Hårbollar, normer och “komplimanger” till autister

“Du kan inte ha särskilt svår Asperger”

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hört de orden, och liknande kommentarer.

Ofta är det menat som någon slags komplimang. Det ses som “finare” att vara icke-autist, och jag förväntas sträva efter att uppfattas som autismlös.

Ibland är det menat som en invändning. Personer som utgår från att eftersom jag är så verbal så kan jag inte ha något gemensamt med andra aspergare. De utgår från att den kunskap och förmåga jag har vid 32 års ålder har funnits där hela livet. De utgår från att jag alltid kan tala (vilket inte stämmer). De utgår från att autism enbart handlar om att man har ett annorlunda kroppsspråk och talsvårigheter. Men det är så mycket mer.

Så jag tänkte berätta en historia som exempel på hur Asperger påverkar mitt liv. Om hur det är att inte veta vad som är “normalt”.

Så länge jag kan minnas har jag ätit mitt eget hår i sömnen. Med undantag för några år som kortklippt, har jag hållit på så hela livet. Jag märker inte när jag äter håret, men det märks när håret ska ut.

Jag har tagit för givet att det är såhär alla långhåriga människor har det. Jag har aldrig reflekterat över det. Någonsin. Jag har trott att det är helt i sin ordning. Jag har inte kunnat föreställa mig att det skulle kunna vara på något annat sätt. Är man långhårig sväljer man hår; så är det bara. Trodde jag.

Jag trodde detta fram tills det plötsligt slutade, för någon månad sedan. Det var så märkligt att jag hade slutat äta hår, så jag började googla: Är det något fel på mig som slutat äta hår i sömnen?

Det var då jag fick veta att det “normala” tydligen är att inte äta hår i sömnen. Att det är ganska ovanligt. Och att man kan bli sjuk för att håret fastnar i magen. Jag har sluppit det, som tur är.

Du kanske tycker det är märkligt att utgå från att alla människor äter hår om de får chansen. Men människor gör massor av saker i vaket tillstånd som verkar ologiska och poänglösa, så varför skulle de bete sig mer rationellt när de sover?

Detta är bara ett exempel. Det finns säkert massor med andra saker som jag missförstått men inte upptäckt än. Jag lär mig nya saker varje dag. Saker som andra verkar veta, bara sådär.

Det folk menar när de säger att det inte syns på mig att jag är autist, är att mitt uttryckssätt passar in i normen. Jag har lärt mig hur jag ska använda kroppsspråk och ord för att få folk att förstå. Men jag kan aldrig förändra mitt sätt att vara.

Jag kan aldrig ta för givet att jag vet hur man förväntas fungera, göra, tänka, känna. Autism för mig handlar om att inte ha det som kallas för sunt förnuft (som egentligen ofta är högst irrationellt och subjektivt)

En läkare jag träffade ifjol sa:

“Personer med Asperger och ADHD har alla möjligheter kvar. Det är vi andra som är begränsade i vårt tankesätt.”

Hen hade så rätt. Min autism finns där, för alltid. Den försvinner inte bara för att för alltid. Den försvinner inte bara för att den ibland är osynlig. Som tur är. Förr jag skulle aldrig vilja bli av med den.

This entry was posted in FAQ NPF, Funkis, NPF, NPF-hantering, Psykologi and tagged , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Hårbollar, normer och “komplimanger” till autister

  1. emeliestroem says:

    Folk tror att alla med Asperger har samma svårigheter, dom inser inte att vi är unika individer, precis som dom är.. folks reaktion när dom inser att Asperger ingår i Autism-spektrat är ofta “Men du är ju inte autistisk?” För att jag inte går in i mig själv och sitter och gungar fram och tillbaka? (Som pojken i Beck-filmen, det är tydligen så alla med autism är ;)) idag är det så vanligt, men ändå är folk så oförstående och opålästa.

  2. Git Roxström says:

    Hej!
    Jag har en pojke som är 7,5 år och som har hävdat (sedan han började prata vid fyra års ålder) att han vill vara flicka i stället. När jag pratar med pedagoger viftar de bort det som en “fas” eller en av alla “fixa ideer” som han har p.g.a sin autism. Jag är orolig för att omgivningen inte kommer att ta hans eventuella vilja att byta kön som vuxen på allvar p.g.a. sin funktionsnedsättning. Jag brukar säga att man kan byta kön när man blir stor om man verkligen vill men jag känner att jag saknar stöd från omgivningen att ge honom utrymme att känna efter och sätta ord på något som inte alltid har färdiga beskrivningsmodeller. Hur var din barndom i det avseendet? Har du alltid känt att du är pojke? Har du några förslag på sajter, böcker eller annat som kan underlätta för min pojke (och mig)? Vänligen/ Git

  3. P-A says:

    Till Git Roxström – Tips om från är att kolla in ens blogg http://monster211.blogspot.se/

    Skriver om bland annat om normer, könroller med mycket mera.
    Är väl själv en person som bryter normer mm.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *