Tvångssteriliseringarna är över – men inte kampen

tvångssteriliseringarna är avskaffade även i lagen nu. Det firas och hurras. Äntligen. Efter att byxbögarna fick gifta sig, så kunde hbtq-rörelsen börja uppmärksamma transpersoner. Typ.

Här finns mer om beslutet.

Men tro inte att allt är frid och fröjd nu. Det är mycket som fortfarande behöver ändras:

Det finns fortfarande hinder för att bli förälder. Vi får frysa ner våra ägg – men inte använda dem. Om jag varit kukfödd hade det varit helt lagligt att min partner bar ett barn från min sperma och ett donerat ägg. Det är däremot helt förbjudet att min partner bär ett barn från mitt ägg och donerade spermier. Frysta ägg får bara planteras in i personen de kommer från.

Det finns fortfarande en artonårsgräns. Minderåriga får inte byta juridiskt kön och får inte heller operera könsorganen.

Det finns fortfarande stora brister i transvården. Många blir kränkta av personal, och utredningarna verkar ofta handla om att vårda könsnormer än att vårda människor. Tillgången till vård är dessutom mycket olika i olika landsting.

Och om vi tittar bortom transvården finns det ännu mer att göra:

Transfoba hatbrott brukar inte räknas som hatbrott i juridisk mening, och dessutom riskerar man bli kränkt av polisen när man försöker anmäla.

Transpersoner blir diskriminerade i många olika sammanhang, bl.a. när vi söker arbete, handlar kläder, går till frisören och besöker offentliga toaletter. Även om diskrimineringslagen numera omfattar könsidentitet och könsuttryck är det många som inte vågar eller orkar anmäla. Att kontakta DO innebär nämligen att handlingarna blir offentliga; man riskerar att blir outad.

Transpersoner har sämre hälsa än andra, som en följd av cisnormen (normen att alla förväntas vara cispersoner). Men om man går till vårdcentralen eller allmänpsyk möts man ofta av total okunskap. Man får börja besöket med att lära personalen vad det innebär att vara transperson, och ibland svara på ovidkommande, nyfikna frågor. Cisnormen slår till igen.

Media har fritt fram att kränka transpersoner: att outa enskilda som transpersoner och hänga ut dem med namn och bild, att felköna med flit (tex. att kalla en transsexuell kvinna för “man” och “han”), att insinuera att transpersoner är “bedragare” som förtjänar att bli misshandlade, och så vidare. Detta görs gång på gång, och det strider inte ens mot de pressetiska reglerna. Jag tänker inte länka till något av de övertramp jag sett de senaste åren; det vore ytterligare en kränkning mot de som drabbats. Men helt klart är att journalister gång på gång kommer undan med att rasera enskilda människors liv.

Lagen om hets mot folkgrupp omfattar inte transfob hets.

Och så vidare.

Så visst, fira gärna. Men kom ihåg hur många år det tagit att ändra lagen, och vilka det är som satt käppar i hjulet (framförallt KD). Kom ihåg att transfrågor handlar om mycket mer än transvård; att det är många transpersoner som inte behöver könskorrigerande behandling, men som möter transfobi dagligen. Kom ihåg att alla är olika och har olika behov.

Kom ihåg att kampen för transpersoners mänskliga rättigheter inte är över. Den har knappt börjat. Det vi precis har vunnit är att överhuvudtaget ens ses som människor. Det är en bra början, åtminstone.

This entry was posted in Allt du inte visste att du inte visste om trans, HBTQ, HBTQ-juridik, Könstillhörighetslagen, Kroppspolitik, Reproduktiva rättigheter, Trans* i media and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Tvångssteriliseringarna är över – men inte kampen

  1. Carl says:

    Bra skrivet som vanligt 🙂

  2. Immanuel Brändemo says:

    Tack 🙂

  3. Tack för detta! La just upp ett pytteinlägg om detta för hann inte formulera mig mer, men jag slänger in en länk till dig istället! Varför ska jag försöka formulera mig kring något du redan gjort så bra?

  4. Pingback: Ett tvång avskaffat, ett annat består | mina Sanna ord

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *