Elisabet Höglund och den förlorade ungdomsgenerationen

Vi lever i ett väldigt funkofobt samhälle. Fördomar om funktionsförmåga finns överallt, men mycket ofta är det förklätt till välvilja. När jag påpekar att någon kommentar är fördomsfull så är det många som värjer sig: De menade ju bara väl, så då är det väl okej?

Nej. Vi är funkofober allihopa, men det är inte okej för det.

Det finns många exempel på välvillig funkofobi, men jag tar en krönika som exempel. Elisabet Höglund skriver om hur ungdomar med psykiska funktionsnedsättningar hamnar i “utanförskap”. Och precis som förra gången drar hon funkofoba slutsatser. Hon har några poänger, men de försvinner i mängden av felaktiga antaganden och felslut.

Jag börjar med det hon har rätt i:

Vi är på väg att förlora en hel ungdomsgeneration som slås ut redan innan de har gått ur gymnasiet.

Det är en katastrof. Och regeringen Reinfeldt har inte lagt två strån i kors för att mildra katastrofen utan bara låtit den växa.

Ja, absolut. Det är riktigt illa, och det blir ännu värre om vi inte gör något. Läget är akut. Jag möter många som är förtvivlade för att de inte får hjälp:

Barn som inte går i skolan för att skolmiljön är otillgänglig. Tonåringar vars utmaning varje dag är att överleva, men som stämplas som söndercurlade och lata. Unga vuxna som än en gång blir inlagda på psyket då stressen av att ha blivit utförsäkrade knuffade dem över gränsen igen. Föräldrar som oroar sig för vad som kommer hända den dagen de själva inte orkar slåss för sitt barns rättigheter. Personal som rycker in obetalt på sin fritid för att ge brukarna ett livsnödvändigt stöd som deras överordnade bestämt att de egentligen inte får ge. Och så vidare.

Jag ser hur mycket som helst av detta. Det har på många sätt förvärrats under den borgerliga regeringen.

Men Höglund ser inte hela bilden, och missar orsakerna. Hon går istället på andrahandsinformation, och återberättar vad hon hört av en ung man som jobbade i hemtjänsten:

”Jag fick gå hem med matlådor till ungdomar som bara var några år äldre än jag men som inte ville eller kunde klara sig själva… Jag förstår inte vad som hänt med Sverige när 24-åringar utan synliga handikapp inte arbetar och inte ens klarar sig utan hemtjänst.”

Ja, var skulle dessa ungdomar ha varit för 25 år sedan? Ungdomar med osynliga psykiska och neuropsykiatriska funktionsvarianter (NPF) tex Asperger eller ADHD.

En del av dem skulle ha lönearbete, ja, men många skulle inte det. Lönearbete betyder för övrigt inte att man klarar sig utan boendestöd eller hemtjänst. Det är inte antingen-eller.

En del av dem skulle kanske ha klarat sig ganska bra, då de vuxit upp med en välfärd värd namnet. Förr var klasserna i skolan mindre, och tillgången till stödinsatser större. Det fanns trygga anställningar även för de som inte gått gymnasiet, och ett socialt skyddsnät som fångade upp fler av de som föll.

Men en del av dem skulle hålla ihop i flera år och sedan inte orka längre, precis som händer många idag. En del av dem skulle hanka sig fram, sakna fast boende och kanske leva på gatan, precis som idag. Många skulle vara hänvisade till socialbidrag, precis som idag när folk utförsäkras. En del skulle läsa på Komvux i flera år och gå olika strökurser mest för att kunna försörja sig på studiemedel – detta är nästan omöjligt idag. Och ytterligare något decennium tidigare skulle många av dem ha bott på institution.

Detta är alltså var som hänt med Sverige: vi har avskaffat institutionsboenden, men även välfärden och det sociala skyddsnätet som en gång funnits. Det var ett annat samhälle. Funktionsvarianter fanns då med, men personer med funktionsvarianter bemöttes annorlunda än idag.

Men detta nämner aldrig Höglund. Istället lägger hon över problemet på de unga som drabbas av det hårdare samhällsklimatet:

Den unge servitören var märkbart upprörd, särskilt när han jämförde med sin egen situation, han som helt frivilligt slet häcken av sig med alla slags tillfälliga jobb för att dra in pengar.

Hon antyder att aktivitetsersättning och funktionsnedsättning är något man väljer: att killen “frivilligt” jobbar trots att det går att få ersättning utan att göra något. Höglund försöker skapa en konflikt mellan de som jobbar och de som inte kan jobba.

Texten fortsätter:

Enligt Försäkringskassan har många av förtidspensionärerna så kallade bokstavsdiagnoser, till exempel adhd, asperger och dyslexi, alla psykiska eller psykosociala diagnoser. Många tror att de unga förtidspensionärerna är gravt rörelsehindrade eller har andra svåra fysiska handikapp som gör att de inte klarar sig själva. Så är det inte.

Klassikern. Höglund utgår återigen från att synliga funktionsnedsättningar är mer äkta än osynliga. Att “fysiska” funktionsnedsättningar är mer äkta än “psykiska”. Hon spelar på fördomar om att “psykiska” funktionsnedsättningar är tankespöken som går att komma över om man bara vill tillräckligt mycket.

Ja, det finns stora problem med hur aktivitetsersättningen är utformad. Jag är den första att erkänna detta. Men den stora katastrofen är inte att “24-åringar utan synliga handikapp” har aktivitetsersättning.

Katastrofen är att samhället sållar bort människor redan som barn, och fryser ut “udda” människor av alla åldrar. Katastrofen är att folk tror att om NPF-are bara tar sig i kragen så kommer de att fungera som alla andra. Katastrofen är att det är precis detta som många NPF-are gör gång på gång; att det är den överansträngningen som gör att de till slut kraschar, och att de då får höra att det är för att de är bortskämda och invaggade i bidragsberoende. Katastrofen är att många NPF-are tar till sig den självbilden som omgivningen ständigt matar dem med. Katastrofen är att samhället mäter människovärde i hur mycket man kan bidra med, mätt efter kapitalistiska måttstockar.

Katastrofen är inte att en del unga vuxna med funktionsnedsättning inte orkar hålla struktur och fixa mat varje dag utan stöd. Katastrofen är att en del omsorgspersonal uppenbarligen inte har någon som helst kunskap och förståelse för psykiska funktionsnedsättningar, trots att det är deras jobb. Katastrofen är att vilt främmande människor tar sig friheten att psykologisera över personer de inte ens träffat, och dra alla personer med osynliggjorda funktionsvarianter över en kam. Katastrofen är att det anses vara helt okej att prata över huvudet på unga funkisar; att normkroppade och normhjärnade har tolkningsföreträde för våra liv.

Höglund avslutar med:

Det måste finnas möjligheter att hjälpa dessa ungdomar till ett värdigt liv i stället för att tvinga in dem i pensionering och livslång arbetslöshet. Det är inte bara dyrt för staten. De unga dras snabbt in i en ond cirkel av utanförskap, fattigdom och skräck för att ta steget ut i samhället. Det är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige.

Javisst. Vi kan ju börja här och nu, för att minska unga funkisars rädsla för samhället. Vad sägs om att sluta skriva krönikor som skuldbelägger funkisar?

This entry was posted in FAQ NPF, Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF i media, Politik and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

18 Responses to Elisabet Höglund och den förlorade ungdomsgenerationen

  1. Fredrik Larsson says:

    Antar att du läst mina kommentarer till Elisabet Höglund. Nu har jag läst dina. *GILLAR!!*

    • Immanuel Brändemo says:

      Ja, jag läste den strax efter att jag postat inlägget. Håller med dig. Just att ansvaret ligger på så många olika instanser gör att många faller mellan stolarna.

  2. Susan Sall says:

    Skönt att du inte bara reagerade utan också agerade! fint skriven text!, tack.
    En fråga:
    – Vet du om det finns nåt skrivet om gapet som du nämner mellan vad många unga – och deras familjer – med npf känner till om sin funktionsnedsättning: vs den okunskap som de möter hos professionella som är satta att bistå dem?
    Var kan jag ta del av de berättelserna?

  3. radikalgnu says:

    Men gud vilken idioti! Hur svårt kan det vara att INTE göra de här generaliseringarna? Som krönikör borde det väl inte vara helt främmande att göra reflektionen “allting är inte exakt lika dant för alla människor inom en stor grupp”. Arbetslinjens borgarmoral är så vedergagen nowadays. De stackars utanförskapsmänniskorna måste räddas från bidragsberoendet! Fuck nyanserna! Alla kan jobba!

  4. SanityAssasin says:

    Åh vad skönt att läsa det här, jag tänkte exakt samma saker när jag läste hennes krönika!

  5. Lena says:

    Tack för att du gör mig till en klokare medmänniska. Din kritik av Höglunds krönika är klockren.

  6. Liv says:

    Fast pratar man med läkare, sjuksköterskor och skötare inom psykiatrin så vittnar de om att det kommer personer och söker hjälp för saker som man förr skötte själv, till exempel nedstämdhet över att pojkvännen gjort slut. Det finns en hets idag om att alla ska vara så jävla lyckliga hela tiden och är man inte det så är man sjuk och behöver hjälp (ge mig lyckopiller!). Detta har jag fått höra av minst 5 personer som jobbat minst 30 år inom psyk, oberoende av varandra så det bör rimligtvis ligga nånting i det.

    • Immanuel Brändemo says:

      Jag har också läst det, dock bara från någon enstaka (tror det var David Eberhard). Dock har jag aldrig mött någon som sökt för såna saker, där det inte har varit droppen som fick bägaren att rinna. Alltså att personer som redan är mycket sköra ramlar över gränsen av “småsaker”, och sedan när de söker vård är det detta som hänt nyligen som kommer upp. Men nu är det ju inte det detta handlar om. För ingen människa får aktivitetsersättning för att ens partner gjort slut.

      • Liv says:

        Även t.ex. Anna Kåver tar upp problemet i sina böcker. Det finns en utspridd uppfattning bland många unga att om vi inte går runt och är lyckliga hela tiden så är det något psykiskt fel på oss. Och om en person väl börjar definiera sig själv som en psykiskt sjuk person kan det bara gå down hill därifrån.

        • Julia says:

          Trots att många kanske söker sig till psykiatrin med problem som inte hör hemma inom psykiatrin har jag fått uppfattningen om att trenden inte alls stämmer om man tittar på vilka som får hjälp. De psykologer inom psykiatrin jag har pratat med tycker snarare att trenden är tvärt om. Förut hade de tid att hjälpa även vid “enklare” problem som man kanske skulle kunna hantera på egen hand, men idag har de inte tid nog att hjälpa de som har det allra svårast. Men, som sagt, detta är ju lite off topic.

          • Immanuel Brändemo says:

            Det kan nog stämma. Här har de förkortat köerna genom att kasta ut många från psykiatrin och lägga över ansvaret för dem på hälsocentralerna istället.

          • Anna says:

            Exakt, min erfarenhet är just den att det är i princip omöjligt att få hjälp av psykiatrin överhuvudtaget. Det räcker inte ens med att vara självmordsbenägen, man måste verkligen kunna bevisa att man mår sämst av alla i hela världen. Det är i alla fall så det känns.

            Så om det nu är så att det kryllar av en massa personer som söker hjälp för att “de är lite nere för att pojkvännen gjort slut”, så borde ju rimligtvis dessa personer vara de första som blir nekade vård i de oändligt långa köerna. Därmed förstår jag inte varför det överhuvutaget är relevant att nämna dem.

  7. postdbt says:

    Att okunskapen är så stor… Jag tänker ofta på hur många personer med olika funktionsnedsättningar kämpar som idioter för att kompensera för sina svårigheter i ett samhälle som gör livet så enormt svårt för personer med t ex NPF-diagnoser. Många hamnar till slut i väldigt svåra utmattningssyndrom och då kommer nästa problem, att vården för utmattninggsyndrom inte alls är utformad för personer som har hamnat i utmattning pga funktionsnedsättningar eller andra utmattningar. Personer med utmattningssyndrom talas ofta om som en homogengrupp IT-människor som jobbar dygnet runt och behöver lära sig släppa jobbet alternativt sjuksköterskor som jobbar 18 timmar per dygn. De finns och behöver förstås hjälp till förändring, men alla som har hamnat i utmattningssyndrom av helt andra orsaker står idag utan vård.

    Jag har hamnat i ett utmattnignssyndrom pga hypermobilitetssyndrom och ev ADHD (väntar på utredning). Vården för HMS vägrar ta i utmattningsproblematiken, vården för utmattning vägrar ta i smärtproblematiken, NPF-vården tänker förstås inte ta i någon av de andra delarna. Vårdcentralen säger att det är Företagshälsovårdens jobb att få mig tillbaka i arbeta, FHV menar att de inte kan hålla i medicinska utredningar och ingen tänker ta helhetsansvar, trots att alla läkare säger att mina problem hänger ihop.

  8. Erika says:

    Som en av de där 24-åringarna på aktivitetsstöd pga ADD/Aspergers måste jag ju säga att det alltid känns lika ironiskt när “normalt folk” har så svårt att förstå att alla inte fungerar som dem, samtidigt som det är jag som fått en diagnos som anses innehålla ungefär den svårigheten. Men man kanske iofs har blivit tvingad till att lära sig det på ett annat sätt, eftersom det hela ens liv uppstått “krockar” mellan mig och hur de flesta andra verkar fungera. Tack för en givande och intressant blogg!

  9. f says:

    Känner igen mig i det du skriver. Jag sätter alltid på en mask så ingen ska kunna se hur jag mår eller tänka att jag är konstig. Men det resulterar i att jag inte heller gillar människor, alls. Bara min sambo och familj. Men jag har inga vänner, för jag orkar inte pressen. Jag blir så trött på att jämt bli dömd, för jag ses alltid som ouppfostrad. Glömmer att tacka för maten eller om jag fått skjuts. Kollar aldrig människor i ögonen då jag hälsar. Jag ses som lat, får ingen hjälp av psykatrin fast jag varit där i 1 år och bett om terapi. Arbetsförmedlingen har lovat mig praktik i 1 år, vilket inte skett. Jag har trots allt Aspergers och ADD. Förtjänar inte jag ett bra liv precis som alla andra? Att inte vara som alla andra behöver inte alltid vara negativt, även fast det känns så ibland…

    • susanne rook says:

      Alltså ibland så blir jag bara så himla berörd. F, jag hoppas att du orkar att hitta ett sätt som funkar för dig att nå ut till andra människor då det uppenbarligen gör dig så trött att inte orka att nå ut den *vanliga vägen* och att du faktiskt vill det. Immanuel hade ett knep för detta med ett litet kort som förklarade: (kommer inte ihåg ordagrant) Jag heter Immanuel. Jag har autism och ett neuropsykiatisk funktionshinder(inte säker på orden där) Ibland så klarar jag inte av att prata eller titta folk i ögonen. Tack för att ni förstår…(nåt likande) . Hoppas jag inte bara rört till det för dig utan hoppas att jag hjälpt.

  10. Pingback: En feministisk agenda: Hälso- och sjukvården | Post DBT

Leave a Reply to Julia Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *