Vad har man egentligen människor till?

Igår när jag handlade upptäckte att de har byggt om affären. Inget var på sin vanliga plats, och det var clowner och provsmakningar och fullt med folk. Totalt kaos. När jag äntligen kom ut efter att ha irrat runt i en och en halv timme, försökte jag intala mig att jag varit duktig. Jag hade överlevt handlandet utan att lova mig själv att få skära mig efteråt – men så upptäckte jag att jag fortfarande bet ihop käken hårt.

Jag gnisslar alltid när jag är stressad, och den här gången påminde det mig om alla de gånger jag försökt berätta om liknande händelser för psykfolk, från den tid då jag var sambo:

– Vad sa han när du mådde dåligt?
– Vadå? Varför skulle jag ha berättat det för honom?

Det är det klassiska theory of mind-problemet, men ändå inte. Jag är fullt medveten om att andra har ett medvetande, men jag vet inte på vilka sätt det liknar mitt eget medvetande. Därför kan jag aldrig utgå från hur jag själv fungerar för att förstå någon annan. Det är inte heller självklart för mig att försöka kommunicera mina behov, eftersom jag inte är så uppmärksam på dem själv. Min sambo fattade inte hur jag mådde eftersom jag inte såg någon poäng med att meddela honom om det, och eftersom mitt kroppsspråk inte avslöjar hur jag mår.

När jag ser ett litet barn kasta sig på golvet i affären och vråla tänker jag att hen antagligen är mer socialt begåvad än mig, för jag har inte ens kommit så långt som att uttrycka mina behov spontant. Det handlar inte om att jag skulle vara så oerhört välanpassad och “högfungerande” som lärt mig leva efter sociala regler. Tvärtom.

Mitt mest autistiska drag råkar också vara det drag som gör att jag inte framstår som “typiskt autistisk”: det är som om jag fortfarande inte har listat ut riktigt vad man har människor till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

This entry was posted in NPF, Personligt, Psykiatri, Psykologi, Självkänsla, Social inkompetens and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

9 Responses to Vad har man egentligen människor till?

  1. Är det inte nånting som går att öva upp? Om man bestämmer sej för att berätta för olika personer hur man mår i olika lägen, så kanske det så småningom kan börja komma mer naturligt.

  2. Jo, jag har tränat väldigt medvetet på det de senaste fem åren, med varierande resultat. Det kommer fortfarande inte ett dugg spontant…

  3. Mellanvärld says:

    Det är det klassiska theory of mind-problemet, men ändå inte. Jag är fullt medveten om att andra har ett medvetande, men jag vet inte på vilka sätt det liknar mitt eget medvetande.

    “Experterna” fick nog det där lite om bakfoten.

  4. Pingback: Aspergers funderingar « Tristessa

  5. Ja, det tror jag med. Sally-Ann-testet har ju kritiserats på många sätt. Själv har jag iofs inget minne av att ha gjort det eller något liknande under min utredning, men jag minns ju inte så mycket från utredningen öht.

  6. Dam i tofflor says:

    Alltså, ingen kan ju riktigt veta hur andra upplever saker (händelser). Vi vet ju inte ens hur färgerna ser ut när någon annan tittar på dem. Men, de flesta tar nog för givet att andra upplever saker ungefär som de själva.

    En spänd käke är nog en hint om dagsformen, åtminstone för någon man känner som inte alltid har det. Det är väl kroppsspråk om något!

    Ha det gott!

  7. lilla S says:

    Jag kom bara att tänka på en grej jag läste om, ett slags armband som mäter puls och grejer hos personer med autism och ska hjälpa till med att uttrycka känsloförändringar. Har du hört om det någon gång? 🙂

  8. Dam i tofflor: Det har du rätt i. Förut när jag pressade/gnisslade för jämnan så var det ju liksom ingenting som eg. beskrev hur jag mådde för stunden. Men nu är sånt mer tydligt 🙂

    lilla S: Åh, nej, jag har aldrig hört talas om det. Låter intressant. Det vore ju ett bra sätt att ta reda på vad man eg. känner…

  9. Edward says:

    Åh, vad jag känner igen mig!

    Man hittar ju ingenting när de byggt om affärer, och jippon gör det ju ännu värre.
    Jag har dock nyligen insett att man faktiskt kan fråga någon. Det gäller bara att komma ihåg att göra det. För mig så kommer det nog att bli lättare, efter ett samtal med min son i ett café i förra veckan. Jag tittade på en kaka och frågade honom om han trodde att det var en morotskaka. Hans svar var att det såg ut som en morotskaka, “men man kan ju fråga” (alltså fråga hon i kassan). Då insåg jag att om min 9.5-åring har lärt sig att man kan be om hjälp, så ska väl inte jag vara sämre. 🙂

    Jag funkar likadant vad gället ToM. Det har tagit mig jättelång tid att förstå vad teorin egentligen går ut på, för att jag varken funkar som en aspie “ska göra” eller som en neurotyp.

    Jag kan bli förvånad om jag mår dåligt och någon spontant frågar hur det är med mig. Jag reagerar som “jag har inte berättat för dig att jag mår dåligt!”.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *