Om du inte förstår hur en rosa studsboll känns är det inte mitt fel

“Vad känner du nu?”

Jag vet aldrig hur jag ska svara på den frågan. Mitt spontana svar är ofta “jag vet inte”. Om någon fortsätter tjata frågan får jag ofta ur mig något som låter ungefär:

“Jag har en knallrosa studsboll som slår sönder fönster inuti huvudet.”

Någon kanske tolkar det svaret som att jag är arg eller uppstressad. De vet inte att känslan jag försöker beskriva snarare är en blandning av den räfflande sortens magnad, äppelgrönism och första gradens ljusligheter. Men jag vet att om jag försöker förklara känslor så som de egentligen är, så skulle folk förstå ännu mindre.

Jag har, som många autister, svårt att sätta ord på mina känslor. Fram tills nyligen trodde jag att det berodde på att jag inte vet vad jag känner. Jag har blivit itutad att om jag inte kan beskriva mina känslor på ett sätt som andra förstår, så kan jag inte heller förstå mina känslor själv. Men det stämmer inte.

Jag vet ofta vad jag känner. Det är omgivningen som inte förstår.

This entry was posted in NPF, NPF-hantering, NPF-vård and tagged , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Om du inte förstår hur en rosa studsboll känns är det inte mitt fel

  1. bipmamman says:

    Tack! Jag håller just på att fundera på den här typen av saker för min dotters räkning. Det är så svårt att förstå hennes känslor ibland, det är ju därför jag frågar. Men jag vet ju att hon blir mer stressad av att jag frågar eftersom hon inte kan förklara.

    Tycker du att det är bättre att inte få frågan alls?

  2. Carl says:

    Åh, jag avskyr att bli frågad hur jag känner. Eller “vad tänker du på”?

    Inte för att jag skulle ha något emot att berätta vad jag tänker och känner, utan för att den personen som frågar, försöker göra intrång i mitt huvud, och min hjärna är privat område. Det är jag som bestämmer vad som kommer ut därifrån och i vilken form det ska presenteras. “Vad tänker du på” eller “hur känner du” är som en psykologisk motsvarighet till… om jag är i badrummet, och någon skulle knacka och fråga “Vad gör du där inne? Får jag kolla?”

    Man kanske bara tvättar händerna eller borstar håret, men frågan blir ändå creepy. Man HADE ju kunnat göra precis vad som helst.

    Sen är det också ofta så att jag inte tänker eller känner något speciellt. Eller så tänker/känner man något vagt och blurrigt eller väldigt mångbottnat som inte går att beskriva. Så tror jag faktiskt att det är för de flesta människor.

  3. Trivial says:

    Hittade till din blogg idag. Sitter med tårar i mina ögon efter att ha läst detta inlägg! Min 15-åriga dotter genomgår just en autismutredning. Och det här inlägget av dig öppnade upp något helt nytt hos mig! Så ofta har hon sagt att hon inte vet hur hon känner när vi frågar. Och så ofta har hon blivit tjatad på. “Men du måste ju veta hur du mår!” Tillslut blir hon arg och fräser ur sig att hon inte vill ljuga. Ibland kommer hon med en liknelse istället. Kan vara att hon känner det som hon är i en bubbla t ex.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *