Fråga: Hur reagerade folk när du kom ut som aspergare?

Fråga från Ines:

Hej! Jag har genomgått en NPF-utredning de senaste veckorna och igår fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Själv är jag okej med det, men är orolig för hur mina föräldrar och vänner ska reagera. Jag har läst igenom dina budord för att komma ut ut NPF-garderoben, jättebra tips på hur jag ska berätta det! Men oron för reaktionerna kvarstår. Hur reagerade folk i din närhet när du berättade om dina diagnoser? Om de var negativa, hur hanterade du det?

Svar:

Här kan du läsa mer om när jag fick mina diagnoser. Mina föräldrar fick veta i samband med att jag kom ut som psykfall för dem. Först fick de veta att jag var deprimerad, och när jag skulle förklara så nämnde jag att jag stod i kö för en aspergerutredning. Men de hade inte förstått innan hur dåligt jag hade mått, och därför var det depressionen som de blev mest rörda av att få veta om.

Så har det varit för många jag kommit ut inför: de har mest reagerat på det jag berättat om min psykiska hälsa. Därmed har jag kunnat lyfta fram asperger-och-adhd-insikten som en positiv motvikt. Jag har varit tydlig med vilken stor skillnad det är för mig att äntligen kunna sätta in mina upplevelser i ett sammanhang, att kunna förstå omvärlden bättre. I och med det har jag också lyckats avvärja mycket av det syndomtycke som man riskerar att få när man kommer ut ur neurogarderoben.

Många har fortfarande en stereotyp bild av vad t.ex. asperger “är”, och det kan vara jobbigt att behöva möta folks fördomar. Men oftast handlar det om ren okunskap och inte om illvilja. T.ex. händer det att folk har en bild av att asperger innebär att man inte har något kroppsspråk och att man tolkar allt som sägs bokstavligt. När de då säger:

– Men du har ju inte asperger. Du verkar ju så… så… normal.

så tror de att de ger en komplimang. Jag brukar skämta tillbaka:

– Usch, säg inte så! “Normal” som är ett så fult ord!

Tyvärr händer det även att människor vägrar ta till sig det man berättar. Man möter ibland de som “inte tror på diagnoser”, som går i försvarsställning så fort man råkar nämna “asperger” eller “adhd” och ibland blir rent fientliga. Jag har haft turen att inte ha mött den attityden inom familjen, men däremot från bekanta och från personal vars jobb varit att stötta mig. Men de är som tur var en krympande majoritet.

Oavsett hur folk reagerar, kom ihåg att du är värd att bli bemött med respekt. Du är värd ett bra liv, utan trångsynta människor.

Har du några frågor om NPF? Ställ dem här!

This entry was posted in FAQ NPF, NPF, NPF-hantering, Personligt and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Fråga: Hur reagerade folk när du kom ut som aspergare?

  1. Ling0n says:

    Ja, det är den vanligaste reaktionen jag fått också. Att “Nej men, inte har väl du… du kan ju inte… du är ju inte som… ” osv. Och på sätt och vis är det väl förståeligt, lever man inte tätt tillsammans med en aspergare och personen ifråga anstränger sig för att inte vara en alien från inre rymden vid möten med andra människor så är det ett osynligt handikapp i många fall. Det blir bara _lite_ irriterande att folk inte kan ta en på allvar. Alternativt de som tar diagnosen på FÖR stort allvar (typ de som jobbar på habiliteringen) och liksom pratar med försiktig jättetydlig röst med en som om man vore… ja… någon utan hjärna.

  2. Svalin says:

    Jag har också hört det där att jag inte kan ha Aspergers Syndrom för att jag verkar så “normal”, men sanningen är att jag försöker spela “normal” för att passa in någorlunda, för att överhuvudtaget få vara del av det här samhället. Jag har även hört att folk med Aspergers Syndrom tror på saker bokstavligt och att vi därför är “lite korkade”. Det sista sades av ett par kollegor som inte vet om min diagnos. Hur som helst har det sårat mig i månader. Jag tolkar inte ens saker bokstavligt och jag vet vad olika ordspråk och metaforer betyder.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *