Jag är så övertygad om att jag har fel att jag börjar tro att jag har rätt

Tecken på att jag överintellektualiserar: Jag googlar efter känslor jag vet att jag borde kunna känna – och blir besviken över att inte hitta någon vettig förklaring.

Vad är smärta, mer än rent biologiskt? Var går gränsen mellan obehag och smärta? Hur vet man att man har ont någonstans? Om man inte vet det, betyder det att man aldrig har haft ont någon gång?

Hur känns det att vara arg? Är det viktigt att lära sig att vara arg på människor? Kan man träna upp sin förmåga att bli rasande? Hur lär man sig att hata? Måste man lära sig att hata för att kunna leva ett bra liv?

Varför pratar ingen om att sörja sin förlorade bitterhet? Varför erkänns inte bitterhet som en av de mest givande känslorna som finns? Är det för att det är tabubelagt, eller är det för att jag har missförstått vad bitterhet överhuvudtaget är?

Varför tror folk att man inte kan vara varaktigt lycklig samtidigt som man är självmordsbenägen och djupt deprimerad? Har jag missförstått vad lycka är? Jag är lika lycklig idag som jag var för några år sedan – men jag mår såklart betydligt bättre nu. Kanske är jag fortfarande deprimerad? Kanske är min “lycka” en vanföreställning?

Sånt här ältar jag ganska ofta. Det är rätt tradigt att inte veta vad olika känslor är. Emellanåt ger jag upp och suckar för mig själv, och tänker “Skitsamma. Jag har inget behov av att lära mig att känna smärta och hat, och jag vill varken förlora lyckan eller bitterheten – så vad spelar det för roll om det finns ord som någon annan skulle kunna förstå, eller inte?”

Ikväll när jag googlade runt efter känslor jag inte vet om jag borde vilja kunna känna, så råkade jag hur som helst ut för en väldigt talande freudiansk felläsning.

Originalet:

“Crank” is a pejorative term used for a person who unshakably holds a belief that most of his or her contemporaries consider to be false.

Jag läste:

“Crank” is a pejorative term used for a person who unshakably holds a belief that most of his or her beliefs should be considered to be false.

När jag förstod att jag läst fel slog det mig: Jag är ofta övertygad om att mina övertygelser är fel. Väldigt ofta. Faktiskt så ofta att jag börjar misstänka att även den övertygelsen inte stämmer.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

This entry was posted in Funkis, NPF, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Självkänsla and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

18 Responses to Jag är så övertygad om att jag har fel att jag börjar tro att jag har rätt

  1. Ilhan says:

    Men va? Googlar du känslor? Fy fan vad onödigt, ha ha….

  2. Ja, hur ska man annars få veta något? Det kan faktiskt hjälpa till en del. Jag kanske inte alltid blir klokare på VAD jag känner, men ofta lär jag mig mer om olika psykologiska fenomen och begrepp på köpet.

  3. Hm. Om du anser att man kan vara lycklig och deprimerad samtidigt så låter det som om du har helt egna definitioner på “lycklig” och “deprimerad”. Visserligen är ju Sverige ett fritt land, och alla får använda orden som dom vill, men det kan ju bli svårt att kommunicera med andra människor om man har sitt alldeles egna språk. Så det kanske är bra att du googlar loss och försöker allmänbilda dej lite i vad andra människor menar när dom säger “deprimerad”, “lycklig” m m.

  4. Ja, jag inser att det måste vara något “fel” på mina definitioner (för jag tänker iaf inte längre att det måste vara mina känslor det är fel på). Men vad heter det annars när man njuter av livet samtidigt som man vill dö?

  5. Elin I. says:

    Att man har dödslängtan?

  6. Varför vill du dö om du njuter av livet? Längtar du efter livet efter detta, är du nyfiken på vad som händer i döden, eller tänker du att det vore skönt att vara “klar” med livet? Jag kan tänka ibland att det måste vara rätt skönt att ligga på sin dödsbädd och vara “färdig” med levandet eftersom det kan vara ganska ansträngande att leva på många sätt. Detta kan jag tänka utan att vara deprimerad.
    Deprimerad betyder ju att man mår skit och INTE njuter av livet.

  7. Lindelou says:

    Jag tror att man kan vara lycklig och deprimerad samtidigt men på olika områden. Jag är väldigt lycklig över att jag utbildar mig till något jag tycker är jätteroligt men jag är samtidigt riktigt deprimerad över att min familj är helt rubbad och aldrig kan hålla sams.

  8. Det var någon på twitter som förklarade skillnaden mellan “självmordsbenägenhet” och “dödslängtan” för ett tag sedan, men jag fattar inte hur jag hittar det (det var skyddade tweets och det var flera månader sedan). Men det förklarade iaf litegrann av hur jag kände fram tills för några år sedan. Något om att dödslängtan är något helt annat än “ett rop på hjälp”, och att dödslängtan inte går att “mäta” i fysiska handlingar på samma sätt som självmordsimpulser.

    Nej, det var väl kanske inte en depression, egentligen. Bara dödslängtan och tvångsmässig självdestruktivitet. Jag vet inte ens om det går att kalla ångesten för ångest, för den liknar inte något som jag fått beskrivet för mig. Så du förstår varför jag grubblar över orden 😉

  9. Ja det är ju inte helt lätt alla gånger att beskriva sina känslor. Det gäller nog alla människor att man kan ha svårt för det. 🙂

  10. Jo, det vet jag. Och jag brukar inte ha svårt att beskriva HUR något känns, tycker jag – förrän jag inser att de ord jag använder uppfattas helt annorlunda av andra.

  11. Johannes says:

    Jag vill ofta dö när jag mår som bäst, för då dör jag ju lycklig och det verkar bra.

  12. Malinka says:

    Det är svårt att veta exakt vad lycka är – jag är till exempel objektivt sett lycklig i mitt liv just nu, men samtidigt KÄNNER jag mig inte lycklig. Jag bara vet att det dagliga livet inte kan bli bättre, alltså är jag lycklig.

    Samtidigt mår jag uselt fysiskt, p.g.a. något som pågår i min kropp som ingen läkare hittat någon förklaring på än, och därmed mår jag också rätt dåligt psykiskt. Ändå definierar jag mig som lycklig.

    Men, jag har varit diagnostiserat deprimerad och skulle vilja påstå att man inte är lycklig om man är deprimerad. Det är två tillstånd som inte går ihop. Snarare är man deprimerad fastän man borde vara lycklig enligt externa omständigheter. Depression är (bland andra saker) oupplevd lycka.

    Jag vet inte om det gjorde saken klarare (om klarhet var något som eftersöktes), men när man känner saker känner man dem. Och vad folk sedan skulle vilja sätta för etikett på dem är egentligen inte intressant. Även om jag ibland undrar varför jag inte kan sätta fingret på lyckan.

  13. “Depression är (bland andra saker) oupplevd lycka.”

    Det kan jag absolut gå med på. Egentligen är det ju fullt rimligt. Det är ju därför jag inte förstår hur jag själv fungerar: Jag “borde” inte känna så som jag har gjort.

    Nu när jag mår bra är det inte lika viktigt såklart – men om jag skulle bli sjuk igen, så skulle jag antagligen vara tillbaka på ruta ett vad gäller att kunna förstå och förklara vad jag känner. Och ifall man är i behov av vård så är det livsviktigt att kunna göra sig förstådd på något sätt. Om det inte vore för det så skulle jag inte fundera så mycket på det.

    Jag kanske inte har varit deprimerad, men jag vet inte vad jag ska sätta för “etikett” på de känslorna.

  14. “Det är svårt att veta exakt vad lycka är – jag är till exempel objektivt sett lycklig i mitt liv just nu, men samtidigt KÄNNER jag mig inte lycklig. Jag bara vet att det dagliga livet inte kan bli bättre, alltså är jag lycklig.”

    Det tycker jag låter som en väldigt konstig definition på lycka. Lycka handlar väl ändå om hur man känner sej? Känner man sej inte lycklig så är man inte lycklig, punkt. Även om man har allt man kan önska sej. Så använder iaf jag ordet.

  15. Floriann says:

    Jag tror att lycka kan vara relativ. Och jag tror absolut att en kan känna lycka under en depression. Det kankse inte är samma sorts lycka som får en att vilja hoppa och dansa och sjunga, så som lycka kan kännas när en inte är depromerad, och det kankse inte händer lika ofta. Men lättnaden efter att ha just kämpat sig igenom en panikattack till exempel, blir för mig iaf någon sorts lycka. Jag ser depression mer som ett tillstånd, snarare än en konstant kännsla. OCH JA, jag har erfaenhet av att vara deprimerad på riktigt, så ingen behöver komma och ifraågasätta det här utifrån det.

  16. Aha, så det är det som är lycka? Lättnad, liksom? Lugn? Min lycka är mer bubblig och pigg. Om inte “rastlöshet” vore ett negativt laddat ord så skulle jag använda det.

  17. Q says:

    känner igen mig i det där, jag är glad att du skrev det. visst kan man känna sig både lycklig och deprimerad på samma gång, att må dåligt men ändå bra. jag har känslor men saknar andra och jag kan inte skilja dem åt. nån skulle gärna få peka ut och definiera vad det är jag känner för jag vet inte själv.

  18. Floriann says:

    Immanuel: Hmm. Jag tror att det är ganska individuellt. Men dom flesta tänker nog på lycka så som du beskriver det. Fast vad vet jag, jag är ju aspig jag med, hehe. Appropå “positiv rastlöshet”, det kanske kan handla om en vilja att göra saker, iver, nyfikenhet. Men om det inte finns ett mål för energin så kan den bli lite för “spridd” lixom. Eller nu tänker jag kanske bara på hur det kan vara för mig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *