Världen behöver mer lättkränkthet

När jag städade i datorn idag hittade jag en gammal dikt från 2005. Jag skrev den när jag hade brutit med en viss “vän” för andra gången (i min bok heter hon Nora). När jag bröt med henne första gången var jag sjutton år och livrädd. Andra gången var jag tjugofyra och betydligt självsäkrare.

 

Jag är inte den du tror jag alltid är.
Precis som du har jag förändrats.
Till det bättre?
Det avgör inte du.
Det är just det jag har förändrat.

 

Det visade sig att jag verkligen behövde påminnas om det just ikväll: ingen annan har rätt att döma det liv jag lever. Jag ägnade 24 år av mitt liv åt att försöka smälta in, och blev utbränd på köpet. Jag jobbar fortfarande på att lära mig hantera världen, och en av de största utmaningarna är att bli mer lättkränkt. Jag jobbar på att känna igen mina känslor och hantera dem på ett mer konstruktivt sätt än att bara vara “snäll”.

Varje gång jag läser eller hör “idiot” hugger det till i mig; det finns anledningar till att jag inte avslöjar min IQ för någon. Varje gång jag läser tweets som häcklar personer med “konstigt” kroppsspråk mår jag illa. Jag blir inte kränkt av scientologer och andra tomtar som påstår Asperger och ADHD inte finns; de kan jag argumentera mot eller avfärda. Men hur argumenterar man mot den slentrianmässiga neurofobin som finns överallt? Hur hanterar man när vuxna människor vägrar ta till sig att “ADHD” är ett olämpligt skällsord? Vad gör man när folk skrattar åt ens handrörelser när man stimmar offentligt? Vad svarar man när folk kräks ur sig hat mot personer som inte förstår “självklara” sociala koder – och de pratar om regler som man själv inte kände till? Det händer överallt, hela tiden. Ett förakt som är socialt accepterat att ägna sig åt.

Jag är dålig på att säga ifrån när folk sårar mig, tyvärr. Ofta tar det flera dygn innan jag förstår själv att jag faktiskt tar illa vid mig av kränkningar. Jag vet: det är fult att vara kränkt i dagens samhälle. Det ses som ett tecken på svaghet att säga ifrån. Bättre att bita ihop tills tänderna krasar och le tills de ramlar ut. Det har jag gjort, bokstavligt talat, och det är ingen höjdare att dra ut spruckna tänder.

Från och med nu kommer jag att vara lättkränkt, gnällig och jobbig. Jag behöver det. Världen behöver mer lättkränkthet. Hur skulle samhället annars utvecklas?

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, NPF and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

11 Responses to Världen behöver mer lättkränkthet

  1. dean says:

    Jättebra!

  2. Rakel says:

    Bra dikt — den bär jag med mig idag.
    Tack för en bra blogg!!

  3. Bra skrivet!! Du är väldigt stark, tänker jag när jag läser detta och en del andra av dina inlägg!!

  4. Det världen behöver är väl snarare att alla människor lär sej när dom faktiskt blivit kränkta – och då säger ifrån, och när dom INTE blivit kränkta – och då håller käften.

    Att du kanske blir tyst och mår dåligt men inte säger nåt när folk använder ADHD som skällsord skulle vara ett exempel på det förstnämnda. Ett bra exempel på det sistnämnda såg jag dock på Facebook häromdagen: Hanna Fridén hade dragit igång en diskussion om minareter med böneutrop, och flera snubbar hävdade att dom skulle bli KRÄNKTA i sin RELIGIONSFRIHET om dom råkade höra “Muhammed är Allahs profet” på arabiska ute på stan.

    Kränkning är när man behandlar nån respektlöst och nedlåtande. Men det är INTE kränkning så fort man inte får ha det exakt som man vill, eller får höra en åsikt som man inte håller med om.

    Så… vissa människor behöver lära sej förstå när dom blir kränkta, medan andra snarare behöver lära sej förstå när dom faktiskt INTE blir kränkta.

  5. Förresten, jag älskar dikten.

  6. Savox says:

    DP: klockrent! 🙂 Och apropå minareter så tror jag inte det är direkt nödvändigt att bygga sådana, eftersom t.o.m. i arabvärlden kör man numera böneutrop via radion numera. Det enda jag skulle ha invändningar mot i minaretfrågan dock är om de sätter igång att ropa kl. 4 på morgonen eller nåt (jag skulle bli precis lika glad om klockorna på domkyrkan började ringa vid den tiden…).

    http://www.tv3play.se/play/278549/

    Däremot anser jag att det är INTE kränkande att tala om för en vuxen, normalbegåvad människa med ADHD/AS/whatever att hen har ansvar för sitt eget liv och faktiskt själv har satt sig i skiten ibland. Mannen i detta avsnitt av Lyxfällan verkar ha behövt en spark i arslet av Grimlund och den härligt aspige Hedberg.

    Det är skillnad på skit som man hamnar i och skit som man själv sätter sig i och har man gjort det sistnämnda ryker ens rätt att klaga.

  7. Savox, ja det verkar helt klart redan att allt böneutrop måste söka tillstånd och anpassa sig efter regler om buller och störningar som finns (dvs inte jättetidigt på morgonen, inte för hög volym m m). Det är klart att folk inte vill bli väckta eller störda av en massa höga ljud, oavsett om det handlar om kyrkor, moskéer, konserter, partimöten eller nåt annat… Det sjuka är ju bara när folk hävdar att det skulle vara KRÄNKANDE I SEJ att höra t ex religiösa påståenden som man inte tror på själv.

    Sen är det lite knepigt det där med folk som använder sina diagnoser som ursäkter för att bete sej lite hur som helst eller inte ta ansvar för sitt liv. Jag har ju ingen neuropsykatrisk diagnos men väl diverse psykiatriska problem, och jag vet själv att det kan vara frestande att liksom släppa taget och bara ursäkta sej med att “jag kan inte hjälpa det, jag är sjuk”. Samtidigt som det i andra sammanhang kan vara SANT att man inte KAN hjälpa det för att man är sjuk. Ibland är det inte helt lätt att veta SJÄLV vad som är vad, när man verkligen är körd i huvudet och behöver hjälp och när det å andra sidan faktiskt är möjligt att rycka upp sej och skärpa sej med en tillräckligt stor viljeansträngning…

    En bra grundregel är ju iaf att om en person behandlar andra människor ILLA, och inte skäms över detta alls och inte försöker förändra sitt beteende heller utan bara “jag är sån här pga att jag har X”, då är det egentligen inte X som är problemet, utan problemet är att personen är ett stort arsle.

    Och om en person verkligen inte klarar av att hantera sin ekonomi pga t ex neuropsykiatriskt eller psykiatriskt problem, så kan ju personen ändå ta ansvar genom att exempelvis skaffa en god man.

  8. Spindelskivling says:

    Å vilket bra inlägg. Jag är själv odiagnostiserad men tamejtusan inte neurotypisk, och nära anhöriga har olika former av NPF. Jag lever i den verkligheten och nära den hos andra, och tolererar inte att någon gör narr av sånt som du beskriver ovan. Om jag greppar situationen, vilket tyvärr inte alltid är fallet, säger jag ifrån. Det är lättare om det är människor jag inte känner. Är det folk som jag har en Relation till, är det knepigare, men jag brukar försöka säga till då också. Det har hänt att jag suttit tyst och hört min anhörigs/andras aspigt beteenden misstolkas på gränsen till hånas och inte sagt ett ljud, men mailat personen senare, då jag klarat att samla mig och formulera något vettigt ur alla känslor, mest vrede och kränkthet. Relationen har inte varit sig lik efter såna mail dessvärre men det är smällar jag håller på att lära mig att ta.

  9. Suzanne says:

    Word. Jag har varit misstänksam mot “lättkränkt” som avfärdande länge, men efter de senaste 40 000 artiklarna där vita män och kvinnor berättar om våndorna under “de lättkränktas tyranni” som nästan tvingade bort Tintin från ungdomsbiblioteken, etc, har det fått en starkt ironisk klang för mig.
    Jag märker också att jag börjar bli gammal/vuxem, jag börjar lära mig, så smått, att ta kränkningar och kränkthet på allvar. Försöker i alla fall – har verkligen tränat in den motsatta reflexen under så många år. Det är intressant att plötsligt känna att jag är ok med att vara surfittan, om det betyder att jag är snällare i längden, gör folk tryggare med mig. Well, jag jobbar på det i alla fall.
    Dikten är så fin.

  10. Savox says:

    DP: men han tog ju ansvar till slut och sökte hjälp från Lyxfällan.

  11. Julia says:

    VIlken fantastisk dikt! Jag tror det är bra i allmänhet att fler vågar reagera, även om det just kan vara svårt att, som du säger, komma ikapp känslorna just i situationen.

    I de lägen där jag har reagerat har det ofta varit väldigt skönt efteråt, även om jag kanske inte mött någon förståelse. På det sättet lyckas man ju i alla fall poängtera att man inte håller med. Det är ju så lätt att det blir som ett tyst accepterande av det som sägs annars, att det en person säger liksom får gälla för alla.

    I andra fall har det lett till dialog och att man kunnat reda ut saken. Ibland säger ju folk saker de egentligen inte menar.

    Genom att säga i från ger man ju också människor chansen att ändra sitt beteende. Nu menar jag inte att det ska vara fritt fram för alla att slänga ur sig grodor fram tills dess att någon reagerar – självklart ska målet ligga i att behandla alla så bra som möjligt. Men ibland gör man inte det, trots ens goda föresatser.

    Vet själv massor av tillfällen då jag efter att ha tänkt efter i hemmets lugna vrå skulle uppskattat om någon sa till mig, så att jag hade fått chansen att förklara mitt dåliga beteende. För min del är det ofta min sociala nervositet som sätter käppar i hjulet. Är ganska blyg av mig och på grund av det kan jag bli nervös av att träffa människor jag inte känner så väl. Detta medför att jag ibland beter mig på ett sätt som gör att jag inte känner igen mig själv. Ett tydligt exempel på det är när jag var på en utbildning (tror att du också var på den) för massor av år sedan. Vi skulle iscensätta en verklig potentiell situation och jag skulle vara en homofobisk tonårskille. Blev så himla nervös av att behöva spela teater inför ett gäng människor jag inte kände så väl att jag verkligen spelade över, på ett för mig obehagligt sätt. Här kom inte mina känslor ikapp förrän senare. I det läget hade det varit väldigt nyttigt att bli tillsagd.

    Oj, vad långt det här blev!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *