Vem får vara bög, Jonas Gardell?

Jonas Gardell blev intervjuad av Faktum om att vara öppen bög på 80-talet. Jag älskade texten – fram till slutet:

– Titta på vilket år bromsmedicinerna kom, det var nittiosex. När var första Pride? Nittioåtta! Det var samma jävla veva! Pride innebar: ”Nu glömmer vi det här, hörni grabbar! Nu glömmer vi bögarna, för de har tagit allt syre här.” RFSL bildades av trettiofem stycken män och en kvinna. Det kan man tycka vad man vill om, men så var det. Under alla aidsår var det bögar hit och dit. Bögar dog och bögar var sjuka. Med Pride nittioåtta fick vi glömma bögarna. I stället för bögarna kom Eva och Efva – när hela slaget var över faktiskt. Jag tycker de är jätteduktiga, men de var fan inte där på 80-talet när vi skulle behövt dem!

– Hbt är ett begrepp som överhuvudtaget inte fanns då. Folk säger att hiv drabbade hbt-samhället. Nej, det drabbade inte något hbt-samhälle för det fanns inget sånt. Vi var homosexuella. Det hette Homosexuella frigörelseveckan. Det var inga lesbiska som dog i aids. I hela Pride och hbtq-köret finns både ett avsexualiserande och avbögifierande som är direkt skrämmande. Där börjar det bli dags att tala klarspråk. Det var män som hade sex med män som dog i aids. Oavsett om de identifierade sig som bögar så var det män som hade sex med män. Det var inte lesbiska och i relativt liten utsträckning transpersoner. Det var bögar. Låt oss säga ordet. Det där ordet som var ett skällsord som vi gjorde till ett stolt ord, men som vi knappt får säga i dag eftersom vi måste säga en bokstavskombination.

– Det är ju så löjligt! Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det. Ett antal brudar som slickat minimalt mycket fitta för att ha rätt att kalla sig flator! Jag vill ju också ta bort själva ordet Pride. Jag tycker det ska heta Homosexuella frigörelseveckan. Punkt.
Gardell tycker det är viktigt att ta tillbaka det specifikt sexuella, att ta tillbaka ordet bög.
– Det är jättefint med allmän tolerans och att dagisbarn kan gå med. Vi kan gärna ha en sån parad också – en ”alla är bra”-parad. Men vi måste få vara bögar.

Gardell säger själv att han har blivit felciterad:

Eva och Efva vet jag över huvud taget inte varför journalisten blandar in i det här sammanhanget. Det kan komma från ett resonemang om att hur mycket jag än beundrar dem, så var de faktiskt inte öppna i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Vi som var öppna offentliga personer då med vad det innebar av mordhot och annat var jag, Mark, Rikard Wolff och ett par till.

Däremot verkar han inte ta tillbaka att det borde heta Homosexuella frigörelseveckan, eller påståendet att transpersoner inte drabbades av AIDS i så stor utsträckning.

En amerikansk studie från 2008 (pdf) visar att 27,7% av man-till-kvinna-transpersoner är hivpositiva; bland afroamerikanska man-till-kvinna-transpersoner är siffran svindlande 56,3%. Några svenska siffror finns inte, eftersom man i Sverige utgår från personers juridiska kön. Så enkelt är det då att sopa transpersoner under mattan. Det som inte syns i statistiken har ju aldrig funnits, eller?

Om Pride ska heta “Homosexuella frigörelseveckan” så utesluter man medvetet bisexuella och transpersoner. Man glömmer vilka det var som slogs mot polisen på Stonewall Inn. Inte fan var det medelklassens byxbögar som startade den första HBTQ-revolten; det var transpersoner. Man utesluter dessutom alla andra som inte har “rätt” sex. En flata som dejtar transtjejer har kanske inte haft sex på rätt sätt för att få kalla sig flata. En asexuell bög är ingen riktig bög. Eller?

Ärligt talat: när jag möter transfober spelar mitt eventuella sexliv ingen roll. Jag behöver inte ens hålla någon i handen för att bli spottad i ansiktet. Det räcker med att vara mig själv, för att folk ska känna sig provocerade. Jag säger det inte för att folk ska tycka synd om mig, utan som ett faktum.

Men vad vet jag. Jag är ju för ung för att ha varit med på 70-talet. Jag kom ut som transperson 1985, fast på den tiden fanns inte ordet transperson. Alltså fanns jag inte. Några år senare blev jag kallad “jävla lebb” väldigt ofta, men “jävla bög” mer sällan. Jag kom ut som bög 1989. Fast eftersom folk skrattade när jag sa det rättade jag mig snabbt och sa att jag var bisexuell. Bi var den enda läggning där man inte behövde definiera sin egen könsidentitet först. Då var jag åtta år, och redan medveten om att även om jag kallades “bög” av andra fick jag inte använda ordet om mig själv. För att min kropp inte såg tillräckligt bögig ut. Och nuförtiden: för att jag dejtar heterokillar och intergenders, inte bara bögar. För att jag är asexuell. För att mitt pass skriker ut “kvinna” och mitt personnummer också. Och fortfarande för att min kropp inte ser ut som folk förväntar sig att en bögs kropp ska se ut.

Det har gått ett kvarts sekel sedan jag blev kallad “jävla bög” första gången, men om jag påstår mig vara en del av en HBTQ-värld så tar jag tydligen ifrån andra rätten att kalla sig bögar. Som om det ena uteslöt det andra. Som om jag måste bevisa min bögighet för någon för att duga, för att räknas.

Läs även Mikusagis och Kias inlägg.

This entry was posted in HBTQ, HBTQ-historia, Kroppspolitik, Kultur och media, Trans* i media and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

18 Responses to Vem får vara bög, Jonas Gardell?

  1. Anna L says:

    Är Jonas Gardell kanske hbtq-samhällets Vita Kränkta Man?

  2. Hmms says:

    Jäkligt bra skrivet! Styckena verkar koka ner till någon sorts priviligerad tjurighet. Hela tiden hade det varit (vita, medelklass och cis) bögar, bögar, bögar och nu måste de plötsligt lämna plats till andra minoriteter! För så är det naturligtivs, att i homosexuell frigörelsevecka räknas inte ens flatorna – de kan kämpa hur mycket de vill, men megaaktörer som QX visar tydligt att de inte är välkomna, även om de har de bättre än alla andra. Undra på att queerbegreppet blivit så bespottat, det undergräver splittringen som är avgörande för att de konservativa bägarna ska fortsätta styra.

  3. Suzanne says:

    Tack för det här. Tack för att du klarar att bara säga det som är viktigt, det som betyder något, för dig personligen. Istället för att trassla till det med påhopp och oändliga rättfärdigande resonemang,. Jag ser det igen och igen i dina texter. Kanske är det Aspergern som får dig att fatta att du faktiskt inte vet vad andra människor egentligen tänker och känner bättre än de själva, och håller dig till det du obestridligen vet, dina egna upplevelser.
    Det är otroligt hur svårt det är att göra. Jag pallar det verkligen inte, så jag skriver det här istället:

    Grejen med Jonas Gardell för mig är att jag verkligen levde och andades hans böcker under hela tonåren. Hela nian kunde jag knappt säga tre meningar utan att citera honom. Så jag har såklart min egen poppsykologiska fangirl-övertygelse om hur han är och hur han tänker. Hans “förklaring” till SVT bekräftade min misstanke att i Jonas huvud är “teoretikerna” och faktiska queers – säg transpersoner, eller bögar – separata kategorier som inte överlappar varandra. Som är ljusår ifrån varandra faktiskt.
    Och arbetet med traumat från aidskrisen och det brutalaste bögförtrycket har aktualiserat all möjlig utplåningsskräck, som får riktas mot “queerteoretikerna”. En rätt anonym massa välgödda berättigade akademikerkids som växt upp och fått höra att de är alldeles speciella snöflingor istället för att spöas och mordhotas hela tiden. Som använder sina klass- och etnicitetsprivilegier till att ta över queera platser och sammanhang, kapar andras motstånd, och har tagit “queer” ifrån outbildade ohippa o-PK queers och gjort det till sin proffstyckarkarriär.

    Jag ska inte tjafsa om stereotyper hit och demonisering dit. Det konstigaste för mig är att sådär har det låtit sen 70-talet minst. Har du sett “If These Walls Could Talk”? I någon av dem finns ett gäng universitetsfeminister som attackerar en butch lesbisk kvinna. “Stone Butch Blues” behandlar det också, och är något av det finaste och smärtsammaste jag läst. http://www.transgenderwarrior.org/writings/sbb/sbbhome.htm
    Det där är alltså arbetarklasskvinnors och transpersoners upplevelser. Och de som har det hands down, no comparison värst i USA är icke-vita transkvinnor, som din ofattbara statistik visar. Och de är samtidigt ofta minst prioriterade av amerikanska queeraktivister. Vi har på många sätt en annan situation i Sverige, men 2012 kan våra domstolar inte ta sig förbi mindfucken att ett våldtäktsförsök fortfarande är det om offret visar sig vara trans – så är det värsta verkligen över för alla?
    För att nämna tre av miljoner exempel på förödande queer-on-queer marginalisering och elitism som inte drabbade just bögar.
    Så med vilken historieskrivning, vilken världsbild får man för sig att det finns en enhetlig HBTQ-mainstream, och det är BÖGARNA som trängs ut ur den?! Att det är de som är sårbarast just nu? Deras bokstav som ska få stå kvar? De som mest förtjänar upprättelse?!
    Inte en världsbild jag någonsin sett skymten av i annat Jonas Gardell sagt, får jag säga. Jag vet, alla ens idoler gör sånt förr eller senare. Men för fan.

    • Mikusagi@gmail.com says:

      *applåderar Suzannes kommentar*

    • Immanuel Brändemo says:

      Jag ska erkänna att jag inte menade att lägga mig i den s.k. queerdebatten med detta inlägg. Eftersom jag inte riktigt förstår den debatten så har jag försökt hålla mig utanför. Men det beskriver gör det lite mer begripligt.

      • Suzanne says:

        Det var precis det som behövdes. Att du tog upp det viktiga, det som är långt ifrån teoretiskt tjafs och name calling, som handlar om varför verkliga människor behöver en inkluderande solidarisk HBTQ-rörelse.
        (Och det enskilt mest konkret problematiska påståendet var verkligen detta att AIDS inte var ett problem för transpersoner. Men jag hade svårt att separera alla konstiga saker först, och fastnade som många andra på mindre viktiga, mer “provocerande” eller teoretiska aspekter.
        Jag förstår faktiskt inte hur han som levde genom det och är så sjukt insatt kunde få det intrycket? Utom att det förmodligen fanns extremt lite synlighet för transsexuella då, som såklart är många färre än bögarna. Och kanske en stenhård subkulturell uppdelning där folk som såg sig som bögar absolut inte skulle ligga med “transor”, och folk som såg sig som transkvinnor skulle bara ha sex med heterosexuella män, allt för att skydda identitetens äkthet… Och kanske var det mer så då, eller kanske trodde folk bara på det. Eftersom vi inte har statistiken lär vi väl aldrig få veta.)
        Jag kan bara hoppas i mitt lilla fag hag fangirlhjärta att Gardell läser det, för jag är ju övertygad om att det är en sån sak han skulle ta åt sig av.

        Ska kanske förtydliga att jag inte är insatt heller… Jag uppfattar verkligen inte queerkids överlag som jag beskrev dem här och vet inte om det är så Gardell uppfattar dem heller. Men det är min vilda gissning/ halvt baserat på samtal jag haft över åren med lite äldre homosexuella.

  4. Mikusagi says:

    *applåderar kommentaren Suzanne skrev*

  5. lost says:

    Suzanne: Tar inte du också ut marginaliseringen på fel grupp nu? Det där var oerhört smärtsamt att läsa både som akademiker och som queer i den mening som du tillåter. Du kanske inte vet om det, men folk som driver feminism blir mordhotade nu för tiden, och queera människor blir uteslutna och tillintetgjorda av samhället på samma sätt som bisexuella, på grund av att man fått för sig att de inte lider tillräckligt för att passa in. Det måste sägas förstås, att det finns en otrolig transfobi inom vissa feministkretsar (oftast radikalfeminister, queerfeminister brukar vara de som sympatiserar mest med HBTQpersoner. Märk väl att de inte nödvändigtvis är straight och cis heller), och den verkar komma ur samma ängslan för bortträngning som du pricksäkert tillskriver Gardell. Man kommer till en människorättskamp med en himla massa komplex, och det får katastrofala konsekvenser för dem som råkar komma i vägen. Och ingen tjänar på att hacka på dem som ska vill hjälpa till.

    • Suzanne says:

      Jo, jag vet de där sakerna, men jag gjorde det visst inte så tydligt i mina kommentarer. Jag är verkligen ledsen!

      Jag återgav alltså den skräckbild jag uppfattat att vissa, särskilt en del äldre homosexuella och transsexuella, har av queerkids. Den är inte min. Jag vet inte hur mycket den är någons. Men jag är akut medveten om den därför att den alltid handlat delvis om mig. Jag är allt det folk som är rädda för queerkapning brukar frukta; privilegierad, ombytlig, självcentrerad, pratar & analyserar sex tusen gånger mer än jag har sex. Har ett speciellt jävla namn som aldrig passerar stavningskontrollen för min speciella jävla sexualitet (pansexuell). När det verkligen gällt har jag nästan alltid passerat för straight, alltid för cis – sluppit all skit.
      Jag har också alltid haft några nära vänner som varit homosexuella, och spenderat det mesta av mitt uteliv i homoutrymmen. Förhandlat och konfronterats med allt det där igen & igen.

      Jag vill inte riktigt ta det här resonemanget längre för det börjar låta som om jag försöker förklara homosexuella… Det är inte det. Jag kan bara önska att folk – alla – hade mer perspektiv på hur många gånger olika HBTQ-grupper fuckat över varandra, hur många olika maktkonstellationer det finns inom HBTQ-världen. De flesta är så övertygade nånstans innerst inne om sin egen grupps särställning. Men ingen har alltid kommit lättast undan, eller alltid ställt upp.
      Det handlar ju i grunden om människor med många dåliga erfarenheter, speciellt politiskt. Samma människa som har ett oändligt öppet hjärta när du behöver honom kan låsa sig totalt om han tror att du vill köra bort honom eller utnyttja och överge honom. Henom, henne.

      Angående akademiska queerteoretiker… De få jag faktiskt personligen har träffat är folk som Jonas skulle ha trott var bögar och lesbiska om han träffat dem. Vilket bara gör det hela mer tragikomiskt.

      • Suzanne says:

        (Är “homoutrymmen” en möjlig översättning för “gay spaces”? Låter riktigt riktigt bizarrt nu när jag börjar tänka på det, sorry!)

    • Suzanne says:

      Dina två sista meningar är för övrigt allt jag velat säga… 😉

  6. a fucking tranny.. says:

    Jag gissar på Gardell inte gjorde sitt uttalande om hur aids påverkat mtf transpersoner utifrån statistik, utan från den egna bekantskapskretsen. När det gäller “gayliv” i Stockholm under 70 och 80-talen har jag varken egna erfarenheter eller någon egentlig anledning att misstro Gardell (bodde först i sthlm under en period på nittiotalet). Jag är dock ganska säker på den amerikanska statistiken inte direkt går att översätta till svenska förhållanden. USA som var och är ett mycket mer mångkulturellt samhälle har garanterat en mkt större procentuell del av mtf transpersoner som har sex med män, än i en övervägande vit västerländsk kultur. Det går tom att gräva upp statistik på detta, om man nu skulle orka gräva igenom facklitteratur “archives of sexual behaveiour” eller “journal of transgenderism”, osv. Jag tyckte artikeln var rätt så bra, utom ett par kanske så lyckade formuleringar. Om de nu var Gardells eller journalisten, kan vi bara gissa om. Men att Gardell skulle vara “transofob” tar jag för rent nonsens.

  7. G. says:

    Hmm… Jag psykologiserar här, och gör det dessutom som en utomstående.

    Men det jag läser in i citatet är att Jonas såg “Homosexuella frigörelseveckan” som en trotshandling och en minnes-manifestation över de bögar som dog i AIDS – att det för honom var en väldigt personlig del av sörjandet. Läser man andra intervjuer med honom de senaste veckorna, får man intrycket att det är just detta sörjande av unga vackra män som är det allra viktigaste för honom.

    Ur det perspektivet kan jag känna empati med att känna frustration och t.o.m. omdöpningen till PRIDE och inkluderingen av en vidare krets av människor som inte har samma personliga koppling till just den specifika tragedin som veckan startades “i ära till”. Empati, men inte tycka att han har rätt för det,

  8. Kris says:

    Vad kul att läsa smarta och nyanserade inlägg om queerrörelse-n/-r. Jag visste inte att det finns en s k queerdebatt, men om den förs på den här nivån måste jag leta upp den! 🙂

    Fan vad förbannad jag blev på Gardell när jag läste detta. Men jag tror att kommentatören G har en poäng, han uttrycker väl personliga emotioner och inte mycket mer, snubben är författare och inte politiker. Han borde kanske inte få medieutrymme för analys då det inte verkar vara hans bästa skill, utan hålla sig till själva skapandet (som jag anser vara helt fantastiskt!).

    Om jag får gå lite ot, så fick det här inlägget mig att för första gången tydligt formulera varför jag övergav queer för radikalfeminismen; det handlar inte om den frustration jag ibland känner inför olika aspekter av queerrörelsen, det är så enkelt som detta: cis-män står ohotade över resten av världen. Ju intersektionellare jag tänker, desto mer slår det mig. (Obs jag vill verkligen inte bagatellisera olika typer av förtryck som cis-män utsätts för, jag förundras bara över hur osynlig den hegemonin lyckas vara).

    Jag vet att jag har väldigt många fel i det tankesättet. Men jag orkar inte annat längre. Jag vill bara ta Valerie Solanas i handen och skrika hot+förolämpningar i örat på alla som tillhör normen på något vis och därför inte bryr sig om att anpassa sig, utan tycker att jämställdhet uppnås av att alla representanter för avvikelser måste kämpa själva för sina “särintressen”. Speciellt när de klassar sin egen normavvikelse som något som inte är ett särintresse, utan en högre prioriterad samhällsangelägenhet. Jämställdhet genom att klättra i hierarkin. Så jävla långsiktigt.

  9. Kris says:

    (On topic: häpnadsväckande intervju i Lundagård. Bland annat den nästan osannolika smaklösheten att han vill trycka upp t-shirts med texten “Genus kan du vara själv, din fitta.” http://lundagard.se/2012/10/19/%E2%80%A8queer-ar-lite-som-e-type/ )

  10. Reebs says:

    Bra inlägg, men jag tror Gardell syftade på vilka som drabbades av AIDS _då_ (siffrorna du länkar til är väl ganska nya i sammanhanget?) samt vad homosexuella, framförallt män, gick igenom _då_ och aldrig fått upprättelse för. Angående Pridefestivalen så finns det väl inget som säger att den skulle sluta existera bara för att man också skulle fira “homosexuella frigörelseveckan”? “Pride” har ju verkligen ingen revolutionär klang eller revolutionärt uttryck över sig, det känns mer som något man firar till minne av en revolution; som om den striden nu vore över för länge sedan. Utifrån det perspektivet kan jag förstå kritiken men ändå anse Pridefestivalen ha existensvärde.

  11. Pingback: … « Neoh

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *