Det räcker inte med att kunna ramla för att bli min skridskolärare

De syns tydligt mot den vita snön: en stor människa och en liten. Min blick fastnar på de två figurerna ute på isen. Den lilla är kanske sex år och åker redan skridskor bättre än jag någonsin kunnat. Så ramlar ungen, och jag blir påmind om varför jag inte gillar skridskor. De har säkert tjugo meter till bryggkanten; det är jobbigt att krypa så långt på knäna, tänker jag. Jag förutsätter att ungen behöver en fast kant att hålla i för att komma på fötter, för jag vet inget annat sätt att ta sig upp när man ramlat på skridskor. Men till min stora förvåning reser sig ungen upp helt själv. Mitt ute på isen, innan den vuxna ens har hunnit fram.

Jag står kvar och gapar. Under de kommande minuterna ser jag hur barnet ramlar gång på gång, och kommer på fötter omedelbart.

Jag tänker på alla gånger jag själv känt mig som Bambi på isen. Det jobbiga var inte att ramla, utan att inte kunna ta sig upp. Att behöva krypa till isbanans kant på redan ömma knän och händer. När jag ser ungen resa sig än en gång förstår jag att det finns människor som inte förknippar skridskor med att krypa. Plötsligt blir det lite mer begripligt hur folk kan utsätta sig för skridskoåkning frivilligt.

När människor pratar om skridskor kanske de förutsättter att man kan hålla sig på benen nästan hela tiden, att man inte åker rakt in i andra stup i kvarten, och att man kan ta sig upp utan stöd när man ramlar. När jag pratar om skridskoåkning förutsätter jag vurpor, krockar, sura kommentarer från de jag krockar med, träningsvärk i hela kroppen av att försöka hålla balansen, mängder med blåmärken och fläskläppar, snö innanför kläderna när man försöker ta sig upp på snövallen för att resa sig upp – och ett evigt krypande. För mig har det alltid varit självklart att det är det som är skridskoåkning. Jag vill inte klaga, men jag har verkligen aldrig förstått varför skridskoåkande har romantiserats så.

Vi tror att vi pratar om samma sak, men det gör vi inte. Vi har så olika förutsättningar.

Ett dygn senare tittar jag ut över samma sjö; nu utan skridskoåkare. Jag tänker på ett antal personer jag pratat med genom åren, som hävdat bestämt att eftersom de själva har ramlat massor av gånger och alltid skuttat upp omedelbart, så kan alla göra det. De använder ofta just de orden när de egentligen pratar om att återhämta sig från trauman. De säger sig ha gått igenom mobbning, övergrepp, misshandel eller utbrändhet, men aldrig behövt sjukskrivning, och därför förkunnar de högt att ingen annan heller behöver det. Ibland fnyser de föraktfullt åt personer som behöver psykiatrisk vård, boendestöd och liknande, eftersom de själva minsann vet precis hur det är att inte behöva något sånt.

Märk väl att de personer jag pratar om inte är anonyma näthatare. De är människor med ansikte och namn, som tror sig göra andra en tjänst genom att skuldbelägga dem. De är inte livscoacher eller självkänslopredikanter, men de skriver långa mejl till personer de knappt känner och förklarar vad den andra gör fel i sitt liv. Deras budskap är inte hoppfullt, utan anklagande. De menar ungefär såhär (INTE ett citat):

“Eftersom jag kunde ta mig i kragen men inte du, så är du en dålig människa som fastnat i din egen bitterhet och självömkan. För titta på mig, jag hade det MYCKET jobbigare än du, och jag har minnsann aldrig fått någonting i livet gratis, men jag har aldrig klagat och aldrig krävt att få en massa som du gör.”

De gömmer sig bakom sitt eget trauma för att komma undan med sina anklagelser. Ingen kan säga att de inte vet hur det är att falla. Men vad vet de egentligen om att inte kunna resa sig?

Om jag skulle lära mig att åka skridskor skulle jag såklart inte vilja ha en lärare som aldrig har ramlat. Om jag vill ha råd om hur jag ska leva mitt liv är en person som aldrig upplevt några större motgångar förmodligen inte rätt person. Men det räcker inte med att kunna falla och resa sig för att bli en bra skridskolärare, och det räcker inte att ha haft det tufft för att kunna uttala sig om vad andra egentligen borde göra av sina liv.

Om du blev mobbad i skolan så ger det dig ingen rätt att tala om för andra som blivit mobbade att deras känslor är fel bara för att de inte är exakt som dina. Det gör inte heller att du får någon slags magisk inblick i hur det är att vara utsatt för något annat förtryck som du inte ens har upplevt själv. Att ramla är ingen skam, men inte heller en hedersutmärkelse. Att ramla och resa dig upp ger dig inga övernaturliga förmågor att se in i andras själar. Det gör dig inte till en finare sorts människa än de som sitter på isen och inte kan ta sig upp.

Om jag skulle lära mig att åka skridskor skulle jag behöva en skridskolärare som också brukade tillbringade halva idrottslektionen krypande på knä. Någon med lika taskig balans som jag. Hur skulle någon annan kunna lära mig något?

***

Lite som en fortsättning på Sluta ta dig i kragen!

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, NPF and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

12 Responses to Det räcker inte med att kunna ramla för att bli min skridskolärare

  1. Andrea says:

    Skitbra liknelse (letar efter ett lite mer uttrycksfullt ord än skitbra men hittar inget)! Känner för övrigt igen mig i dina erfarenheter av skridskoåkning. Jag har aldrig kunnat resa mig upp till stående när jag ramlat på isen utan stöd av en stadig människa, eller en stadig sarg. Jag åkte inte skridskor när jag var liten. De andra barnen åkte skridskor, jag klamrade mig fast vid sargen för glatta livet, med sendrag i fötterna av ansträngningen att försöka hålla balansen.

  2. Andrea says:

    Skitbra liknelse! För övrigt känner jag igen mig i dina erfarenheter av skridskoåkning. Jag har aldrig kunnat resa mig upp igen efter att ha ramlat på isen utan stöd av en stadig människa, eller en stadig sarg. Jag åkte inte skridskor när jag var liten. De andra barnen åkte skridskor, jag klamrade mig fast vid sargen för glatta livet med sendrag i fötterna av ansträngningen att försöka hålla balansen.

    • Immanuel Brändemo says:

      Jag brukade vilja ha med sparken in på isen, som stöd. Men det får man ju inte, bara om man åker på sjön. Det var enda gången det faktiskt fungerade att åka skridskor.

  3. Mia says:

    Kollar bara om det går att kommentera
    <3

  4. Mia says:

    Testar igen då förra inte kom fram vad jag kan se
    <3

  5. Amadeus says:

    Vilket bra inlägg! Underbar liknelse.

  6. Mellanvärld says:

    Eller när man behöver hjälp, och bara får “hjälp” med de delar man inte hade problem med.

  7. dam i tofflor says:

    Mycket bra skrivet.

    Det har hänt att jag blivit ordinerad vattengymnastik, som är sååå avslappnande. Det är bara det att min upplevelse av bassängbad är ungefär såhär:

    Det första som slår emot mig är en stickig och kväljande lukt. Ljudmiljön är ett ett enda stort ekande skränigt inferno och belysningen flimrar och fladdrar. Jag känner mig mycket utsatt där jag osäkert och endast iklädd en futtig baddräkt försiktigt trippar över det kalla, slippriga och hala golvet. Andra kan studera mig som de behagar men jag kan inte se deras ansikten eftersom jag inte har mina glasögon på. När jag sen stiger ner i det alldeles för kalla vattnet rivs det. och jag tappar andan oavsett hur långsamt jag kliver ner för stegen. Hjärtat sår minst hundra knyck, förmodligen mer. När jag sen stiger upp ur vattnet följer den otäcka lukten med hem hur mycket jag än duschar och skrubbar mig.

    Vattengymnastik är inte sååå avslappnande för alla. Inte för den som har ett högreaktivt nervsystem.

    Och jag gillar inte heller när folk begär att man ska använda deras lösningar på sina egna problem. Det är inte samma problem. För att kunna ta sig i kragen måste man ju, som sagt, ha en.

    Hur kommer det sig f ö att du har så risig balans?

    Allt gott!

    • Savox says:

      Antar att sk. Wetvest inte är ett alternativ heller för dig då om det är själva bassängbadsgrejen du inte pallar med…

      Vad jag däremot inte fattar är varför alla välmenande hälsopedagoger tjatar om simningens förträfflighet. Det är nämligen tämligen värdelöst för den som inte kan tekniken. 9 av 10 personer i bassängen simmar som svanar med sträckt hals, vilket är att tigga om nackproblem, och de simmar dessutom så långsamt att det egentligen inte blir någon träning (liksom som jag gjorde tills jag var 18 och en fd. kustjägare tvingade mig att lära mig både ryggsim och crawl). Särskilt inte om de stannar och vilar vid bassängänden i flera minuter åt gången. 8/

  8. Kommer att tänka på min doktorsavhandling och disputationen. En psykolog som satt i betygspanelen kommenterade att min teori innebär att det är omöjligt att veta om någon person förtjänar att klandras, eftersom det i slutändan skulle bero på faktorer inne i personens huvud som utomstående (och kanske inte ens personen själv) kan känna till. Jag blev lite ställd och visste inte vad jag skulle säga, men senare har jag kommit fram till att det är helt rimligt. Andra personer KAN i slutändan inte veta om en person var lat och slapp, eller kämpade och gjorde sitt bästa men misslyckades ändå. Så nu ska jag med stolthet framhålla det som en fördel med min teori – att den ger detta helt rimliga resultat.

  9. dam i tofflor says:

    Håller fullständigt med.

    Hur vet jag f ö att jag är en person med rätt att klandra?

  10. Savox says:

    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologen-svarar/flickan-kan-inte-skota-sin-mens_7933758.svd

    Det här är bara så sorgligt. Stackars barn! Om det är något jag hatar så är det egoistiska, omogna vuxna som använder sina barn som slagträn.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *