Bortglömd könsförvirring

Den senaste tidens bloggtorka har sin förklaring: jag har ägnat ett halvår åt att gå igenom de första 30 åren av mitt liv och skriva ner det. Med runt 100 A4-ark i näven förstår jag plötsligt varför jag haft svårt att hålla bloggen uppdaterad: inte bara för att jag skrivit så mycket ändå, utan också för den känslomässiga resa som skrivandet inneburit.

Jag har kliat försiktigt på själsliga ärr jag trodde var läkta, och upptäckt varbölder under huden – men jag har också petat runt i vad jag trott är öppna, infekterade sår och inte känt något alls. Frågan är om det är ett friskhetstecken, eller om det betyder att jag har nekros i själen. Kanske delar av min själ är på väg att ramla av; så som bröstvårtan gjorde. Jag är inte säker på att det i så fall måste vara något negativt.

Men ikväll slog det mig hur mycket jag saknat att snubbla på orden, och hur mycket jag längtar efter att bli irriterad över att jag inte förstår mig själv – så som jag gjorde förr när jag bloggade. Jag har liksom valt bort att fråga mig själv varför jag känner som jag gör, och stängt av. Det kändes då som ett nödvändigt steg för att orka ta mig igenom könsutredningen: att inte försöka intellektualisera för mycket, utan satsa på att komma någonstans i vården. Kanske skulle jag en dag förstå av bara farten, tänkte jag.

Nu står jag här i mitt någonstans, och förstår om möjlig ännu mindre av mig själv än vad jag gjorde för några år sedan. Jag är på sätt och vis “färdig” med könskorrigeringen, och på sätt och vis har jag knappt börjat. Ju bättre jag mår, desto mer förvirrad blir jag – men jag tror i alla fall att det är ett bra första steg att erkänna min bortglömda könsförvirring.

This entry was posted in Könsidentitet, Personligt, Språk, Transitionsdagbok and tagged , , , . Bookmark the permalink.

5 Responses to Bortglömd könsförvirring

  1. Johannes says:

    Oroa dig inte du håller bara på att bli vuxen, det är därför du känner dig damplös också. Det händer oss alla, rätt som det är använder man ordet “trevlig” om kläderna på Kap-hal och betalar räkningar i tid, sätter upp tvätt tid efter att man tvättat klart och kan gå på krogen och ta en öl och faktiskt bara ta en öl, man vill gå och lägga sig för halv tre på natten och funderar över om saker man äter är nyttiga eller inte. Det låter tråkigt men har sina fördelar, man slipper inkasso och kronofogdar eller kriminella MC gäng som kräver än på pengar, man har rena kläder och vaknar inte hos någon vilt främmande person i Köpenhamn en onsdag med gårdagens middag i håret.

  2. Jag handlade på Kappahl när jag gick i högstadiet (pga vågade inte gå till HM där alla andra i min ålder handlade), betalar alltid räkningar i tid, har egen tvättmaskin och har aldrig någonsin gått på krogen, och försöker att sluta tänka på om det jag äter är nyttigt. Jag föddes lillgammal, så jag kan inte bli mer vuxen 😉

  3. Love says:

    Attans jag som trodde att den där förvirringen skulle försvinna eller iaf bli mindre när en kom ut på andra sidan av utredningen. Har en något naiv bild av att en får rätt kropp och sedan lever lycklig i alla sina dagar. 😉

  4. maukonen says:

    Vad modigt av dig att försöka att skriva ned din tid du levt i fel kropp!
    Med tanke på att du blivit dig själv efter att ha varit fast i fel kropp så är det fullkomligt normalt att vara förvirrad!
    Jag beundrar hur du bearbetar dina upplevelser och hur du hanterar din förvandling till dig själv.
    Hade du räknat med att det skulle gå som det gjort, att det fortfarande finns som du skriver <em"Jag har kliat försiktigt på själsliga ärr jag trodde var läkta, och upptäckt varbölder under huden – men jag har också petat runt i vad jag trott är öppna, infekterade sår och inte känt något alls. " ?
    Jag hoppas att det du skrivit ned om ditt tidigare liv kommer bli en del av din förvandling till dig själv, att det kommer att stärka dig som person Immanuel.
    P.s det finns ju en sak som kan få dig lite mindre förvirrad just nu!
    Julmust!
    (för om jag inte minns fel så är du väldigt förtjust i Julmust!)

  5. Love: Jag hoppades också att det var så. Och visst, den är mindre jobbig än vad den var förr, eftersom jag generellt sett mår så oerhört mycket bättre. Dessutom är det nog så för många att det ffa är de första åren som man hela tiden får stå till svars inför omvärlden, och svara på den där frågan: “varför?” (det behöver inte vara på ett negativt sätt, oftast bara nyfiket, men ändå svårt när man inte vet själv varför). När jag outar mig idag får jag väldigt sällan samma frågor som då, och därför blir det i sig mindre av ett problem 🙂

    Maukonen: Tack 🙂 Menar du vad jag förväntade mig när jag började skriva (om sår etc)? Jag trodde faktiskt att det skulle vara betydligt tyngre känslomässigt än vad det har varit hittills. Det som förvånar mig mest är när jag har upptäckt de saker som jag trodde skulle vara asjobbiga som plötsligt inte kändes något alls.

    Och julmust blir det, absolut 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *