-forskning, NPF-vård, Psykiatri and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

29 Responses to ADHD och Anti-Diagnosis Hypocrisy Disorder

  1. Rissen says:

    Va?! Varför har du “försökt låta bli”? Jag vill ju bara läsa den via dina kommentarer!

  2. madonnan says:

    Intressant att ta del av dina tankar. Jag tror också att en diagnos kan bidra till mer förståelse och rätt hjälp.

    Ha det bra 🙂

  3. Elias says:

    De flesta tycker att det är dåligt med ADHD-diagnos för att “man ger barnen knark!” och “de behöver bara få ordentlig uppfostran”. Samma med AS, “på min tid var man bara blyg, inget diagnostrams då minsann, allt dethär diagnostjafset skulle försvinna om de bara fick lära sig att veta hut/äta den här maten/bada med delfiner/inte spela datorspel/annat konstigt”. Det är vad jag har märkt iaf.

  4. Ylva says:

    Det hjälper nog inte mot ADHD eller AS men om man vill må bra är ett tips att sluta läsa aftonbladet. 😛

  5. Själv tog jag ett pappalån för att få utredning 😛

  6. alfapetsmamma says:

    Heja dig! Tack för detta inlägg!

  7. Folk har ofta nån bild av att “förr i tiden” så var samhället just mindre likriktat och folk klarade sej bra utan hjälp. Jag tror att många helt enkelt slogs ut förr. Ta bara det här med betygen. Numera är det en målsättning i skolan att alla ska gå ut med fullständiga betyg, och det betyder att man fattat NÅNTING av kärnämnena. När jag gick i högstadiet (precis i början på nittiotalet) så fick man fullständigt betyg bara man öht kom till skolan. Vi hade nämligen betygen 1 och 2. 2 betydde typ “fattar en aning” och 1 betydde ungefär “kommer till skolan men fattar absolut ingenting”. Enda sättet att få ofullständiga betyg var alltså att öht inte dyka upp. Det ansågs också helt naturligt att en viss procent av alla elever fick tvåa och etta i varje ämne. Man UTGICK alltså ifrån att i varje ämne skulle det sitta några elever i klassen och begripa NADA.
    Så är det inte längre, och tur är väl det.

  8. MiaM says:

    Motsvarande betyg 1 och 2 har funnits extremt länge, före sifferbetygen så fanns det ett äldre bokstavssystem som verkar ha varit rätt krånligt med A, a, AB, Ba, B, BC och C, där A var bäst och C sämst.
    Enligt wikipedia infördes det redan 1897 och byttes till sifferbetygen 1962 http://sv.wikipedia.org/wiki/Skolbetyg_i_Sverige
    (Jag tror för övrigt att wikipediasidan är felaktig, det fanns nåt enstaka mellanår där sifferbetyg fortfarande användes men i ungefär den betydelse som dagens bokstavsbetyg har, stackare som fått betyg enligt det systemet och därmed har betyg som inte är jämförbara med någon annan årgång…)
    Ursäkta utsvävningen om betyg, det är inte ens ett av mina specialintressen… 🙂

    Jag tror att möjligheten att få spretigare betyg utan att bli helt underkänd faktiskt kunde hjälpa de som inte skulle fått nån hjälp ifall de helt kört fast. De som däremot faktiskt har möjlighet att få hjälp får nog däremot bättre förutsättningar om hjälpen triggas igång av något.

    Dagens system med IG som “trigger” för att ge folk hjälp är däremot kanske tveksamt. Jag ser två potentiella problem, det ena är att det finns ingen poäng i att stämpla någon som oduglig (= ge betyget IG) som krav för hjäl, och dels blir det ännu sämre än förr för de som egentligen skulle behöva någon form av hjälp som ännu inte existerar.

    Glöm aldrig att det finns alltid fler grupper/kategorier som på något sätt skiljer sig från snittet/normen men som idag antingen ignoreras/förtrycks eller inte är identifierade.

  9. Lejon says:

    “Är det verkligen ett större problem att diagnoser ”sätter stämplar på människor” (vilket av någon anledning anses vara så mycket värre än de stämplar som många har innan diagnos: lat, dum, hopplös, trotsig, slarvig, ouppfostrad…)…”

    Pricken på skallen!!! De kompisar jag har som fått NPF-diagnoser (om man kan säga så) har varit lättade! Hittills har de enda jag mött som klagat på “bokstavsdiagnoser” varit de som inte själva varit drabbade….

  10. C Zoid says:

    Snyggt summerat! 🙂
    /ON

  11. Ylva: Du har nog rätt 😉

    dp/Mia: det där är intressant. Just att man satte såna betyg, och just att det ofta var beroende av vilken klass man gick i. När jag gick i högstadiet (en av de sista årskullarna att få sifferbetyg) hette det att 2 var underkänt, men 1 betydde att man hade skolkat. Så en tvåa var ett tecken på svaghet, men det var ettan som var det verkliga stigmat. Jag kände personer som hade tvåa i de flesta ämnen, men inte en enda etta. Det var ett tecken på att de hade svårt att lära sig, men att de iaf stod över de som skolkade i rang.

  12. Dean says:

    Ja nu har ju Lejon redan sagt det, men “att diagnoser ”sätter stämplar på människor” (vilket av någon anledning anses vara så mycket värre än de stämplar som många har innan diagnos: lat, dum, hopplös, trotsig, slarvig, ouppfostrad…)” är så himla himla bra sagt. Alla borde läsa den meningen och tänka efter.

  13. Gabriel says:

    Det värsta jag hört av diagnosmotståndare är att förr i tiden, när man fick aga barnen, fanns inte de här problemen…som om det var bättre att rädslan för en rejäl örfil får hyperaktiva att sitta still. Det vill jag kalla tortyr. Bättre med diagnoser och adekvat medicinering samt alternativ undervisning. Det jag inte förstår är varför man måste ha en fullständig diagnos för att få special insatser i skolan; problemen förändras ju inte iom några bokstäver på ett papper. Är koncentrationssvårigheter ett faktum behöver man inte veta varför innan man testar olika lösningar. Borde vara effektivare än att förhala så att eleven kommer mer efter.

  14. Eriiza says:

    Det är verkligen galet ibland hur journalister kan döpa rubrikerna, bara genom dom får man en förutfattad mening om artikeln, en journalist låter väldigt partisk ibland..

  15. MiaM says:

    Om jag fattat rätt så är det inte journalisterna själva utan någon annan som oftast sätter rubrikerna… 🙁

  16. Mia skrev: “Jag tror för övrigt att wikipediasidan är felaktig, det fanns nåt enstaka mellanår där sifferbetyg fortfarande användes men i ungefär den betydelse som dagens bokstavsbetyg har, stackare som fått betyg enligt det systemet och därmed har betyg som inte är jämförbara med någon annan årgång…” Jag hade dessa betyg i gymnasiet. Icke-relativa sifferbetyg. I praktiken jämförs man ju med dom gamla sifferbetygen.

    “Jag tror att möjligheten att få spretigare betyg utan att bli helt underkänd faktiskt kunde hjälpa de som inte skulle fått nån hjälp ifall de helt kört fast. De som däremot faktiskt har möjlighet att få hjälp får nog däremot bättre förutsättningar om hjälpen triggas igång av något.”
    Men alltså, 1 och 2 VAR ju underkänt. När jag sökte till universitetet skrev dom alltid ut i behörighetskraven att man skulle ha “lägst G eller 3” i vissa ämnen. Skillnaden mellan 1-2 och IG är bara att det sågs som naturligt och självklart att vissa skulle få 1-2, medan det ses som ett misslyckande och icke önskvärt att några elever i klassen får IG.

    Immanuel, lustigt att man på din skola sa att 1 var för dom som skolkade. Jag minns bestämt att 1 var för dom som inte fattade nånting, och streck för dom som skolkade. Men det kanske var upp till varje skola att tolka som dom ville.
    Kan tänka mej att 1:a var mer stigmatiserat än streck, för det var väl värre att faktiskt försöka men sen misslyckas än att skita i skolan (iaf med högstadie-logik).

  17. Förresten, när jag tänker tillbaka på min skolgång var det några elever som kämpade och slet med att läsa och skriva i låg- och mellanstadiet, men hur mycket dom än kämpade så gick det inte. Antar att dom var dyslektiker, men på den tiden (på stenåldern på åttiotalet) var det inte snack om nån hjälp. Dom fick bara hundrasjuttoelva omläxor för att dom hela tiden misslyckades.
    Sen blev dom värstingar och mobbade “duktiga” elever som mej. Då gottade jag mej i vad dåligt det skulle gå för dom sen i livet, nu kan jag tycka synd om dom.

  18. Jag ser på det på ungefär samma sätt som du Immanuel, jag vill inte läsa just för att undvika att hetsa upp mig allt för mycket. Men sen kan jag verkligen inte låta bli att läsa ibland heller..

  19. Min syrra är förmodligen mer aspie än jag, dyslektiker och var dålig på matte när hon gick i skolan på åttiotalet. Hon fick mycket hjälp, men den fungerade inte speciellt bra. Hon hörde till dem som bakades ihop i en specialgrupp som fick gå ifrån för hjälplektioner. Snacka om att det är okul att bli utpekad på det viset!

    Med facit i hand kom hon ur skolan utan att ha lärt sig speciellt mycket, och med knäckt självförtroende efter att ha blivit mobbad. Sensmoralen är väl att det inte bara ska finnas hjälp utan _rätt_ sorts hjälp, och till det är diagnoser ett ypperligt hjälpmedel.

  20. Tristessa says:

    Fasiken, jag skulle vilja se det så där enkelt som antingen är det bra med diagnos eller dåligt, det verkar så enkelt. Men jag är så jäkla skeptisk, till allt och särskilt just den biten. Kan det inte vara så att en del, kanske majoriteten men ändå inte alla blir hjälpta av en diagnos och det samma med mediciner? Kan det vara så att en del gör det varken till eller från och andra kanske det inte hjälper alls. Ibland kanske det är ännu mer komplicerat och både hjälper och stjälper både att ha diagnosen för en del och inte för andra? Som för mig själv, jag vet inte säkert om en tidigt diagnos hade hjälpt, men kanske. Nu vet i fan om det kan hjälpa, men kanske förstår jag mig själv lite mera eller mindre… Ähh det är krångligt, jag undviker i alla fall aftonbladet så jag slipper för mycket röriga tankar.

  21. Ester says:

    Intressant diskussion! 🙂 Verkar i alla fall som att det behövs mer pengar till barnen, till skolorna, framförallt till de med särskilda behov.

  22. MiaM says:

    Dvärghundspossen:

    Jag kanske har fått allt om bakfoten, men nog har väl kraven på vilka ämnen man måste ha minst 3/G i ändrats med tiden så att man idag behöver ha 3/G i fler ämnen än förr för att komma in på högskola/universitet?

  23. Mia, jo så kanske det är. Har ingen direkt koll på hur det ser ut nu för tiden.

  24. Rosengeranium: Jag håller absolut med. Det liknar mina egna erfarenheter från 80-talet: jag fick visserligen stödmatte, men det var betydligt stökigare där än i klassrummet. De bara klumpade ihop alla som hade svårigheter till en enda grupp, och satte en (!) lärare att hålla koll på oss.

    Tristessa:

    “Kan det inte vara så att en del, kanske majoriteten men ändå inte alla blir hjälpta av en diagnos och det samma med mediciner? Kan det vara så att en del gör det varken till eller från och andra kanske det inte hjälper alls. Ibland kanske det är ännu mer komplicerat och både hjälper och stjälper både att ha diagnosen för en del och inte för andra?”

    Jo, det är såklart olika. Om man ser det krasst så är en diagnos i sig inget magiskt, utan det beror på i vilket sammanhang den ställs. Många som får diagnos som vuxna upplever det som en enorm lättnad och det kan leda till att man får mer insikt i hur omgivningen fungerar (och i hur man själv fungerar också). En del som får diagnos i tonåren, får den under en tid då de mår väldigt dåligt och då initiativet inte kommit från de själva. Då kan de associera allt jobbigt med diagnosen, och börja känna ännu mer skuld och skam än innan, för att de upplever det som att omgivningen bekräftar att de är “fel”. Och DET är väldigt sorgligt. De behöver få lära sig att se sig själva på ett mer positivt sätt. Men det är inte diagnosens fel, utan snarare neuronormens.

  25. Tristessa says:

    Jag kanske bara är kvar i tonåren då för det känner jag mer igen mig i, haha… 🙂

  26. Mange says:

    Problemet är väl att diagnoser mer eller mindre delas ut så fort något inte fungerar oavsett egentligt behov. En diagnos kan vara bra, men de ska inte delas ut som de gör nu.

    Minskade resurser i skolan sedan 90-tals krisen har följts av stora ökningar i ADHD diagnoser. Att diagnostisera bort skolans misslyckande kan ju inte vara bra. Flyttar över skulden för misslyckandet till individerna när samhället har gått bet.

  27. MiaM says:

    Jag tvivlar på att minskade resurser i skolan är hela förklaringen.

    Jag tror snarast det är trenden att mer och mer blir grupparbeten och det finns ingen som styr upp att folk med npf-drag har en möjlighet att hamna i samma grupp eller slippa grupparbeten.

    Jämför t.ex. den här förträffliga postningen:
    Tänk om alla så kallat “vanliga” skulle påtvingas att vara ensamma i en aspiegrupp, man anar att det skulle vara de som får problem istället…
    http://snakedance.tumblr.com/post/10225634951/pinball-wizards-verbal-conversations-with-aspergers

  28. Jag tror det finns flera olika anledningar. Minskade resurser, påtvingade grupparbeten, javisst – men faktiskt också att det finns mer kunskap idag. Jag är skeptisk till att utmåla det som att allt var bättre förr. Visst, en del fick ta del av stödinsatser, men inte alla som behövde det – och ffa så var det långtifrån alltid de stödinsatserna var särskilt genomtänkta (typ: sätt 15 ungar med blandade svårigheter i en särskild mattegrupp, men ge dem ingen extra personal för det). Och det att lägga skulden på individen gjorde man ju då med.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *