Perceptionsnormen: “Alla andra” finns inte

På sommaren blir det extra tydligt hur stark perceptionsnormen är. Normen som säger att alla människors sinnen fungerar i stort sett likadant. Det stämmer såklart inte.

Alla fungerar olika. Det vet de flesta, tror jag. Ändå verkar många ha svårt att ta in det. Normen påverkar hur vi pratar om sinnesintryck, och hur vi förväntar oss att andra ska känna. Därmed påverkar normen även hur vi tolkar andras beteenden.

Jag vet att många älskar solljus och värme. Jag vill inte dissa deras smak, men jag kan verkligen inte förstå det. På riktigt.

I många år trodde jag att folk dyrkade solljus och värme för att de tyckte om att bli yra, dåsiga och förvirrade. Jag trodde de uppskattade att det kliade över hela kroppen av svett. Att de trivdes med att ständigt överanstränga ögonen med starkt ljus. Jag trodde att detta var obehagligt för alla, men att man ändå utsatte sig för det av någon märklig anledning. Att det bara var jag som hellre ville ha det bekvämt.

Jag trodde även att folk ogillar höstmörkret för att de ogillade att kunna tänka klart, och att de mådde dåligt av att slappna av i ögonmusklerna. Jag trodde att folk ville slippa tänka. Kanske var det moraliskt fel att kunna fokusera, eftersom folk ständigt utsatte sig för störande intryck, helt frivilligt: värme, hög musik, parfymlukt, känslan av utsläppt hår mot huden… I mina ögon var det ett slags självskadebeteende som nästan alla ägnade sig åt.

Jag trodde även att pratet om badvatten på sommaren var en meningslös ritual. Man frågar varandra om badvattnet är varmt eller kallt, som om det spelar roll. Så länge vattnet är i flytande form är det tillräckligt varmt att bada i, egentligen. Att kroppen skakar när man badar är ett tecken på att man njuter av den sköna svalkan. Man får gåshud av vacker musik och av kallt vatten. Båda är lika underbara. När folk säger att de fryser menar de bara att de tröttnat på att bada.

Så tänkte jag fram tills för tio år sedan. Jag gjorde mina intryck till norm. Jag utgick från att alla tog in världen på samma sätt som mig. Det gjorde att människors handlingar blev obegripliga. Folk som flyttar på parkbänkar så att de står i solen istället för i skuggan. Folk som blir sura när jag säger att jag hoppas det blir svalare snart. Och så vidare.

Först när jag började läsa om Asperger förstod jag att människor kan ta in intryck på olika sätt. Idag vet jag att jag aldrig kan utgå från att andra fungerar som jag.

De senaste tio åren har jag försökt lära mig hur man förväntas ta in intryck. Jag har lärt mig att det finns en stark, outtalad norm för hur man förväntas fungera. Perceptionsnormen handlar om alla slags sinnesintryck. Vad man förväntas tycka är positiva och negativa intryck. Vad man förväntas vara känslig för, och hur.

Jag tror inte att det finns någon som faktiskt passar in i normen helt. Vi är alla olika. Men de allra flesta ligger så nära normen att de inte känner av den. Normen är framförallt ett problem för oss som sticker ut lite mer.

Vi som fungerar annorlunda förväntas ofta anpassa oss. Vi förväntas träna oss att bli “som alla andra” och förneka våra funktionsvarianter. Men “alla andra” finns inte.

This entry was posted in FAQ NPF, Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF-hantering and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Perceptionsnormen: “Alla andra” finns inte

  1. Pingback: Samhörighet eller främlingskap i sociala kontakter | Patientperspektiv

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *