“Det märks inte att du har Asperger” och andra saker du aldrig ska säga

Jag har precis brutit mot en av mina grundprinciper: När det finns andra inom syn- och hörhåll, ska jag bara göra sånt jag vet säkert att det inte skadar andra. Det kändes lite förbjudet och skamligt först att bryta mot detta, men jag fick nyss veta att just det här beteendet tydligen inte skadar någon.

image

Immanuel med armen indragen i t-shirtens ärm, så bara handen syns

Ja, det handlar om att dra in armen i tröjan, den här gången. Jag har aldrig sett en vuxen människa göra så, så jag var osäker på om det skulle väcka starkt obehag, kanske ren panik, hos andra. Jag har massor av beteenden som jag inte vågar göra offentligt, just för att jag inte vet hur de uppfattas. Så jag låter bli att göra saker som får mig att må bättre, för att de kanske får andra att må dåligt.

Det pratas mycket om autisters svårigheter med theory of mind. Innan diagnos får vi ofta höra att vi är arroganta; folk tror att vi inte bryr oss. Med diagnos får vi ofta höra att vi är dåliga på att läsa av andra, att vi gör många sociala “fel”. Men hur ofta pratar vi om alla de saker autister avstår från att göra, av rädsla för att göra “fel”? Hur ofta pratar vi om att många autister tvingas ta ansvar för att andra kränker dem om deras beteende avviker?

“Gör inte så, du kan bli mobbad då…”

“Du förstår nog inte själv, men när du gör sådär kan folk tro…”

“Det märks inte att du har Asperger, vad duktig du är…”

Jag har tex lärt mig i vuxen ålder att det nog inte kränker någon om jag flaxar med händerna för att lugna mig själv. Jag har även insett att när jag är förkyld och inte kan snyta mig, så är andras obehag av snörvelljudet inte så starkt att jag borde låta bli att andas för deras skull. Och faktiskt, det är på den nivån jag bryr mig: om det kränker någon eller ej. Jag kämpar fortfarande med att sluta skämmas, att våga göra saker som jag behöver.

Det gör mig inget om folk stirrar och tycker jag är konstig. Men det har tagit mig elva år sedan jag insåg att jag har Asperger, och jag är inte färdig än med att släppa skulden och skammen. Och jag är långtifrån ensam.

Jag önskar att yngre autister slipper vänta lika länge som jag gjort, på att få känna att de är bra. En diagnos är inte allt som behövs; det är bara början.

This entry was posted in FAQ NPF, NPF, NPF-hantering, Psykologi, Självkänsla, Social inkompetens and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

12 Responses to “Det märks inte att du har Asperger” och andra saker du aldrig ska säga

  1. Sofie R says:

    TACK för detta!

  2. SanityAssasin says:

    Åh listan över saker som jag försöker undvika att göra bland andra människor och skammen efteråt när jag upptäcker att jag har gjort dem ändå utan att tänka på det.. :/

  3. Charlie says:

    Tack för inlägget, du gör mig till en klokare och förståndigare människa

  4. Staffan Bengtsson says:

    När varje dag är ett skådespel en tränat länge på så är “det syns inte” lite som att bli hyllad för sin skådespelarinsats. Det är okej för mig, för kan jag maskera så är jag faktiskt mer trygg. Det är värre med “Gör inte så, du kan bli mobbad då…” och “Du förstår nog inte själv, men när du gör sådär kan folk tro…” från personer som borde känna en. Jag förstår mycket väl, men mina beteenden är liksom inte ett medvetet val utan hur jag beter mig instinktivt, intuitivt och naturligt i linje med mina känslor och sätt att tänka.

    Jag misstänker att jag inte är den ende med asperger som uppmärksammat att det egentligen är vissa personer som blir stötta för att en inte beter sig efter deras förväntan och de sticker faktiskt ut från mängden. Jag brukar tänka idag att de är de som har problem och de kan gärna behålla dem istället för att göra det till mitt. Asperger är ett sånt där “handikapp” som blir till av andras oförstånd, inte personen som har tillståndet. Allt jag hör när någon säger så är “jag pratar faktiskt om mig själv men jag vill tro att jag är normal så jag säger att det gäller alla. Det är jag som önskar jag slapp att se dig för det är egentligen jag som inte kan anpassa mig till att låta dig vara som du är. Men jag vill inte identifiera mig själv som en mobbare eller en ond person, så jag säger detta till dig för att jag skall känna mig bra”.

    Det var genom sådana här små korn jag tidigt kom i kontakt med hur victimblaming och härskartekniker fungerar. När en väl internaliserat att det är ens eget fel så är social isolering den enda lösningen för att göra dem nöjda. Inte konstigt att asperger leder till social fobi.

  5. Som vanligt skriver du träffsäkert, bra och suveränt och just det här inlägget gick rakt in i hjärtat på mig. Får ofta höra att jag inte borde bete motpåve vissa sätt eller göra vissa saker men att det ju inte kan vara lätt för mig att förstå eftersom jag har Asperger. Eller så har jag ansträngt mig till tusen för att, som du skriver, inte kränka någon och är då så slut i huvudet efter tex en dag på universitetet, umgänge med andra människor osv att jag får ett migränanfall och/eller därför inte orkar annat än att bara lägga mig och sova när jag kommer hem. Så mycket tid för saker jag tycker är roliga, vill och skulle behöv göra osv som har stulits från mig bara därför, och attityden hos andra när man förväntas vara glad för kommentarer som “Alltså det märks ju inte/knappt att fu har Asperger! Hade jag inte vetat om det skulle jag inte tänkt på det!” Vill liksom bara ställa mig på ett tak och skrika ut “Acceptera mig som jag är eller skit i det!” Men så nästa gång är jag där igen och försöker anpassa mig efter (alla andra i) omgivningen. Men jag börjar så smått att kunna låta bli det, hoppas bara att det fortsätter åt samma håll!

  6. Ja, mina ungar får flaxa bäst de vill, ibland kan jag tipsa om att andra kanske reagerar konstigt på vissa beteenden för att de är ovana vid dem men mest för att de skall förstå varför vissa tar avstånd.

    Tack för kommentaren förresten, tror du har rätt!

  7. Cecilia says:

    Och ändå är det just den där stundens tvekan innan man gör något som syns och sticker ut. Eller den märkbara avsaknaden av handling som andra uppfattar som konstig och udda.
    Jag märkte att ju mindre jag brydde mig om att uppröra andra, ju mindre jag censurerade mitt eget beteende desto färre blickar och kommentarer fick jag. Och en känner sig så mycket friare dessutom!

  8. Jag tycker du är så jäkla bra. Älskar att läsa din blogg.
    Och jag kan bara hålla med dig.
    Eftersom jag själv har diagnoser har det varit fullständigt självklart för mig att om och om igen upprepa för min son (som bl a har AS) att han är helt perfekt precis som han är. Han har fel och brister, som alla, men framförallt helt otroligt många rätt.
    Han är helt rätt, och ingen är som han. <3

  9. Anna says:

    Bra inlägg! Längesen jag läste på din blogg, men du håller igång fortfarande ser jag. 🙂

    Vårt äldsta barn har under några år haft en del tics för sig. Hen är 7 år (och är en “normalfungerande” person). Ticsen är inte superstora, de kommer och går, växlar mycket. Jag har själv analyserat lite hur vi föräldrar reagerat på dem och funderat över varför vi reagerar olika.

    Min respektive har varit mer oroad över dem än jag; att det är “problem” (han hade själv en del tics som liten). Han har ibland försökt tala om för barnet att sluta med ticsen, men efter påverkan från mig slutat göra det. Jag (som alltid varit intresserad av och lärt mig en del på “hobbynivå” om tvång, autism mfl diagnoser; bara för att jag varit nyfiken och vill förstå) har läst tidigare (och läste på igen) att tics-problem påverkas bäst av att man INTE som förälder “rättar” dem. Och att många barn har dem i vissa åldrar utan att behålla dem i all evighet. (Just nu kommer jag på att barnet faktiskt inte haft några “värre” tics på länge faktiskt…. och det har förmodligen samband med att otrygghet som hen känt i skolan förut nu har försvunnit).

    Men, jag har funderat också över orsaken att ticsen “stör” pappan mer än mig. Och jag kommer fram till att vi nog är uppfostrade olika. I hans familj bedömer och kritiserar de gärna varandra (och andra omkring sig). De kan kommentera varandras vikt, varandras prestationer, varandras val i livet. De sätter upp ganska mycket “hinder” för varandra på det sättet; skapar normer om hur man “ska” bete sig.

    Jag kommer från en familj med föräldrar som ständigt uppmuntrat oss barn, som aldrig påtalat hinder eller “du klarar nog inte..”, jag har alltid känt att mina föräldrar älskar mig som jag är, oavsett vikt, prestation eller annat.

    Jag känner att om jag ser någon som ser annorlunda ut, beter sig annorlunda eller liknande så blir jag väldigt sällan störd eller rädd för dem (om inte beteendet tycks hotfullt förstås). Om någon viftar med armarna, står och vaggar eller annat så konstaterar jag att de gör så (jag ser ju det “udda beteendet”), men känner väldigt sällan behov av att kommentera det.

    Att kommentera direkt till den som gör det tycker jag vore rent oförskämt och att kommentera till den jag eventuellt är med tycker jag oftast är ointressant. Men jag får ofta höra sådana kommentarer av andra; speciellt från vissa personer i partnerns släkt. Och jag känner mest att jag har svårt att svara på sådana kommentarer. Det blir mest “ja, jag ser det” eller “ja, hen är lång” eller “ja, hen viftar med armarna” och blir kommentarerna fler så får jag lust att säga OCH? i uppfodrande ton till den som kommenterar.

    Jag har upptäckt att jag har väldigt svårt att förstå VARFÖR människor bryr sig så mycket om andras vikt, utseenden, beteenden när det inte ens är något som egentligen behöver störa mig? Jag tror det har med normpåverkan att göra och många är inkörda i att hela tiden upprätthålla alla dessa normer (omedvetet förstås) till varje pris.

    Det jag ser är att det också påverkar mig och respektiven som personer. Jag bryr mig betydligt mindre om ifall någon går och tänker att jag är tjock, att jag är slö för att jag inte har städat hemma eller sånt. Däremot skulle jag bry mig om de tänker att jag är otrevlig, dum, burdus eller sånt (förstås).

    Vi har pratat om det en del respektiven och jag, speciellt eftersom vi vill ge våra barn en god självkänsla (så gott vi kan) och vi är tämligen överens om att vi påverkats hemifrån en hel del vad gäller det här.

  10. Anonym says:

    Jag blir osäker på om du menar det du skrivit på riktigt.
    Tänkte du på riktigt att någon skulle kunna ta illa upp
    om du drog in armen i tröjan? Eller är det bara ett skämtsamt
    exempel på hur många “fel” man kan göra oavsiktligt?

    • Immanuel Brändemo says:

      Jag menar det, på riktigt. För det är ju inte socialt accepterat att ta av sig tröjan bland folk, så att få kroppskontakt mellan arm och bröstkorg är väl perverst att ägna sig åt offentligt, tänkte jag. Jämför med tex att klia sig i ryggslutet innanför byxlinningen – det ska en heller inte göra offentligt även om det inte innebär att en visar häcken för någon. Man kan äckla folk utan att visa huden.

Leave a Reply to Madelein - mother to six wonderful kids Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *