Att möta sina hustroll i radio

Triggervarning: transfobi, näthat

Jag var med i Aschberg i Radio 1 igår. Jag blev intervjuad framförallt om att vara transperson men även om Asperger och ADHD, och sedan fick folk ringa in och ställa frågor. Men det var några saker jag glömde säga.

Till Magnus som ringde in och berättade att du blivit utsatt för hatbrott: Det jag glömde säga var att det finns hjälp. RFSLs brottsofferjour är ett grymt bra stöd. Jag glömde också säga: polisanmäl, om du orkar. Och ta hand om dig. Det gäller förresten inte bara Magnus.

Flera av samtalen var fina, och folk sa bra saker. Men några av de andra samtalen var lite obehagliga. En person liknande mig vid Satan, en annan malde på om att bögar är äckliga och att Pride får för mycket uppmärksamhet, och en tredje förkunnade att det “inte går att byta kön” och att “det är onaturligt”. När det var en halvtimme kvar av programmet blev jag tvungen att gå för att hinna med tåget. Efter att jag hade lämnat studion ringde en som spekulerade i om mina föräldrar hade “rökt på” när jag blev till, och en annan som körde upprörd-skattebetalare-grejen (dvs. att hen inte vill att könskorrigeringar ska bekostas med allmänna medel; en klassisk invändning).

Jag är van att läsa sånt, både i min egen blogg och i dagstidningars kommentarsfält. Förr, när jag bloggade mer intensivt, fick jag en mängd transfoba kommentarer varje dag. Nu är det bara några få i veckan, eftersom jag inte uppdaterar bloggen lika ofta. Men det är inte alltid de uttrycker sig så städat och försiktigt som de gjorde i radion. Jag har dock klarat mig från allvarligt menade hot, och jag känner inte att det begränsar mitt liv på något sätt.

Jag släpper såklart inte fram deras kommentarer i bloggen längre. Jag tar inte åt mig, men jag ignorerar inte heller kommentarerna. Tvärtom. Språkvetaren i mig jämför noga alla nya kommentarer med tidigare kända trolls: meningsbyggnad, ordval och stavning, och ip såklart. Jag känner igen dem och kan snabbt identifiera mina hustroll. Det är samma personer som kör samma “argument” gång på gång, fast under olika nick. Oftast dyker det upp i bloggkommentarer; de är uppmärksamhetskåta, mina små hustroll. Ibland i mejl och några gånger ansikte mot ansikte. Däremot att höra dem i telefon i direktsänd radio, det var en ny upplevelse.

Det finns mycket jag önskar att jag hade sagt till de som kräktes ur sig hat, men det blev inte så mycket sagt. Men eftersom jag kände igen argumenten och sättet att uttrycka sig på förstår jag att flera av de som ringde igår tillhör mina hustroll. Jag hoppas att de läser det här.

Till er, mina hustroll, vill jag bara säga: Sök hjälp för er transfobi. Det måste vara otroligt jobbigt att hela tiden gå runt och störa sig på hur andra människor lever.

Till er andra som läser detta: Ni ska veta att hets mot transpersoner inte omfattas av lagen om hets mot folkgrupp. Ni ska veta att transfoba hatbrott inte brukar räknas som hatbrott i juridisk mening. Ni ska veta att jag haft tur som kommit lindrigt undan, jämfört med många andra transaktivister. Det vi hörde i programmet var nämligen några av de lindrigaste uttrycken för transfobi.

This entry was posted in HBTQ, Immanuel i media, Trans* i media and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Att möta sina hustroll i radio

  1. Susanna says:

    Jag har hört ungefär halva radioprogrammet än så länge, jag råkade somna mitt i pga att jag hade varit vaken en hel natt när jag började lyssna. Jag tyckte först att Aschberg ställde lite korkade frågor till dig, men efter ett tag kom jag på att det nog var en bra strategi för han ställde förmodligen de frågor som “vanligt folk” ute i stugorna undrar över. Tror jag iaf. Jag ska lyssna på resten av programmet strax, det ska bli intressant att höra vad folk som ringde in till programmet frågade om. Du var bra som vanligt! 🙂

    • Eva Ellnefors says:

      Ska strax lyssna på programmet. Jag blir rädd av allt hat i samhället, samtidigt är det ju en minoritet som säger sånt, men vad som egentligen finns under “den tysta majoriteten” ser vi inte. Det är ju otäcka minoriteter som har tagit makten under historiens gång. Fallet med den kvinnliga juristen som kallades slyna säger en hel del. 🙁

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *