Jag skämdes aldrig över att inte ha vänner – men över att vilja vara ensam

När jag gick i skolan var det en sak jag skämdes allra mest över: att jag inte hade några riktiga vänner. Men vänta, det är inte alls så som du förmodligen tror.

Jag skämdes inte inför mina jämnåriga, och jag skämdes inte för att ha blivit ratad och dissad (vilket jag blev ibland, men det var ett mindre bekymmer för mig). Det var inget skamfullt att sitta själv i ett hörn av skolgården och läsa på rasterna. Jag trivdes med det.

Skammen kom först när jag förstod att vuxna tyckte det var Konstigt – för detta hände på den tiden då jag trodde det var något fel att vara Konstig. Så jag skämdes de gånger lärare och föräldrar råkade komma på mig i min ensamhet. Det skamliga var dels att jag inte visste hur man skulle göra när man umgicks, men minst lika mycket det faktum att jag trivdes med att vara själv. Det kändes så egoistiskt att tycka om ensamheten.

När jag var elva började jag umgås med en tjej som var väldigt dominant och körde med folk. Det var hon som valde mig som “vän”, och jag var tacksam att slippa skämmas över att jag inte visste hur man skulle bete sig. Vad jag än gjorde var det nämligen fel, enligt henne. Förutsägbarhet är en trygghet…

När jag var sjutton bröt jag med min gamla “vän”, och istället gick jag med i en grupp för historienördiga ungdomar. De var schyssta och vi hade kul tillsammans. Men jag älskade fortfarande att vara ensam – också. Jag började förstå att min förkärlek för ensamhet inte skulle växa bort. Långsamt började jag acceptera och bejaka min läggning.

När jag var tjugosex fick jag mina första riktiga vänner, något år efter aspergerdiagnosen. Samtidigt fick jag lära mig att man inte får säga “riktiga vänner” om man inte umgås i köttvärlden tillräckligt ofta. Jag har fått höra att det inte är att umgås på riktigt om man bara skickar ett tjugotal sms var varje dag, och chattar några timmar varje kväll, i ett par års tid. Det räcker inte för att kallas vänskap, har jag fått veta från alla möjliga håll. Skitsnack.

Att lida av ensamhet har jag förstått är tabu, och det är fruktansvärt att det är så. Men det verkar även vara tabubelagt att faktiskt vilja vara själv. Det var därför jag skämdes som barn. Idag har jag för länge sedan släppt den skammen. Men jag ser det fortfarande.

Unga aspergare som skäms över att de gillar att vara ensamma. Föräldrar som drömmer om att deras barn en dag ska sluta trivas med ensamheten och istället börja umgås med jämnåriga – som om man automatiskt blir lycklig om man får en starkare socialdrift. Lärare som ihärdigt försöker få elever att “umgås” mer, utan en tanke på att det kan göra mer skada än nytta. Kontaktpersoner, terapeuter, boendestödjare och många fler, som tror att alla med Asperger egentligen längtar efter att sitta på ett stökigt café och kallprata.

Det är inte självklart att det är synd om barnet som alltid går ensam på rasten, tonåringen som alltid sitter hemma vid datorn, eller den vuxna som inte har några “riktiga” vänner. Det är inte fel att trivas med att vara själv.

NPF-bloggarna har tema: relationer.

This entry was posted in NPF, NPF-hantering, Social inkompetens and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

16 Responses to Jag skämdes aldrig över att inte ha vänner – men över att vilja vara ensam

  1. Sabina says:

    Ja, hör du, Trolhare… mkt känner jag igen, inte minst från min egen depressionsperiod, som varade 8 år – en av de få väninnor som orkade med mig sade efteråt, apropå att jag förlorade så många vänner – ” ja, du.förorade nästan mig också!!”! Med en ton som antydde OVILJVA och ointresse från min sida – medan det egentligen handlade om svår panikångest – och som om jag VILLE det…. Gud vad sjuk jag var, sökte fem läkare och tog femhundra prover…:( Och jag kan säga nu, INGEN förstod…, De skrev ut antidepressivt och sömnmedel m.m, som jag inte ville ta. …:) Och om man har det så hela tiden… Nåväl. Påstår inte att jag förstår – egentligen – men har en dotter med autism och en man med en gammal MBD-diagnos…Ibland tror jag att jag också borde ha en diagnos… 🙂

    Självklart är det inte fel att trivas med sig själv!!! Bättre det än att “må dåligt”… o.s.v. .

    • Immanuel Brändemo says:

      Jag tänker att folk är olika. En del har ett extremt stort behov av att träffas, och de har ofta behov av att “bara småprata” mycket. Vilket gör att jag sorterar ut dem ganska snabbt från listan över potentiella vänner. Jag vet att jag aldrig kommer att fungera ihop i en sån relation.

  2. Gabriel says:

    De är så skönt att höra att man inte är ensam om att vilja vara ensam 😉

    Jag sökte jobb en gång som kontaktperson till en tonårskille. När arbetsgivaren berättade om honom såg jag framför mig en ung intelligent kille framför datorn med två överdrivet oroliga föräldrar. Det var nämligen de som tyckte att han behövde komma ut mer, göra saker, träffa folk. Det verkade inte vara hans egen uttryckliga önskan att få hjälp med det. Min första tanke var: “stackars kille! Vilken tur jag hade som fick lika osociala föräldrar annars hade väl jag också blivit på prackad en kontaktperson!”
    Tre fjärdedelar av min familj utbrister nämligen i ett buttert “vem f*n är det som kommer nu då?” när vi hör en bil på gården. Vi håller god min när de väl kommit in, men släpper ut en lättnadens suck när de går igen 😉

    • Immanuel Brändemo says:

      Haha 🙂

      • Savox says:

        När jag var 21 ville de pracka på mig en kontaktperson också… inte så att jag saknade umgänge (jag jobbade som säljare och spelade hockey på fritiden), men min familj bodde 80 mil ifrån mig och jag var allmänt sedd som udda och trasig. Och jag tänkte bara NEJ, HUR SKA JAG HINNA MED ATT SITTA OCH UNDERHÅLLA NÅGON SÅNDÄR??? För jag jobbade häcken av mig för att få mat på bordet och tak över huvudet och rädda nog med restpoäng för att kunna börja läsa igen (lyckades!).

  3. Jag känner igen mig en del! När jag mår bra trivs jag med att vara själv. Att läsa, skriva, pyssla enbart i mitt eget sällskap. Så har det varit ända sedan jag var barn. Jag har inget gigantiskt socialt nätverk, som är så eftersträvansvärt nuförtiden, utan en liten krets med nära och kära. Mitt problem är att jag har svårt att acceptera att det är så, för jag fokuserar så mycket på hur jag tycker att det borde vara. Även om jag trivs så bra som det är stressar det mig att inte vara som “alla andra”. Men jag jobbar på det där. 🙂

    • Immanuel Brändemo says:

      Alla-andra-syndromet är en väldigt allvarlig funktionsnedsättning. DEN behöver botas, i vilken form den än visar sig 😉

  4. Linda says:

    FANTASTISKT nyanserad och bra kommentar på inlägget “En intelligent kvinna…” i Underbaraclaras blogg igår. Nu ska jag kolla in din blogg, ha det!

  5. Jag känner igen mej till hundra procent! 😀

  6. postdbt says:

    Hög igenkänningsfaktor, även från mig som inte har någon NPF-diagnos. Jag blir lätt överbelastad av intryck och har alltid haft ett stort behov av att få vara ifred just därför men under flera år var mina föräldrar så himla oroliga över det. Det slutade med att jag till slut umgicks med människor som fick mig att må dåligt, bara för att mina föräldrar tjatade om jag var hemma själv för mycket.

    • Precis samma här! Har också umgåtts med folk som jag inte ville umgås med pga tjat hemifrån. (Tjatet var förstås välmenande, men ändå.) Har inte heller NPF-diagnos förresten, men bara för att man är NT betyder det inte att man är, öh, “normal” på alla sätt.

    • Immanuel Brändemo says:

      Det där att umgås med personer som inte är bra för en, för att det gör att man framstår som mer “normal” alternativt att det får folk att sluta bekymra sig för att man är ensam – det är nog tyvärr vanligt. Med eller utan NPF.

      Just därför tror jag det är viktigt att prata om positiv ensamhet.

  7. Ninja Ister says:

    När jag läste din bok, förstod jag det. Att ensamma barn kanske inte alltid är något man ska tycka synd om. Att vuxnas reaktioner på det som händer i barnets liv kan vara värre skada än själva händelsen.

    “Att tycka synd om” är en reaktion som jag personligen alltid har varit allergisk mot, jag är ingen “stackare”. Jag tror det finns många barn som känner så.

    Vi vuxna måste bli mer lyhörda, se individen istället för “ett barn”.

  8. Byxa says:

    En fundering:
    Jag jobbade som assisent på ett gruppboende för bla. autister en kort period. Det var mycket ‘dödtid’ och man uppmuntrades då att ‘hitta på något’ och ‘aktivera’ brukarna. Det kunde innebära att arrangera en utflykt el likn som de som ville fick följa med på och det var ju bra, men ibland innebar det att gå och ringa på hos dem i deras egna lägenheter för att ‘umgås’. Om de inte ville skulle man gärna tjata lite. Cheferna visste säkert vad de olika brukarna hade för behov etc, men jag klarade inte av att som relativ främling inkräkta på folk i deras hem, om de inte ville. De gjorde ju saker, även om det var att sitta vid datorn eller se på tv. De boende hade ju inte valt mig som vän, även om vi kom bra överens och så. Jag fick negativa omdömen från cheferna och fick inte min timanställning förlängd på grund av ‘bristande initiativ’. Och det var ju korrekt. Frågan är om initiativen alltid var en så bra idé och vilka normer kring att vara social som de baserades på.

    • Immanuel Brändemo says:

      Huva! Jag förstår att det måste ha känts knepigt att få i uppgift att tjata på de boende att de måste “umgås”. Det är ju inget man kan tvingas fram. Många med autism känner ju att det är väldigt påfrestande att umgås, och behöver mycket egentid. Det låter väldigt normativt tänkt av dem, ja.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *