Autism, transpersoner och forskning med könsidentitetsproblem

En amerikansk studie som presenterades igår visar på det som många sett men få verkligen har undersökt: kopplingar mellan autismspektrum och “gender identity issues”.

Föräldrar till barn och ungdomar med eller utan autismspektrum-diagnos fick svara på frågan om deras barn har uttryckt “wishes to be of opposite sex”. Resultatet? Bland föräldrar till autistiska barn och ungdomar uppgav 5,1% att deras barn ville vara av “motsatt” kön. I kontrollgrupperna varierade siffran däremot mellan 0,0% och 1,7%.

Det stämmer rätt bra mot tidigare forskning: En nederländsk studie från 2010 visade att bland de barn och ungdomar som kommer till en könsutredningsklinik, så har 7,8% autismspektrum-tillstånd (jämfört med 0,6-1% av befolkningen i stort). Men de visade dessutom då att det är stor skillnad mellan olika könsidentitets-diagnoser. Av de som fått diagnosen GID hade 4,7% någon slags autism; för GIDNOS var det däremot 17%. Om man sorterar bort de yngre barnen och enbart ser på ungdomarna, så hade hela 37,5% av de som fick GIDNOS-diagnos någon slags autism.

Vad är då GIDNOS? En diagnos som ställs ibland i könsutredningen, t.ex. för att man är intergender och inte identifierar sig som kille eller tjej, eller för att man av andra skäl inte passar in i utredarens bild av hur transsexuella är. Det är alltså inte orimligt att anta att autister med icke-binär könsidentitet faktiskt kan vara en betydligt större grupp än de autister som är mer “typiskt” transsexuella. Det är inte heller orimligt att anta att en stor del av dem inte kvalar in i vad deras föräldrar uppfattar som en “önskan om att vara av motsatt kön”.

För vad är det för fråga som forskarna ställt, egentligen? Motsatt kön. Som om det bara fanns två. Som om alla har ett kön, och bara ett enda. Som om icke-binära transpersoner inte finns.

Tänk om man istället hade undersökt äldre ungdomar och vuxna med respektive utan autism, och frågat om deras könsidentitet, könsuttryck och behov av olika slags könskorrigerande behandling, och dessutom frågat om de känner sig pressade att passa in i normer – vad hade man sett då?

Tänk om man skulle komma fram till att den största skillnaden var att icke-autistiska transpersoner är mer hämmade av normer och grupptryck än autistiska transpersoner, och att icke-autister har svårare att komma ut. Tänk om man skulle komma fram till att autistiska drag är rent livräddande ibland…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

This entry was posted in Aspiequeer, Barn och genus, Funkis, Genus, Genusforskning, HBTQ, NPF, NPF-forskning, Psykiatri, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

8 Responses to Autism, transpersoner och forskning med könsidentitetsproblem

  1. Bustjejan says:

    Såg just något program på teven om detta ämne, eller ja, det hade inget med autism att göra, utan sexualitet och könsidentitet, om dom som inte fick byta kön av olika anledningar, dom som inte ville, dom som gjort det och livet omkring dem, rätt intressant då de pratade om just hur de såg sig själva och uppfattade sin identitet, och när de pratade om hur de kunde känna och tänka så fick det mig att fundera lite på hur man själv var och fortfarande är när det kommer till att se sig själv. Jag ser mig själv som varken som tjej eller kille, man eller kvinna, jag är jag liksom, men jag vet att, ja, jag har en bröön och en snipa, så jag är ju tjej, och det känns ju inte fel, men hade jag råkat ha en pip där nere och varit utan bröön, jag hade nog funnit mig i det också, för jag är fortfarande JAG, och jag är inget kön…

    usch, jag ska inte skriva ner mina tankar så här tidigt på morgon!
    Förlåt om jag mest har yrat runt i mina meningar här, kanske du förstår, kanske inte, och det är okei 🙂
    Det var ett intressant inlägg du hade iallafall!
    Hoppas du får en bra vecka!

    • Em F says:

      Använd inte termen “byta kön”, det är väldigt inkorrekt! Man kan bara upptäcka vad man egentligen är, ingen “byter kön”.
      Och när du säger “jag har ju en snippa så jag är ju en tjej” (ungefär); det har ingenting med varandra att göra! Kroppar är bara kroppar, kroppsdelar är inte könade; det är bara en (felaktig) konstruktion. Ditt kön har ingenting med din kropp att göra helt enkelt! Om du känner dig som varken tjej eller kille kanske du kan googla lite på t.ex. ickebinära kön, genderqueer och/eller non binary genders. Ett ickebinärt kön är ett kön som inte är tjej eller kille. 🙂

  2. Detta med autism och även adhd har jag sett själv. Att även vi som inte är trans också är mindre bundna vid könsrollerna. Sen kan någon vara väldigt mycket tjej/kille, men det är nog ovanligare bland oss. Jag har haft fyra män med misstänkta diagnoser. Två har trots en ytligt “manlig” profil kunnat umgås med kvinnor på ett helt annat sätt än NT-killar, som ofta bara ser dem som sexobjekt. Bäst är att vi törs avvika, visst räddar det liv! <3

  3. MiaM says:

    Jag tror att det där med att hämmas av normer och grupptryck också kan ha en annan inverkan under unga år. Neurotypiska transpersoner är troligtvis “bara” “avvikande” mot förväntningarna med avseende på just kön, medan autistiska transpersoner “avviker” från förväntningarna på fler sätt än “bara” just ur ett könsperspektiv. Det ger kanske effekten att en NT-transperson före skolåldern får de klassiska tillrättavisningarna i stil med “men du har ju den sortens könsorgan / könskaraktäristika, då är du det könet” och får därmed en stark programmering av kopplingen mellan vissa ytter könskaraktäristika och könsidentitet, och utvecklar det “genuint transsexuella” hatet mot just det könsorgan de fötts med. Autistiska transpersoner före skolåldern kanske däremot dels själva upplever att omvärlden ändå mest bara säger en massa obegripligheter (som t.ex. att det skulle vara roligare att åka karusell än att identifiera mönstren på kakelväggen, eller vad det nu kan vara) och dels av en neurotyp omgivning upplevs som så “Konsiga” på alla möjliga sätt att just det som är könsrelaterat kanske inte direkt drunknar i bruset men åtminstone späds ut så att det inte blir en fullt så avgörande del av ens upplevelse under uppväxten.

    Jag har en till teori som är rätt annorlunda men ändå inte motstridig. Den går ut på att autister har svårare att i längden förvränga sig för att passa in än vad neurotyper har, och har därmed ett större behov av att faktiskt få vara den de är om de skiljer sig en del från det kön de tilldelats i folkbokföringen men ändå inte passar in fullt ut på “motsatt” kön.

    (säkert reprisvarning++ på dessa teorier. Reservation för rutten meningsbyggnad, en klassisk skriva-medan-jag-tänker-kommentar där jag bygger på meningarna som det grammatiskt är möjligt när jag kommer på fortsättningen på en tanke 🙂 )

  4. Bustjejan: Om du visste hur många gånger jag fått höra liknande saker… och väldigt sällan från NT. Många som säger att det verkligen inte riktigt spelar roll för dem hur kroppen ser ut – och även många som är obekväma med hur kroppen ser ut och fungerar, men som inte heller skulle vilja ha “det motsatta könet” kroppsligen (ofta att de helst skulle vilja ha en “könsneutral” kropp). Och många som inte pratar om kropp, men som känner sig helt främmande inför könsroller. Inte bara som i att tycka att kvinno- respektive mansrollerna är för snäva, utan mer som i att inte se någon poäng i att dela in folk alls…

    Eva: Det stämmer rätt bra med mina erfarenheter också: både förr och nu tycker jag det är skönt att möta nördiga (läs: aspiga) personer, för det känns ofta som att de ser mig som individ och inte som ett kön. Och det oavsett vad de har för könsidentitet.

    Mia: Jag tror definitivt att du är något på spåren där. En autist är ju liksom normbrytare UNS, nästan 😉 dvs man är ofta rent allmänt “udda” och “konstig”, så då blir friheten att bryta mot könsnormer ofta lite större, rent automatiskt.

  5. Jag skulle vilja se forskning som den ovan, där man utöver NT/NPF gentemot trans* dessutom lägger till HSP (highly sensitive person), samlevnadsnormativitet/avvikelse, ateism/andlighet, vanliga/ovanliga sexuella uttryck och vanliga/ovanliga andra identitetsuttryck. 🙂 Eftersom mycket av det ovan ibland verkar sammanfalla skulle det vara intressant att forska kring vad som ger vad…! När något sammanfaller och när det inte gör det, och vad det kan tänkas bero på.

    Som ciskvinna med transbakgrund (haha!) och HSP men troligen inte NPF känner jag att jag ändå ofta har mer gemensamt med NPF-transpersoner än NT-transpersoner, och då väldigt många NPF dessutom är HSP är jag lite nyfiken på om vissa saker i trans*-spektrat kanske snarare går hand i hand med HSP-delarna än NPF-delarna? Bara ytterligare en teori…

    För de som är nyfikna på vad HSP är rekommenderas SVDs artikelserie om s.k. “högkänsliga”/”orkidébarn”/”starksköra”.

  6. Ak says:

    Redan när jag läste din rubrik tänkte jag att jag skulle kommentera nåt i stil me ddet du sedan skrev på slutet. Jag har ingen diagnos själv men väl ett gäng npf-drag som jag ser som mestadels tillgångar. Tex tycker jag det är utomordentligt lätt att se alla människor som i grunden lika och utan tvivel livärdiga; jag distraheras inte av deras yttre attribut på det sätt som jag märker att nt-folk ständigt gör. Allt detta kategoriserande i hierarkier, hur orkar nt-människor hålla på? Och till vilken nytta? Det leder ju inte till något bra. Jag håller helt med dig. Med autismspektruminslag kan man vara härligt befriad från automatiska ansträngningar att förenkla världen på ett fördomsfullt och destruktivt sätt. Togs dessa aspekter alls upp i rapportens diskussionsdel?

    • Nu har jag inte läst hela rapporten (om du menar den nyare), men jag tror tyvärr inte det. Det hade varit väldigt intressant med om mer forskning på styrkor hos personer inom autismspektrum. Då menar jag inte bara “vilka fördelar har autister jämfört med nt?” utan även “vilka faktorer gör skillnad i välbefinnande etc., hos enskilda autister?”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *