-Är du man eller kvinna? -Ingetdera.

Falun. Staden jag aldrig skulle återvända till. Men nästan fem år efter att jag flytt(at) står jag där igen. Det är Falu Pride och jag ska föreläsa om min bok, men först ska jag delta i introt på Stora torget.

Som vanligt är jag ute i alltför god tid, så jag ställer mig bland träden vid sidan av torget. Efter någon minut ser jag en människa komma klättrande uppför kullerstenen mot mig, målmedvetet. Hen stannar, spänner ögonen i mig, och säger med barsk röst och sprutande saliv:

-Är du man eller kvinna?

Jag ser mig oroligt omkring. Hen ser inte ut att vara någon slagskämpe, men man vet aldrig. Men det är förmiddag och många människor ute, vilket lugnare mig. Hen upprepar än mer irriterat:

-Jag kom fram för att jag måste få veta: är du man eller kvinna?
-Ingetdera.
-Klart du är. Finns ingen som inte är.

Plötsligt sträcker hen ut armen och pekar på mitt utsläppta hår, så nära att hens hand nästan snuddar vid det.

-Du ska inte ha det sådär. Långt hår på män är inte bra. Då kan de likagärna se ut som kvinnor!
-Jag är inte man.

Hen granskar mig noga uppifrån och ner, och upptäcker först nu att jag har kilt och lila knästrumpor.

-Men: är du MAN eller är du KVINNA?
-Varken eller.
-Du är klädd som en kvinna. Men du är som en karl. Det är inte bra, sådär ska man inte göra.
-Varför inte?
-Ska du på det här Falu pride?
-Ja. Jag ska tala nu snart…
-Vad heter du?
-Immanuel.
-Då är du manlig, det hörs ju.
-Nej…
-Och du är inte härifrån? Eller hur? Ingen i Falun klär sig sådär. Det är inte bra.

Jag svarar inte. Hen fortsätter:

-Jag ska också på Falu pride. Vi skulle samlas här på torget klockan elva va?

Fram tills dess hade jag trott att det var en helt vanlig heteronormativ transfob jag hade framför mig. Men detta var alltså en pridebesökare, någon som stöttade HBTQ-rättigheter. Eller snarare HB-rättigheter. Transpersoner och queera var uppenbarligen för mycket.

Trots den smått obehagliga inledningen blev det en bra Pride-dag full med bra upplevelser. Jag ångrar inte att jag åkte till Falun, men det var oerhört skönt att få komma därifrån på kvällen. Men jag hoppas intensivt att hen som tog sig rätten att döma ut andras könsuttryck och könsidentitet lärde sig något under dagen. Det behövde hen.

This entry was posted in HBTQ, Könsidentitet and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

15 Responses to -Är du man eller kvinna? -Ingetdera.

  1. Mellanvärld says:

    får lust att på magisk väg omstrukturera hens könsorgan…

    • Immanuel Brändemo says:

      Jag tror inte på våld, men jag undrar hur man ska kunna få vissa att förstå på något annat sätt än att ge dem erfarenheten. Kanske tvinga dem att möta omvärldens transfobi genom att som man gå i klänning etc?

  2. Va? Jag inser att jag inte hängt med. Jag trodde du var man!

    Jaja, i varje fall är det ju helt sjukt att fråga sådär.

    Det påminner mej om en händelse för nåt år sen när jag gick på stan, på väg till en klubb, och några amerikanska turistkillar började vissla efter mej. Helt plötsligt säger en av killarna “Guys, that’s a DUDE!”. Dom andra bara “are you positive?” och han svarade att “yeah, I’m positive, it’s a DUDE!”. Total chock bland alla killar. Dom hade råkat vissla efter fel kön (trodde dom iaf)! Tänk om dom råkar bli bögar då? Eller nåt.

    Liksom… vad är det värsta som skulle kunna hända om man helt ärligt tar fel på kön? Att man säger fel pronomen till nån, blir rättad, och får be om ursäkt. Stor katastrof liksom. Och om man inte har skäl att prata med personen så kan EXAKT INGENTING gå fel för att man i sitt huvud råkat tänka “man” om en kvinna eller tvärtom.

  3. Gabriel Sving says:

    Jag tycker det är så märkligt att de inte stannar upp och frågar sig själva varför de blir så upprörda över att inte veta säkert. Varför är det så viktigt för dem liksom?

    • Immanuel Brändemo says:

      Ja, när folk frågar på ett mindre konfronterande sätt så brukar det vara det jag försöker få dem att tänka på. Alltså, det hände att folk börjar med att fråga det för att de framförallt är nyfikna och inte vet hur de ska säga något, menar jag. Och de stim bara är nyfikna kan ta till sig det perspektivet. Det kan bli riktigt intressanta samtal.

  4. Isabelle says:

    Jag blir så uppgiven över sådana människor. De som inte kan förstå dem som av olika skäl inte passar in i de könsnormer som finns tillgängliga. Själv har jag aldrig hittat varken modet eller orken att ta itu med dessa typer. Du är grym! Det tåls att sägas många gånger, var på en av dina föreläsningar för ett tag sedan. Vågade inte prata med dig efteråt eftersom jag har sån social fobi. Men hursomhelst, läser en grymt bra bok som heter “Genderqueer Identity: Examining Liminality Through Narrative” av Bindu Seth. Rekommenderar den varmt.

    Ha en fantastisk dag 🙂

    • Immanuel Brändemo says:

      Tack 🙂 det är långt ifrån alltid som jag orkar ta itu med det. Jag har ju numer privilegiet att passera som man om jag klär mig på ett visst sätt, och då slipper jag bli ständigt ifrågasatt.

  5. Ulrika says:

    Det är klart att människor bryr sig om kön, vi kan ju inte ens träffa på en hund på stan utan att fråga om det är en tik eller hanhund. Direkt sorterar vi in i fack och tar saker för givet. Vet vi könet på en person vet vi också vad vi ska prata om, hur vi ska prata och hur vi rent allmänt ska bete oss. Allt annat gör oss oroliga. Fast jag har ingen aning om varför, jag bara vet att det är så.

    • Immanuel Brändemo says:

      Det har jag också förstått att folk gör. Men varför? Jag håller på att lära mig att “tänka i kön” sedan några år, eftersom jag insett att det är ett socialt funktionshinder att behandla alla människor lika. Men jag fattar fortfarande inte grejen.

      • Ulrika says:

        Har funderat på det där sen du skrev din kommentar igårkväll. Jag har inte läst genusteori så jag “kan” inte ämnet, men det är ju bara är 90 år sedan en kvinna inte hade rösträtt och var omyndig om hon var gift. Det fanns ju en extrem uppdelning i manligt och kvinnligt, både i yrkesliv och hushållsliv och då var såklart könet av stor vikt, annars kunde man ju inte ens tilltala en person man mötte på ett korrekt sätt.
        De flesta människor är trygghetsnarkomaner, man tycker om att livet är förutsägbart och en del av det är att känna igen könet på en person. Vi blir lite förvirrade när vi inte riktigt kan avgöra om det är en man eller kvinna vi står bredvid på bussen. Att möta en transperson är såpass ovanligt att de flesta av oss aldrig träffar på någon, och när vi möter något obekant så reagerar vi ofta med rädsla eller nonchalans, men det som vi möter varje dag blir till sist invant och tryggt. I min lilla stad fanns inga muslimer för 20 år sen men idag möter jag dem varje dag. Inte ens min hyperkonservativa och fördomsfulla mamma reagerar längre. Vi normalstörda, som jag kallar mig själv när jag pratar med min tonårsdotter med adhd, gillar att kategorisera, att dela in, att värdera, att generalisera. Det gör vår värld trygg och förutsägbar. Det krävs medvetenhet för att tänka i andra banor och det är vad du hjälper oss att göra så himla bra Immanuel!

        • Immanuel Brändemo says:

          “Att möta en transperson är såpass ovanligt att de flesta av oss aldrig träffar på någon”

          Nej, det stämmer inte. För att tala med FPE-S slogan: “Alla känner en transperson”. Men de flesta vet inte om det, för de tror att det måste synas på utsidan. Det intressanta är ju som du säger att folk har så olika förväntningar på människor beroende av hur de läser ens kön.

          Btw så har jag en hel funderingar om den där fixeringen vid att kategorisera människor. Jag undrar ibland om jag (och andra npf-are) skulle vara tryggare om jag kunde kategorisera folk bättre? Jag tror det skulle göra att jag var mindre förvirrad, och jag skulle helt säkert uppfattas som mer socialt kompetent och lyhörd, men jag vet inte om jag skulle bli tryggare.

  6. Ulrika says:

    Du har säkert rätt i det där med att alla känner en transperson. Ytterligare ett bevis på att jag inte tänker så brett som jag skulle vilja, utan utgår från mig själv. Suck.
    Jag tror visst att npf-are kategoriserar, fast inte på samma sätt. Jag kategoriserar i första hand utifrån kön, därefter ålder, sen etnicitet. Därefter kommer förmodad socialgrupp, förmodad sexuell läggning och sen sättet att prata och röra sig. Typ så. Det låter hemskt egentligen, men det är det väl inte sålänge man inte samtidigt gör en värdering. Men det är ju det man gör. Usch, nu känner jag mig som en hemsk människa…
    Jag märker att min tonåring med adhd inte värderar det hon ser på samma sätt som jag. Framförallt tar hon in mycket mer information än vad jag gör, hon ser detaljer som jag inte ser. Kanske hon kategoriserar människor utifrån doft eller vad de heter…vad vet jag? Men jag vet att hon har lätt för att dela in människor i svart eller vitt, antingen är man snäll och underbar, eller dum och tråkig och hon har svårt att ändra uppfattning när hon väl bestämt sig.
    När jag läste din bok så slogs jag mest av allt av ditt sätt att ta in omgivningen, att du inte kände igen din mamma som hade klippt håret t.ex. Jag förstår vilken förvirring som måste ha präglat hela din uppväxt. Tänk att våra hjärnor kan fungera så olika, just i att vi utgår från att omgivningen tolkar saker precis som jag gör. Så är det ju inte alls!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *