Äcklig och stolt

Som jag har väntat på den här stunden. Jag har fantiserat om den när jag har legat sömnlös på nätterna, och jag har nästan rodnat de gånger jag har kommit på mig själv med att dagdrömma om det ute bland folk.

“Tänk om de vet vad jag tänker på, om det syns på mig. Det känns så skamligt att vara såhär. Så äckligt. Det kan omöjligt finnas någon enda människa som tänker och känner likadant. Det är något fel på mig som är såhär.”

Så tänkte jag för drygt tio år sedan. Men så, när jag hade fyllt tjugo och fortfarande var likadan, så bestämde jag mig för att försöka leva öppet. Det var såhär jag var – även om många tittade snett på mig och tyckte att jag var äcklig.

Jag ville inte bli som “alla andra”, bara för att passa in. Jag kunde acceptera mig själv som den jag var. Ändå insåg jag att det trots allt var förknippat med en del problem, det sättet jag fungerade på, så jag bestämde mig för att göra något åt det. Det fanns tre saker som jag ville förändra; högst konkreta mål. De två andra sakerna krävde bara några års övning innan jag fick till det – men just detta som jag hade skämts allra mest för, det verkade hopplöst.

Då och då under årens lopp har jag anförtrott mig åt människor i min närhet, och de har försökt ge peppande råd och praktiska tips. Tyvärr kan de antagligen inte förstå hur det fungerar för mig – och det är inte heller något jag är ivrig att dela med mig av. Intima detaljer om kroppsfunktioner och kroppsvätskor är inget för lättäcklade. Det har aldrig varit min mening att provocera någon, men jag märker ju att folk tycker att det är obehagligt att se mig ibland.

Framförallt för min egen skull har jag längtat efter att få göra det som hände mig ikväll. I hela livet har drömt om och fantiserat om hur det skulle kännas; hur det skulle vara. Jag har försökt så många gånger tidigare, men det har bara känts fel och obehagligt och ändå inte lett till något. Tills ikväll.

I trettioett år har “förkylning” och “hösnuva” alltid betytt ett konstant snorande, utan möjlighet att snyta bort det värsta och få en paus. Jag har tillochmed försökt googla fram mer begripliga instruktioner för hur man snyter sig, men inte hittat så mycket. I teorin har jag vetat allt om snytteknik, men jag har aldrig någonsin lyckats – förrän nu.

Perrong 4 på Örebro central är historisk: det var där jag för första gången lyckades snyta mig.

This entry was posted in Kroppstankar, NPF-hantering and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

22 Responses to Äcklig och stolt

  1. C Zoid says:

    ….och du har din fulla rätt att vara äcklig stolt över detta genombrott också, eller om du så hellre vill ha det uttryckt, så nöjd som du vill vara över detta…
    🙂

    [Själv har jag arbetat från andra hållet – när min näsa talar så har min hjärnas sociala radar stängts av – så jag har tränat mig på att notera om där är folk i min omgivning när min näsa pockat på uppmärksamhet… pinsam-de-lux-by-deafult-DO’H!]

  2. dean says:

    Åh! Min sambo påstår att han inte kan snyta sig, så du är inte ensam 🙂

  3. Dam i tofflor says:

    Har jag missat nåt? Är det inte bara att hålla för ena näsborren och fräsa med den andra? Fast GRATTIS!

  4. Mellanvärld says:

    “snyta sig”: är det när man andas in så kraftigt att det åker ner i svalget? 😉

  5. Min son som är 15 ((autism och ADHD) kan inte snyta sig så han har samma problem som du haft. Med lite tur kanske han fixar det vid 31-års ålder med då?

  6. alfapetsmamma says:

    Inte angående snytningar, men har du läst Martina Lowdens artikel om AS i gårdagens DN, kulturdelen? Gör gärna det annars!

  7. Grattis! Det är inte när en lär sig utan _att_ en lär sig! Min son kan inte heller snyta sig, och tycker det är obehagligt. Skönt att höra att det kommer så småningom 🙂

    (Själv trumpetar jag som två elefanter. Minnesvärd är den gången då min halvsovande mormor frågade om det ringde på dörren…)

  8. Dam i tofflor: Nej, det är inte alls så enkelt, inte för mig. Det “händer inget” när jag gör så, inte ens om jag tar i så jag blir tårögd. Den här gången hade jag förutom vanlig snuva dessutom precis ätit sushi med extra mycket wasabi, så det var förmodligen därför det fungerade. Vet inte om det handlar om teknik eller om näsborrarnas konstruktion eller något.

  9. Men hjälp vad konstigt det låter, att ha svårt att snyta sej! Normalt sett är det ju bara att hålla papper för näsan och göra en hård utandning. Du kanske har nåt fel på näsborrarna? Typ att det är onormalt trångt eller krokigt eller nåt i näsgångarna? Har du blivit läkarundersökt i näsan nån gång?

  10. Ja, jag vet ju inte hur “normalstörda” näsborrar ser ut. Jag har aldrig haft fingrarna inne i någon annans näsborrar, så jag har inget att jämföra med. Nej, jag har inte blivit läkarundersökt i näsan heller. Den tanken har inte ens slagit mig. Jag har liksom inte “handikappats” tillräckligt av det för att se det som något man skulle ens komma på tanken att söka vård för, utan mer sett det som ett symtom på mina motorikproblem.

  11. Mia says:

    Min yngste hade samma problem i många år, undra om det hör ihop med att det är någon form av samordnade grejer som man måste göra för att få det att funka. Däremot kunde han under dessa år blåsa bubblor upp genom tårkanalerna om han höll för en eller båda näsborrarna..kanske var det som felade också, att det liksom inte blir så tätt att det går att snyta ut med samma kraft.
    Men jäklar så han snöt sig sen när han väl lärt sig! Blev lite av ett tvång ett tag ist. Hans rum såg nästan ut som den där reklamen där det sitter en snubbe med näsduksdrivor upp till knäna i ett kontorsrum. För såfort han snytit sig så var pappret enl honom kontaminerat och därmed tillåtet bara släppa på golvet..gaaaaaaah!
    Vi har kommit över den biten också nu iaf!

  12. Ja, det kan nog vara det för en del (dvs att det är en rätt komplicerad handling, rent motoriskt). Sedan kan det nog också till viss del handla om att det är obehagligt att försöka snyta sig (“snyta sig” för mig är fortfarande förknippat med att man står på en spystinkande skoltoalett i sjukligt lysrörsljus med en spegel framför sig och ett strävt och hårt pappersark som man försöker knyckla upp i näsborren)

  13. Mellanvärld says:

    Varför skulle du göra det i en skoltoalett för?

  14. Ester says:

    Har aldrig tänkt på att en del har svårt/inte skulle vilja snyta sig… =0)

  15. Mellanvärld: Vart snyter man sig annars när man går i skolan?

  16. Mellanvärld says:

    Man har väl näsdukar i fickan om man är snuvig, om man får ut då vill säga? (Dessutom snöt jag mig aldrig på “riktigt sätt”, torkade bara bort det som rann ner av sig självt.)

  17. Hm, menar du såna i tyg? För pappersnäsdukar upptäckte jag först för typ två år sedan. Tygnäsdukar må vara miljövänligt, men uräckligt.

  18. sparris says:

    Jag vet fortfarande inte om jag kan snyta mig “som folk”. Det har alltid varit förknippat med sprängda trumhinnor så jag har liksom hållit för ena näsborren och liksom…fnyst försiktigt. Det är inte så effektivt så man måste liksom torka ur efteråt vilket kanske inte alltid ser så charmigt ut så jag undviker att snyta mig publikt :S

  19. Mellanvärld says:

    Har funnits pappersnäsdukar så länge jag kan minnas; den enda “tygnäsduk” jag använt är tröjärmen.

  20. kao says:

    Äcklig och stolt? “The show must go on”, fattar jag när jag går in på din sida.

    Jag har snutit mej i 4 månader nu och är varken det ena eller andra. Men så har jag heller inte så förnäma näsborrar att jag skiter i att svarskommentera de som ständigt är inne på min sida.

    Det är mina erfarenheter av dej från 2005-2008, då jag inte fick ett enda svar av dej. Men jag tillhör kanske inte den typ av personer du svarar. Jag tycker kanske inte likadant i alla lägen och då är jag väklinte intressant,?
    Kao(Kari)

  21. Va? Jag fattar inte vad du pratar om? Nej, jag svarar inte alltid på alla kommentarer, nuförtiden. Jag hinner inte alltid med. De första åren försökte jag göra det. Vilka kommentarer är det jag inte svarat på?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *