“Högfungerande” och “lågfungerande” och konsten att nästan bli sedd som den en är

Det jag ständigt landar i: så mycket av problemen med samhällets syn på autismtillstånd orsakas av att en kläms in i ett trångt oändligt vacuum mellan “högfungerande” och “lågfungerande”.

Jag skrev detta på facebook för ett tag sedan, och insåg att det verkligen stämmer. Det är en av orsakerna till varför samhällets stöd oftast är uselt anpassat till autisters behov. Vi passar liksom inte in i mallen, med vår högst ojämna begåvning.

Det är också en av orsakerna till att autisters kunskap erfarenheter ständigt avfärdas som irrelevanta, i större utsträckning än vad som verkar vara fallet i många andra funkisrörelser: personer som har autismtillstånd beskylls vara för “högfungerande” respektive för “lågfungerande” för att förstå vad autism är. Icke-autister får behålla makten över vem som får uttala sig om autism.

Jag vet att jag anses vara “högfungerande” av de flesta. Men många av de förmågor som andra “mittemellanfungerande” autister har utvecklat i tioårsåldern, saknar jag fortfarande som 34-åring.

Jag har lärt mig att spela med i det sociala spelet ganska bra. Det har varit livsviktigt. Men minst lika viktigt har varit att lära mig att outa min autism när det behövs. Att stimma lite extra, slå av de rumsliga stötdämparna och röra mig så ryckigt som naturen skapade mig, och visa ett förvirrat ansiktsuttryck.

Jag gör det för att visa att jag inte hänger med i vad de säger. För att få främlingar att plocka fram det extra tålamodet med den där jobbiga människan som inte vet hur en beter sig, som inte klarar att fylla i ett papper utan hjälp, som inte vet hur en gör när kölapparna är slut, eller som glömmer sin kod om någon råkar säga något när en ska slå den. Jag gör det även för att få le och visa tacksamhet utan att någon riskerar tro att jag stöter på dem. För att få vara ofarlig och avsexualiserad.

Jag fejkar inget när jag gör så. Det är såhär jag är. Det är ni som inte kan se mig annars. För det som händer när jag börjar gunga med kroppen eller flaxa med händerna, är att plötsligt sorteras jag som funkis. Jag funkifieras. Folk fattar, tror de. Jag ser ordet “autism” fladdra förbi i deras ansikten.

Och då först ser de mig. Mitt emellan lägena “högfungerande” och “lågfungerande” passerar deras blick mig för en hundradels sekund. Det är det närmaste jag kommer att bli sedd.

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF-hantering, Social inkompetens and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to “Högfungerande” och “lågfungerande” och konsten att nästan bli sedd som den en är

  1. Simon Rosén says:

    Själva begreppen hög- och lågfungerande är ju bara konstiga. Vaddå fungerande? Alla fungerar på olika sätt, men fungerar gör alla som lever.
    Eller är det “fungera i samhället” som åsyftas. Otydligt.

  2. Frida says:

    Ursäkta mig, men jag skulle inte se dig som en person med högfungerande autism
    Baserat på vad jag läst i bloggen om vilka problem du har, och att stå och flaxa med armarna är det nåt som du gör för att det är kul, avslappnande? För jag tror inte du gör det när du skriver din blogg?

    • Immanuel Brändemo says:

      “jag skulle inte se dig som en person med högfungerande autism”
      Tack. Eller… jag vet inte riktigt vad du menar med den informationen.

      Att flaxa med händerna är 99 gånger av 100 något jag gör för avslappning. Oftast i enrum, eftersom jag vet att jag blir illa behandlad om jag gör det bland folk. Att stimma för att få folk att förstå att jag är autistisk alltså en gång av hundra, det är mer en nödlösning jag tar till ibland.

      Typ: du går ut från en affär och larmet tjuter. Du vet ju själv att du inte snattat, men du vet att om du INTE visar dina stim kommer de att tolka din blick och röstläge som misstänkt och fientligt. Du vet att om du svarar på deras frågor kommer dina ord inte att spela någon roll för att din röst kommer att tolkas som fientlig vad du än säger, och om du inte svarar kommer de att tolka det som fientlighet ännu mer. Och du vill verkligen inte bli nedbrottad av väktare. Så du stimmar, så att de fattar att du är lika förvånad som de. Så att de bara behöver kolla igenom din väska, och hitta biblioteksboken som satte igång larmet, och sedan får du gå. För att slippa bli misshandlad, för att slippa hamna på polisstationen när du inte begått något brott. Detta är nog en ganska vanlig rädsla hos autister, tror jag.

      Och ja, det är svårt att flaxa med båda händerna när jag skriver, såklart. Så när jag skriver flaxar jag bara med vänsterhanden och tårna, och gungar med kroppen, gör diverse grimaser och ljud av olika slag, pillar bort hårstrån ur nacken, knäcker med fötterna, morra, hugga med munnen efter inbillade flugor, åmar, klöser mig på halsen… (detta är saker jag gjort bara nu när jag skrivit detta, jag har betydligt fler stim i lager)

      • Frida says:

        Jag visste inte vad stim var förut
        Jag har själv asperger och jag har sedan jag var liten suttit och gungat fram och tillbaka med kroppen (ofta när jag sitter på en stol någonstans) eller vifta med fötterna som folk tycker ser konstigt ut
        Har ibland blivit missförstådd när jag går och handlar med

Leave a Reply to Frida Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *