“Om autism alltid har funnits, var är isåfall alla vuxna autister?”

* Triggervarning: funkofobi *

Ibland snubblar jag över texter som påstår att autism är en epidemi; att det är något nytt som inte funnits förut. Texter som frågar: “Om autism alltid har funnits, var är isåfall alla vuxna autister?”

Vi är här. Överallt. Rakt framför dina ögon.

Men vi är inte alltid öppna med diagnosen. De flesta berättar bara för de allra närmaste, för att det är för jobbigt att möta alla fördomar. De flesta lägger ner enorma mängder energi på att bete sig så oautistiskt som möjligt, för att slippa diskriminering, trakasserier och utfrysning.

Vi syns inte jämt, men vi har alltid funnits här.

För 50 år sedan låstes många av oss in på institutioner, där vi gömdes undan från resten av samhället. En stor del av oss levde ett svenssonliv på ytan, för att vi var livrädda för att bli satta på institution och förlora våra barn. Några få av oss arbetade på universitetens institutioner istället, och fick tjusiga titlar.

För 150 år sedan skrev prästerna upp vissa av oss på listorna över församlingens “idioter” eller “sinnessjuka” i husförhörsboken. En del av oss var “kloka gummor”, som visste hur en löste de problem som prästen inte förstod sig på. Några av oss var antagligen präster själva (ett yrke med strikta rutiner och möjlighet att hålla långa monologer om sitt specialintresse).

Och så vidare. Fortfarande idag är en del av oss inlåsta, för att det funkofoba samhälle vi lever i orsakar depressioner, utmattningssyndrom och ångest hos autister.

Autister har alltid funnits; det är bara synsättet och begreppen som förändras. Om du verkligen tror att vuxna autister är så ovanliga, säger det mest om din okunskap.

This entry was posted in FAQ NPF, Funkis, Funkispolitik, NPF, Psykiatri and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

6 Responses to “Om autism alltid har funnits, var är isåfall alla vuxna autister?”

  1. Ett annat skäl till att så få ser oss är ju också att media älskar att låta barn porträttera hela syndromet och att många NPF-organisationer drivs av föräldrar som enbart lyfter fram sina ungar som inte blivit vuxna ännu.

  2. Fundersam says:

    På tal om att synsätt och begrepp förändras, jag har en släkting som just nu utreds för högfungerande autism. De har tydligen sagt att diagnosen Aspergers inte används numer, utan ALLA hamnar inom “diagnosen” autismspektrat, vilket blir väldigt brett. Vet du något om varför man har gjort så, och vad anser du om det?

  3. NN says:

    Här finns en. 31 år, nydiagnosticerad högutbildad kvinna med autism och ADHD.

    Min mamma slet sig fördärvad när jag var liten men fick alltid svaret att “flickor inte har den typen av besvär”, jag var bara ouppfostrad, trotsig och egocentrisk. Lägg därtill skilsmässobarn så förstår ju alla att jag bara var en produkt av mina föräldrars misslyckande. Tyvärr har jag därför själv växt upp och under många år trott att det varit så enkelt.

    Nyligen insåg jag att mina försök att passa in i världen vi lever i slet ihjäl mig. Höll ihop en period, sjukskriven en period, höll ihop en period, sjukskriven en period osv. Jag var väl ganska säker på redan innan vad mina bekymmer var och grundade sig i men när man har levt så många år och gjort sitt allra bästa för att bli så lik “alla andra” som möjligt är det ett tufft steg att ta att be om hjälp.

    I mina eviga försök att passa in har jag blivit en obotlig “kan själv-typ”, rädd för att bli tagen på bar gärning i mitt “skådespelande”. Jag behövde absolut ingen hjälp med någonting, vad det än kunde gälla, och gjorde allt för att ingen skulle upptäcka allt “annorlunda” jag hade för mig och i mig.

    Jag har levt ganska isolerat efter tonåren och tidigt vuxenskap, få vänner, få aktiviteter etc. Jag hade inte längre någon lust att försöka vara som alla andra och försöka passa in i flera olika sociala sammanhang. Att passa in i dagliga aktiviteter såsom studier och jobb tog precis all energi jag hade. Det var ofta mer än jag orkade med och jag var sjukskriven i perioder och hade mycket sjukfrånvaro med enstaka dagar här och där för att orka med.

    Min nuvarande sambo hjälpte mig att ta steget mot att kunna få hjälp med det jag så tydligt länge har behövt hjälp med och han har varit min klippa under utredning och tiden efter. Även om samboskap inte alltid är enkelt (enligt mig skitsvårt!) så får vi det att fungera väldigt bra med en stor nypa humor och ömsesidig respekt. Tyvärr är nog inte omgivningen lika förstående som min sambo för enligt några individer jag har känt sen innan har jag gått från att vara oerhört intelligent till att inte kunna uttala mig om saker för att jag är autistisk. Om man sen tar en tur ut på internet tycks jag inte ens kunna uttala mig om autism för att jag är autistisk, föräldrar till mindre barn med autism och “experter” tycks äga någon slags upphovsrätt till den typen av funktionsnedsättning och uttalanden om dem.

    Tänk vad bokstäver på ett papper kan göra för skillnad för människor. Det är bortom tragiskt men jag hade nog heller inga större förväntningar på att reaktionerna från vissa individer skulle vara annat än ignoranta, därför är det inte heller alla som vet, tyvärr.

    Det är inte direkt konstigt att jag har arbetat heltid med att passa in i den värld vi lever i (och jag har inte varit så bra på det som jag själv har trott). Jag tror absolut att det finns andra där ute som gör precis likadant och kanske bara tuffar på i sina försök att passa in, vi ser nog inte så mycket av dem bara.

    Tack för alla kloka inlägg du har gjort, jag håller fortfarande på att gå igenom din blogg. Det jag har läst är verkligen oerhört värdefullt, tack för det!

  4. Lisa says:

    Bra skrivet!
    Det är lätt att göra en parallell till de som tror att ADD ,ADHD och i vissa fall också Asperger är påhittade modediagnoser som inte skulle existera om vi hade en bättre skola.

    De har missat att det finns massor av människor som får diagnosen i vuxen ålder, ofta efter att de själva initierat en utredning.

    Det är snart 20 år sedan man på allvar började lämna synsättet att ADD och ADHD i stort sett alltid “växer bort” i vuxen ålder. Tråkigt att så många verkar ha missat det.

  5. Jessica says:

    bra skrivet!!!

  6. Emina says:

    Personen kan ju också ha syftat på det faktum att en mängd personer blir diagnosticerade i samhället idag – och att så inte skedde tidigare. Det skulle ju kunna förhålla sig så att dessa personer passade bättre in i samhället som var förr – inte stack ut lika mycket och därför inte “behövde” diagnosticeras.

    Bara för att ett beteende skiljer sig ifrån normen så behöver det ju inte vara sjukligt, felaktigt eller mindre rätt.

    Sen så är det självklart enklare att skylla på individen och dennes “problematiska” beteende – än att propsa på att samhället borde vidga sin tolerans.

Leave a Reply to NN Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *