Jag vill inte prata tvångssteriliseringar längre

Som ni kanske vet har regeringen äntligen klämt ur sig ett lagförslag till ny könstillhörighetslag, där de bland annat säger att konsekvenserna av avskaffandet av tvångssteriliseringarna måste utredas närmare. De oroar sig över att en gravid man inte har rätt till abort, till exempel (läs om varför det inte är ett hållbart argument). Därför vill regeringspartierna inte stoppa steriliseringstvånget förrän den första juli nästa år, trots att resten av lagen ska börja gälla från den första januari 2013. Nu har socialutskottet sagt ja till regeringens lagförslag, men S, V och MP har reserverat sig mot bland annat förhalandet av steriliseringstvångets avskaffande. Hursomhelst, detta lagförslag ska riksdagen rösta om.

Jag har inte bloggat om detta på ett tag, eftersom jag redan sagt allt så många gånger. Jag har förklarat. Jag har argumenterat. Tjatat. Kämpat i fem år. På sistone har jag insett att jag inte kan säga något mer, utan att upprepa vad jag redan sagt så många gånger. Därav tystnaden.

Men så kom jag på att det finns ett perspektiv jag försökt att undvika tidigare: det alltför personliga.

Frågor jag fått när jag försökt diskutera tvångssteriliseringar på en mer generell, opersonlig nivå:

Vad ska du med dina äggstockar till? Du sa förut att du ville kastreras, men nu har du ändrat dig, betyder inte det att alla transpersoner är veliga och inte vet vad de vill? Litar du inte på att läkarna vet vad som är bäst för dig? Hur kan du påstå att du är man om du vill kunna föda barn? Vadå, vill du inte ha barn – men varför bryr du dig i så fall?

Jag är så förbannat trött på att prata tvångssteriliseringar som om det vore en abstrakt, teoretisk fråga – men lika trött är jag på att varje gång ämnet kommer upp behöva höra frågor om mina könsorgan. Jag är så jäkla less på att inte anses vara myndig nog att bestämma över min egen kropp. Så arg på politiker som blundar och förhalar. Så bitter över de som tycker att jag borde vara tacksam över att alls få någon vård.

Så förtvivlad över den ständigt återkommande insikten att min kropp inte tillhör mig. Att människor ständigt tar sig friheten att ha en “åsikt” om ifall tvångssteriliseringar är bra eller dåligt. Att människor tar sig friheten att diskutera huruvida jag har rätt att gå till badhuset. Att folk ser det som en viktig fråga att upplysa mig om vilket kön de anser att jag “egentligen” har… Och så vidare.

Tvångssteriliseringarna är bara en av många frågor där transfobin gör sig påmind. En ständig påminnelse om att mina mänskliga rättigheter inte är självklara. Därför hatar jag att prata om tvångssteriliseringar. Och därför gör jag det, ändå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, HBTQ, Könsidentitet, Könstillhörighetslagen, Reproduktiva rättigheter, Sexism, Trans* i media, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

11 Responses to Jag vill inte prata tvångssteriliseringar längre

  1. Ett sorgligt, kraftfullt och riktigt bra inlägg. Jag kan förstå den förtvivlan, trötthet och ilska över detta som rör dig i allra högsta grad och att du måste “hävda” din åsikt inför människor som vägrar förstå. Jag beundrar dig, ditt mod och din person!

  2. T.S. Gabriel says:

    Tack för att du fortsätter kämpa! Vi behöver dig och dina kloka ord och insikter. Själv är jag oftast för feg och för överväldigad av somliga människors trångsynthet och kroppsfixeringar för att orka ta striden, men när jag ser hur du står på dig och vågar fortsätta slåss vågar jag också lite mer. Tack för att du finns! <3

  3. Shado says:

    Av någon anledning så läste jag det som “parsteriliseringar” i titeln… varpå det slog mig att det faktiskt också är en anledning till att man kanske inte vill sterilisera sig. Att man i fråga om att skaffa barn faktiskt rätt så ofta inte är ensam om beslutet. Så tänkte jag, att om nu jag skulle sterilisera mig, så är det ju inte bara min egen förmåga att få ett biologiskt barn som jag tar bort, utan också en eventuell framtida partners. Jag hade faktiskt inte tänkt så förrän nu… ligger kanske lite bredvid debatten eftersom man ska ta beslut utifrån sig själv. Men för mig var detta ett nytt perspektiv.

  4. Lukas Romson says:

    Bra där Imme!

    Apropå risken för att män inte skulle få göra abort, med mindre än att abortlagen ändras, kan man tillägga att det vore en ytterst absurd tolkning av lagen. Intentionen med abortlagen är helt uppenbart att alla vuxna människor som är gravida själva ska få besluta över om de vill fortsätta graviditeten eller inte, fram till den graviditetsvecka då samhället anser att det inte är etiskt försvarbart att genomföra abort.

    Det är inte rimligt att tänka att rätten att bestämma över sin kropp bara skulle tillfalla gravida kvinnor, men inte gravida män, enligt lagen. Det skulle inte fungera så, man skulle tolka lagen som om den omfattade även män, alternativt gå förbi abortlagen helt och kalla ingreppet något annat, misstänker jag.

  5. Linda says:

    Det är så tröttsamt att de förhalar, och det är så tröttsamt att politiken är så genomsyrad av tvåkönsnormer, hetronormer etc. etc. Det är ju strukturellt våld att bestämma över människors kroppar och tillgång till vård. Jag tolkar det enbart som en maktutövning att bestämma vad som ska få anses “normalt”. Jag tycker det är helt absurt att tvinga människor genomföra en sterilisering när man bara vill ändra en bokstav i passet och en siffra i personnumret. Jag menar, skulle du nu råka bli gravid, utan att ha ändrat siffror och bokstäver så är det ju ingen skillnad egentligen om du hade gjort det, du är fortfarande samma gravida kropp. Ska en människas rättigheter i samhället vara beroende av hurdan siffra och bokstav man har i passet?
    Jag kan i alla fall inte förstå vad problemet är, det är ju bara att ändra lagen så människor kan vara fria att bestämma själva.

    Visserligen kan jag samtidigt förstå det där tvekandet om män ska ha rätt till abort, betyder det ätt cismän ska kunna bestämma över en kvinnas kropp om hon bär hans barn. Eller ska man omformulera lagen så att den gäller människor med livmoder, men vad händer då med cismäns rätt till biologiska barn? Ska man då införa möjlighet till surrogatmödraskap, men vilken grupp kvinnor(eller människor med livmödrar) är det som kommer ställa upp på det, graviditet är inte utan risk för hälsan, kommer det bli de mest fattiga och utsatta?
    Oj, vad det snurrar i huvudet nu.

    • Alltså, det om att abortlagen bara nämner kvinnor skulle gå att komma runt. Det händer ju att situationer uppstår som man inte kunde tänka sig när lagen skrevs, och att man därför i efterhand tolkar lagen utifrån i vilken anda den är skriven. Att det råkat stå “kvinna” i lagtexten beror på att när den skrevs var det ingen som tänkte att juridiska män skulle kunna bli gravida. Därför skulle man förmodligen lätt kunna tolka lagen som att den gäller alla gravida som vill göra abort, oavsett juridiskt kön. Det finns ju inte heller något uttryckligt förbud mot att låta en gravid person som inte är juridisk kvinna genomgå abort.

  6. Pingback: Fem saker jag önskar alla kände till: 1 « Abandoning Status Quo

  7. Isabelle says:

    Människor tar sig friheter hela tiden. Ser mig själv som androgyn, hela min uppväxt, sedan jag slutade använda feminina kläder, har folk kommit fram till mig/ pekat/ viskar bakom ryggen på mig och frågat sig själva eller mig vilket kön jag har. Kanske två gånger har en sådan människa tagit sig friheten att “känna” efter om jag har bröst eller ej. Blir så förbannad på de som inte kan låta oss som inte passar in vara ifred.

  8. Åh, det gör mig arg! Men tyvärr känner jag igen det. Nu senast för att jag börjat gå i kilt (och passerar som man)…

  9. sistergnu says:

    Mycket bra skrivet.

  10. Anna says:

    Känner igen mig i det där med att vara trött på “men varför bryr DU dig?”. Jag är ytligt sett rätt stereotyp; född med fitta, kvinna i en heterorelation, har småbarn, jobbar på kontor, helsvensk släkt, vanliga kläder, vanlig frisyr, bor på landet utanför en mindre stad. Däremot kan jag bli ifrågasatt när/om jag t ex pratar (eller skriver på nätet) om att jag inte förstår varför det är ett problem att Thomas Beattie eller andra män väntar barn. Eller när jag tycker ordet n-boll inte är lämpligt. Eller när jag tycker att man inte behöver bestämma åt andra vilket kön de EGENKLIEN är med hänvisning till deras fysik.

    Att man kan bry sig om frågor som inte i ens vardag påverkar EN SJÄLV är tydligen totalt oförståeligt. Att man kan bry sig för att man tycker att människor själva har rätten att definiera sig. Att man kan bry sig för att man inser att detta samhälle värderar människor OLIKA och tycka det helt enkelt är orätt att göra så. …..

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *