Psykisk friskdom – tre år senare

Det är nästan på dagen tre år sedan jag slutade i terapi och därmed började anses vara psykiskt frisk. Jag har fortfarande inte vant mig. Visst stämplas jag ibland som “psykfall”,eftersom jag är öppen med min Asperger och ADHD. Men jag har de senaste åren upplevt en tydlig skillnad i hur jag blir bemött, eftersom jag nu ibland faktiskt passerar som psykfrisk och därmed som funktionell.

Jag har försökt tänka att skillnaden är de manliga privilegier jag plötsligt fått; att bli lyssnad på och tagen på allvar. Jag har försökt tänka att det handlar om att gå från att vara sjukpensionär till att ha ett jobb, och den status det medför. Men nej, det är något annat också.

Att passera som psykiskt frisk och funktionell är att ses som tillräknelig; att folk litar på att något jag berättar har hänt. Att inte längre få höra att jag inbillar mig, att inte få höra att jag förmodligen övertolkar och förvränger vad någon har sagt.

Att passera som psykiskt frisk och funktionell är att ses som kompetent nog att fatta egna beslut. Ingen lägger sig i om jag inte lämnar lägenheten på en vecka eller två. Ingen tjatar på mig att jag måste kunna diska för hand till varje pris och kallar mina handeksem för löjliga undanflykter. Ingen anmärker på att mina matvanor är konstiga. Är man psykfall är allt sånt psykiska problem som till varje pris måste rättas till. Det ses som symtom på något.

Men att passera som psykiskt frisk och funktionell är också att behöva hantera människors ilska när de tycker att jag borde förstå. Om någon fräser “Är du dum eller?!” är mitt svar alltid “ja”. Svårare när folk säger “Gör dig inte dum!” Vadå “gör”? Det är såhär jag är.

Att passera som psykiskt frisk och funktionell kan göra det svårt att prata om sin osäkerhet. Man förväntas veta vad man känner och varför, eller åtminstone låtsas att man gör det. Man förväntas se sig själv som en rationell och logiskt handlande varelse, och inte vara för snabb med att ifrågasätta sina egna motiv om någon frågar varför man gjort si eller så. Detta är den totala motsatsen till allt jag får lära mig som psykpatient, som gått ut på att ständigt ifrågasätta sina handlingar och se sig själv som styrd av starka känslor.

Att passera som psykfrisk och funktionell när en inte är det eller inte alltid varit det, kan innebära att ständigt fundera över om man borde outa sig. Att ständigt fundera över vad som outar en. Var gränsen går.

Innan jag blev psykpatient var jag rädd att “psykologer” kunde läsa ens tankar. Jag var övertygad om att jag var en demon, och att “psykologerna” skulle avslöja mig och låsa in mig i ett bergrum. Jag gick från att vara demon till psykfall, från skam till lättnad. Jag har aldrig kunnat skämmas eller dölja att jag är ett psykfall.

Därför har jag aldrig riktigt upplevt tvångströjan, psykgarderoben, lika tydligt som jag gör nu. Jag är tacksam över att jag inte förstått förut att jag förväntades skämmas över att vara ett psykfall. Nu återstår att försöka bygga en identitet som psykfrisk.

This entry was posted in Funkis, Personligt and tagged , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *