Rädda resursskolorna! Stoppa inkluderingshetsen!

“Vad tycker du om inkludering?”

Förmodligen den absolut vanligaste frågan jag får när jag föreläser för lärare. Det talas så mycket om att elever med neuropsykiatriska funktionsvarianter ska gå i “vanliga” klasser. Att ha särskilda aspergerklasser och resursskolor är omodernt. Inkludering låter så vackert, i alla fall i teorin.
Jag brukar svara så diplomatiskt jag kan på frågan:

“De allra flesta elever med ADHD eller autismtillstånd som Asperger behöver gå i en liten grupp. De behöver ofta en lugn miljö utan störande intryck. De behöver tydlighet och förutsägbarhet, vilket kräver mycket noggrann planering av läraren. Om man kan tillgodose de behoven i en “vanlig” klass, så…”

Det brukar räcka som svar. Visst skulle vi kunna göra varje klass i varje skola tillgänglig för nästan alla elever. Men alla vet att det inte fungerar så i praktiken. Så det har funnits aspergerklasser och resursskolor, där elever som inte orkat med skolan i normisklass har fått en andra chans.

Men det är ute med sånt nu. Alla ska in i normisskolan. Inkluderas.

I Stockholm har man ändrat reglerna för hur de beviljar tillägg till skolpengen för elever med behov av särskilt stöd. Resultatet: resursskolorna står utan resurser. Detta kom fram först nu, vid skolstarten, när kommunen beslutat om elevernas tillägg.

Läs vad Leo Hoffman Fröling, 13-årig aspergare, har att säga om vad resursskolan betytt för honom. Och läs föräldrars berättelser: Ulrika Lorentzi, Bente Danielsson, Jiang Millington.

Värst drabbat verkar Liljanskolan vara. Två dagar innan höstterminen skulle ha börjat fick personalen veta att skolan inte får tillräckligt med pengar för att ha någon verksamhet.

Uppdatering: Nu har Liljanskolan beslutat att de kör ändå, tills pengarna tar slut. Om inte beslutet ändras kommer skolan att avvecklas vid årsskiftet.

Eleverna tvingas tillbaka till normisskolor, trots att alla vet att det inte fungerar för dem där. Detta är alltså elever som har betydligt större behov än de flesta av förutsägbarhet och tydliga besked.

Det här har väckt vrede hos både lärare och föräldrar. Attention, Autism- och Aspergerförbundet, Föräldrakraft och FUB skriver om det. SvD har lagt ut brev från föräldrar och lärare.

Skolborgarrådet Lotta Edholm (fp) hävdar att det nya systemet är mer rättvist, för att det ger mer pengar till normisskolor att stötta elever med särskilda behov där. Hon hävdar att det inte alls är någon nedskärning, bara en omfördelning.

Men det Edholm missar är att de “vanliga” skolorna har mindre möjligheter att använda pengarna på ett bra sätt. Normisskolor är ofta uppbyggda runt en struktur (eller snarare strukturlöshet) och en fysisk miljö som är svårare att anpassa efter enskilda elevers behov, och personalen har ofta inte tillräcklig kunskap om funktionsvarianter.

Det går att göra normisskolor bättre, absolut. Det är just sånt jag själv jobbar med, som utbildare och konsult. Men på resursskolorna finns redan strukturen, kunskapen och miljön. Att tvinga resursskolorna att stänga är slöseri.

Edholm missar dessutom att behovet av “särskilt stöd” inte är konstant. Andelen elever med NPF har förmodligen varit densamma jämt. Däremot har kraven på eleverna i normisskolan ökat, och därför ökar behovet av särskilt stöd. Vi definierar hela tiden om hur en “vanlig elev” fungerar, vad en “vanlig elev” klarar och behöver. För varje gång vi ändrar oss tycks definitionen bli snävare. Elever faller ur normen, faller mellan stolarna. För många har resursskolor varit det sista skyddsnätet.

Visst kan vi prata om hur skolan ska bli mer tillgänglig, men det går inte att genomföra utan mer pengar. Det borde även en folkpartist förstå.

Debattartikel i AB: “Vad gör ni med våra ungar, Jan Björklund?”

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF-vård, Politik and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *