Bortglömd glömska, och andra lärdomar

Idag överväger jag att brodera “I <3 ADHD" på mössan, för annars lyser det "klantarsle" om mig på lång väg. ADHD är ju däremot något positivt, och jag tycker själv att min klantighet mest är som en slags spontan slapstick-flashmob av en person.

Varför det lyser “klantarsle” om mig? Tja, jag kan ju berätta om några saker som jag har lärt mig idag:

1. Att det inte går att slå in öppna dörrar.

Lärde mig genom att: ha ägnat tio minuter åt att försöka låsa upp passergrinden för att komma ut från den del av vandrarhemmet som jag bott i.

Låsknappen satt en meter från dörren, så jag tryckte på knappen och sprang sedan fram för att öppna – men dörren var låst. Jag försökte tio gånger, utan resultat. Sånt brukar betyda att man måste trycka ner handtaget och knappen samtidigt, så med en tiokilosryggsäck på ryggen och en stor kasse hängandes på armen försökte jag därför att hålla in knappen och samtidigt trycka ner dörrhandtaget med foten i någon slags karatespark. Det gick inget vidare, och efter ett tiotal sparkar fick jag ont i höften.

Jag började precis överväga att använda nödutrymningsvredet för att få upp låset, när jag av en slump upptäckte att man kunde trycka ner handtaget ännu lite djupare än jag trott – och nu gick det plötsligt hur lätt som helst att öppna dörren.

2. Att andra kan glömma, de med.
Lärde mig genom att: (nästan) glömma att lämna tillbaka rumsnyckeln när jag väl kommit upp till huvudbyggnaden för att checka ut – och personalen stoppade mig inte.

Jag hälsade på receptionisten och förklarade att jag skulle checka ut, lämnade tillbaka lakanen, och gick. Detta var dessutom en “analog” nyckel; inte ett sånt magnetkort som annars är lätt att spärra och ersätta för vandrarhemmet. Som tur var kom jag på det precis när jag kommit ut.

3. Att jag har mer pengar än jag tror.

Lärde mig genom att: ha råkat vända uppochner på plånboken, med myntfacket öppet. Jag trodde att det var tomt – tills det regnade ett tjugotal mynt över golvet vid kassan inne på Pressbyrån. I rusningstid, med lång kö bakom mig.

4. Återigen: att andra kan glömma, de med.

(Jag antar att jag behövde en extra påminnelse)

Lärde mig genom att: ha varit på väg att få panik när jag precis klivit på tåget hem.

Konduktören ropade ut i högtalarna att det stod en kvarglömd dragväska på perrongen. Jag fick genast skuldkänslor, och undrade om Dramaqueen någonsin skulle förlåta mig för att jag glömt henne. Jag skulle precis resa mig för att rusa ut – när jag kom på att jag faktiskt inte hade med mig Dramaqueen alls den här gången. Det var inte min väska.

This entry was posted in NPF, NPF-hantering, Personligt and tagged , , . Bookmark the permalink.

9 Responses to Bortglömd glömska, och andra lärdomar

  1. Ja jösses, *nickar frenetiskt igenkännande*

  2. Tofflan says:

    Vilka lärdomar!!!! Du har haft det tufft!!!

  3. Äh, det är en rätt vanlig dag, det mesta av det. Det enda som sticker ut är det där med dörren, men för resten händer liknande saker var och varannan dag. Bara inte alla samtidigt, kanske…

  4. Dam i tofflor says:

    Lite likt mig, faktiskt. Sist jag var på kurs var jag så trött och virrig efter första dagen att jag inte hittade ut ur hissen. (sant)

    Fast jag får säkert ett strålande resultat på IQ-test. 😉

    Allt gott!

  5. Mia says:

    Hehe, tror jag ska låta mina söner läsa detta inlägg, de tror att deras morsa är den enda i världen som kan lyckas med liknande grejer, men här finns ju bevis för att jag inte är ensam! 😉

  6. Ullah says:

    Jag känner typ igen mig…

  7. Och när jag skrev detta var jag så säker på att ingen skulle fatta hur jag kan vara så dum att jag börjar prova att öppna dörren med foten innan jag ens har undersökt hur långt man kan trycka ner handtaget… Skönt att höra att jag inte är ensam 😉

  8. Tove says:

    Du är inte ensam! Att komma ihåg väskan, katten, vantarna mm. när man reser är en mycket komplicerad sak! Man ska vara glad om man kommer ihåg sig själv…

  9. vladimir oravsky says:

    ”Det är inte klokt hur många siffror och datum en fullvuxen karl
    måste minnas. Ta mig som exempel: Datumet när Kattis föddes,
    klockslaget, hur mycket hon vägde, hur lång hon var. Nummerkoden
    till huvudentrén på jobbet, till min attachéväska, bankfacksnumret,
    telefonnummer till SOS-alarm, Skatteväsendet och
    till Kattis alla skolor. Telefonnummer till nummerupplysningen,
    datum när frugans körkort går ut, datum när hon senast fick
    blommor av mig, alla cykelramsnummer, styrkan på batterier
    som driver den elektroniska fickkalendern, artikelnummer på
    dammsugarpåsen, kod till Bankomatkortet, alla namnsdagar,
    bröllopsdag, när marsvinet och guldfisken fyller år. När Neil Armstrong
    tog sitt jättesprång för mänskligheten, när Titanic sjönk,
    antal dikter jag skrivit, antal språk de är översatta till, hur lång
    denna lista redan hunnit bli. Puh!
    Trots att den är mycket begränsad tycker man sig se att den är
    oändlig.
    För några veckor sedan var jag i Vattenpolen, en elektroaffär, för
    att köpa påsar till vår dammsugare, en Hugin. Men det fanns
    många modeller och plötsligt stod jag där som en snopp på bröllopsnatten
    och jag kunde inte komma på modellens nummer.
    Jag försökte med 2345, men det var fel, självklart. Det är ju den
    personliga koden till min dator. Eller? Det kanske är de fyra sista
    siffrorna i Kattis personnummer? Jag blev genast osäker och den
    kundvana försäljerskan i affären märkte det. Hon försökte hjälpa
    mig genom en associationslek för att förbättra min förmåga att
    minnas. ’Om ni skulle vara född i november så kan du använda
    det om du behöver komma ihåg nummer 11… november och
    månaden 11, förstår ni?’. Försäljerskan tittade vänligt på mig och
    såg ut som om hon precis gett mig oumbärlig hjälp.
    Jag är född i januari och november betyder den nionde månaden,
    liksom december betyder den tionde, september den sjunde, och
    oktober den åttonde’, anmärkte jag för att avvisa denna obildade
    hjälp. ’Shakespeare föddes den 23 april 1564 och dog, kanske
    för att underlätta för somliga, samma dag, alltså den 23 april
    fast några år senare, nämligen år 1616. Miguel Saavedra de
    Cervantes, han med Don Quijote, Dulcinea och Sancho Panza,
    dog också den 23 april 1616, men ändå dog inte de på samma
    dag,’ lärde jag ut i ett tappert försök att bilda henne en aning.
    Försäljerskan glodde på mig som om jag var mer handikappad
    än min utländska brytning antydde och tittade ut genom skyltfönstret
    i hopp om att det skulle komma in en livslevande riddare
    Arn i blodbestänkt rustning och lyfta bort henne så snart hon
    tackat JA till hans frieri.
    ’Man hade nämligen olika kalendrar i Spanien och England på
    den tiden’, förtydligade jag.
    ’Hade de?’, frågade hon med osäker och ointresserad röst.
    ’Ja. Till exempel Oktoberrevolutionen i Tsarryssland påbörjades
    den 25 oktober, men firas den 7 november, eftersom ryssarna
    numera accepterat vår gregorianska kalender. Förstår ni?’ frågade
    jag. ’November är i och för sig vår elfte månad, men ordet
    ’nove’ betyder nio.’
    ’Jo nio är en förrädisk siffra’, mumlade försäljerskan för att lätta
    något på stämningen. Hon lyckades och jag kunde fortsätta.
    ’Storrrrrmen’, ’Stormen’ sa jag. ’Stormen’ var Shakespeares sista
    verk och sedan dog han. Trehundra år senare tonsattes ’Stormen’
    av Sibelius och den blev också hans sista verk. Sedan dog
    även han. Nionde symfonin är annars den symfoni som gärna
    vill vara en komponists sista. Schuberts, Beethovens, Bruckners,
    Dvořáks. Schuberts symfoni nummer 8 i h-moll är den ofullbordade
    och kallas även så, som om han dog innan han hann skriva
    färdigt den, men så var det inte. Mahler försökte förlänga sitt
    liv genom att lura Beethovens vålnad som hävdar att man bara
    får skriva nio symfonier och kastade sig därför över verket ’Das
    Lied von der Erde’ som först var menad att vara hans nionde
    symfoni men blev en icke-symfoni för sångsolister och orkester.
    Han återvände till symfonier senare och vips blev symfoni nummer
    10 ofullbordad. Ödet är nämligen inte helt utan aritmetiska
    kunskaper och Mahler tvingades se sig besegrad och därmed
    även död.
    Döden är knappast lättlurad. Kompositören Weber, inte han med
    ’Friskytten’ utan Anton Weber, trodde också att hans liv var räddat
    när tyskarna år 1945 äntligen drevs ut ur hans hemland, men
    blev senare vådaskjuten till döds av Fritzlands egen befriare, en
    amerikansk friskyttesoldat, när Weber var ute på natten för att
    rasta sin hund.
    ’Hund!’ lyste jag plötsligt upp. ’En fyra för fyra ben, en etta för
    huvudet och ytterligare en fyra för de fyra bokstäverna i det
    djävulska ordet hund! Får jag två Huginpåsar 414, tack,’ sa jag
    riktigt lättad. Försäljerskan tog fram två dammsugarpåsar och
    sa bittert, men med en pålagd serviceinriktad röst och ett falskt
    leende: ’Två gånger 31 kronor, det blir 72 kronor. 72 kronor,
    tack.’
    Jag överlämnade en plastpåse fylld med femtioöringar, 124 för
    att vara exakt. Sedan tog jag mina dammsugarpåsar och sa innan
    jag lämnade butiken: ’Det är exakt på öret. Jag minns nämligen
    även priset på nästan alla varor.’”
    Vladimir Oravsky

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *