Autistiska transpersoner kommer inte ut – de bara blir synliga

Som vice ordförande i KIM är jag på konferens i Linköping nu, om transvård och mänskliga rättigheter. Spännande föreläsningar och intressanta människor. Nästa vecka ska jag tillbaka till Linköping och hålla min egen föreläsning, men nu har jag semester och bara tar in allt väldigt intensivt.

En av de saker jag minns bäst av dagen var det som Natacha Kennedy berättade om autistiska transpersoner:

“They never come out – they just become visible.”

Det är precis så jag själv upplever det; jag kom inte ur ur någon garderob eftersom jag varken kunde eller ville dölja att jag var transperson. Jag bara var den jag var, och jag bara är den jag är.

Det är en styrka för en transperson att kunna strunta i social status, och inte bry sig om grupptryck. Ungefär så förklarade Natacha Kennedy, och det är verkligen det jag också tror. Så coolt att få höra det från någon annan som kommit på samma sak.

This entry was posted in Aspiequeer, Genus, HBTQ, NPF and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

8 Responses to Autistiska transpersoner kommer inte ut – de bara blir synliga

  1. Monsar says:

    Hej. Jeg kan godt lide citatet, det er meget rammende. Når det så er sagt, så tror jeg at der går lang tid, inden de bliver 100 % accepteret.

  2. dean says:

    jag har alltid fått höra att jag är stark och modig och går min egen väg. och jag är ju onekligen speciell på många sätt. men samtidigt känner jag mig ständigt nojig över andras syn på mig, allt från att jag säger fel sak till att någon ska hata mig pga fula kläder eller liknande. men dålig självkänsla kanske inte måste vara motsats till asperger? för jag är ju sådan att jag är livrädd för vad andra ska tycka samtidigt som jag inte viker en tum från mina udda egenskaper och vanor. även om jag knappt vågar ha linne pga tussar i armhålan så faller det mig inte in att raka bort dem. och det är jag glad för!

  3. MiaM says:

    För kanske första gången i världshistorien så håller jag inte med! 🙂

    Eller så kanske jag upplever fel? Jag upplevde att jag kom ut ur en garderob och jag har dessutom upplevt ett gäng av de klassiska reaktionerna från “folk i allmänhet” som jag var bekant med tidigare, d.v.s. hela paletten från transfobi, att folk själva inte vågar “komma ut” som nån som är bekant med en transperson till att komma närmare folk.

    Jag kämpade å andra sidan rätt hårt med att vara “som man ska” före jag kom ut, delvis medvetet och delvis undermedvetet. Det blev dock inte mycket mer än en karikatyr av Eddy Meduza…

  4. Mia says:

    Det kan nog ligga en del i det i det resonemanget, fast kanske därför jag aldrig sett mig som en transperson heller, har förvisso svårt att kalla mig/känna mig som en kvinna, men de enda funderingarna kring om jag på något sätt skulle varit född till man ist har varit just funderingar på om jag borde ha såna tankar..(blev det begripligt tro?)
    Blev lite fler såna tankar efter varit på din föreläsning+läst boken (som förövrigt var lika grymt bra som föreläsningen!! boken lästes ut samma kväll/natt!:-) ) Fick också den där häftiga känslan av att någon annan sätter ord på vad jag själv både tänkt och känner många gånger:-)
    Kände igen mig i så enormt mkt, men samtidigt inte (å där blev jag ännu mer obegriplig tror jag) 😉 men jag har också känslan av att jag är den jag är och det har aldrig varit något jag dolt, skämts för, mått dåligt av eller sett som något problem, eller, det har ju ställt till det för mig ett par gånger, men det har mest berott på andras inskränkthet och bild av hur en “kvinna ska vara”, (vilket tyvärr oftast varit tjejer som haft flest negativa åsikter och försökt “göra om mig” eller placera mig i något köns-fack) samt förmodligen ett visst motsägelsefullt yttre hos mig som för andra inte får det att gå ihop med “innehållet”. Fast hade jag varit man så hade jag förmodligen förvirrat andra på samma sätt ändå 😀
    Jag har hittils aldrig haft något behov av att “komma ut” på något sätt för jag vet inte vad jag ska “komma ut” från eller som, annat än mig själv med diverse egenheter (npf-diagnoser), som inte heller kunde placeras in någonstans. Däremot har jag alltid stått fullt synlig utanför garderoben med dem också.

  5. MiaM: Jag tror inte att det gäller för alla, såklart. Men för många. Själv gick jag in i garderoben för första gången när jag var 23. Innan dess hade jag sett mig som öppen. Så det var först efter att jag sökt till könsutredningen två gånger och fått nej, som jag gick in i garderoben…

    Mia: Det finns många sätt att ha en könsidentitet på, men man måste inte ha en könsidentitet. Har jag insett.

  6. Savox says:

    @MiaM: en karikatyr av Eddie Meduza… du måste vara MTF då… har annars träffat en FTM som oxå varit sån i perioder. 😉

  7. embla says:

    dean: är dålig självkänsla verkligen rätt ord för det då? Är det inte mer rädsla för att bli… negativt bedömd? Och jag vet inte.. det är väl inte särskilt märkligt?

    Jag kan liksom inte säga varken bu eller bä om ovanstående saker. Kom jag ut ur en garderob eller har jag alltid “varit ute” (..vid närmare eftertanke – definitivt! ;)) eller har jag inte kommit ut än? Och bryr jag mig om social status och grupptryck, eller gör jag det inte? Det känns som att jag kan svara ja på alla de frågorna.. och därtill har mitt förhållningssätt ändrats under mitt liv.

    (En parantes: under tonåren umgicks jag rätt mycket med en kille med mer stereotypt aspiega drag än mig, och liksom attityd. Jag tror ju att jag medvetet och omedvetet tog över rätt mycket av hans synsätt, vilket alltså gjort mig mer stereotypt aspieg genom social påverkan.. vilket ju är ganska paradoxalt.)

    Jag har ju liksom alltid lite svårt att inte dissekera sönder saker och komma fram till min favoritslutsats: att allting har en enorm komplexitet och det är egentligen svårt att säga någon definitiv sanning om något. På det sättet är jag kanske också just enkelriktad: jag ser ALLTING i “gråskala” (i motsats till svartvitt; fast snarare ett spektrum, kanske till och med tredimenssionellt, kanske är mer passande?).

    Jag förstod inte vad det var, eller att det var något med min könsidentitet, när jag var liten (och jag gör det fortfarande inte. Jag kan liksom inte leda i bevis att jag funkar så som jag känner och misstänker, och då har jag väldigt svårt att hävda det som en sanning..), och försökte väl just vara mig själv så gott det gick – det bestod väl mycket i att jag var ganska obstinat mot killarnas normer och sätt (som jag bara tyckte var förfärliga… nu som vuxen kan jag ju se på situationen med andra ögon… och konstatera att jag hade helt rätt). Mot slutet av mellanstadiet och när jag i samband med att jag började i högstadiet insåg jag att jag liksom var fel på något sätt, och att jag måste anpassa mig för att slippa fortsätta vara ensam hela livet. Vilket jag i alla fall led av.

    Då kan man alltså säga att jag gick in i garderoben i någon mening, som MiaM säger ovan ansträngde jag mig och gick in för att lyckas vara, liksom passera, som kille, och anpassade mig för att passa in bland dem. Samtidigt som jag förstås försökte slippa undan allt jag egentligen inte gillade så mycket som möjligt, och fortfarande var likhetsfeminist etc etc.. (jag trodde ju just då inte att folk alls egentligen var olika beroende på kön, utan att man bara konfirmerade sig mot könsroller (och det var det som skadat killarna), även om vissa kanske inte ens insåg att de gjorde det). Jag motsatte mig alltså fortfarande de saker jag tyckte var förkastliga, men lite mer med näven knuten i byxfickorna.

    Jag hade rätt kul med min nyfunna killgrupp som jag lyckades komma in i på högstadiet. Vi grubblade och diskuterade och framförallt drev med livet, samhället och världen, och hade en ganska absurd, anarkistisk eller skruvad humor som jag tror har gett mig en del. Saker blev däremot svårare.

    När jag lämnade högstadiet började jag om på ruta noll socialt, och hade lika svårt igen att finna mig tillrätta. Depression, och ångest kring sexualitet och att prestera (dvs. hitta någon att ha sex med), bland annat för att undkomma min starka ångest kring mitt kön, motbevisa den totalt irrationella känslan av att jag inte /kunde/ vara man. Senare i min andra gymnasieklass började jag lätta lite på min anpassning och lät mig själv vara lite mer som jag bara ville, jag bröt en del mot den manliga koden, vilket på sätt och vis tog en ände med förskräckelse. Men då kan man också säga att jag inte var i garderoben riktigt (?) om man följer ovanstående terminologi.Fast jag vet inte om jag skulle säga det ändå 🙂

    Och såhär fortsätter det. Efter att ha försökt komma ut med en populär avvikande sexuell identitet (vilket delvis var ologiskt), kom jag in på trans (vilket jag kommit i kontakt med som begrepp först några år innan). Det går bra till en början, men efter diverse kriser hamnar jag hos en “ts-nihilistisk” (alltså en som inte tror på diagnosen) psykolog, som tycker att jag borde _prova att vara kille_. Plötsligt räcker det alltså inte att jag är jag och försöker anpassa mig till rådande normer, jag måste också försöka göra något så att jag *känner* mig som kille också. Det var kanske bara någon slags slapphet hos mig som gjorde att jag inte sett till att känna mig som kille än, kände jag..

    Jag stannar där. Det blev lite terapi att skriva av sig en hel historia. Men jag tänker att komplexiteten och godtycket i nbegreoppen som jag först pratade om också framgår.

    • Embla: Åh, just det har jag också fått höra, att jag måste lära mig att *känna* mig som tjej. Inte bara anpassa mitt yttre efter normen, utan verkligen övertyga mig själv om att jag är tjej. Jag tror det är skadligt att ens försöka.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *