Att bete sig som folk, och andra tvångstankar

image

Syntolkning: Ett bokuppslag om olika sociala vaksamhetsgrader (ur min självbiografi). I bakgrunden syns Storsjön och på andra sidan Frösön, som är tätbebyggt område.

Om jag hade haft en riktigt bra kikare, hade jag kunnat se hur människor som då och då går förbi på andra sidan vattnet beter sig. Sånt tänkte jag alltid på när jag gick just där, som tonåring. Och därför var strandpromenaden en Etta och inte en Nolla, vad gäller social vaksamhetsgrad. Kraven på att “bete sig” gav mig tvångstankar. Jag hade inte “råd” att låta någon se mig bete mig avvikande, och vem vet ifall det står någon med kikare inne i stan och spanar efter sociala etikettsbrottslingar?

Det var just den strandpromenaden som fick mig att som trettonåring utveckla teorin om olika sociala vaksamhetsgrader. Jag behövde det för att kunna resonera runt hur mycket energi jag skulle lägga på att hindra mig från att vara mig själv i olika situationer.

Ettan betydde att jag inte fick flaxa med händerna, och att om jag pratade med mig själv fick jag bara säga ett ord var tionde minut. Nollan däremot var fritt fram att stimma loss. Sedan finns Tvåan och Trean för situationer där det är ännu viktigare att fejka normalitet, när människor är ännu närmare och ännu mer dömande. I vuxen ålder har jag lagt till Fyran, för situationer som “gå genom säkerhetskontrollen på flygplats” eller “förklara för en polis att jag inte är påverkad eller psykotisk”.

Idag har jag en mycket mer avslappnad inställning till vad jag “får” göra inom respektive vaksamhetsgrad. Det var så destruktivt att försöka smälta in på bekostnad av min hälsa. Men principen att dela in situationer och platser efter vaksamhetskrav känns fortfarande rätt; annars skulle jag vara lika uppstressad hela tiden. Jag ser till att få vara i Nollan och Ettan så mycket som möjligt. Det är det jag behöver för att överleva.

This entry was posted in NPF, NPF-hantering, Skam, Social fobi, Social inkompetens and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Att bete sig som folk, och andra tvångstankar

  1. Rikard says:

    Hej har själv diagnoserna Asperger och ADHD är
    i 30års åldern och arbetar inom pedagogik.

    För två år sedan när jag började med ADHD
    medicin tyckte jag att det var jättebra. Först
    tyckte jag att det var jättebra. Men allteftersom
    tiden gick började mitt självförtroende brytas
    ner och jag slutade helt och hållet att tro på
    mig själv. Nu har jag därför alltmer börjat
    skära ner på medicinen där jag innan fungerde utan
    så till exempel på tidigare pedagogiska arbeten.
    Det kommer alltid att finnas tillfällen då
    jag behöver såsom bilkörning eller vid
    arbeten på extremet sega uppsatser men personligen
    känner jag att jag hittar en bättre balans i livet
    genom att dra på den.

    Säkerligen har medicinen också
    hjälpt mig att lära in strategier som jag
    sedan kunnar börja använda utan medicin.

    Kostbyte till mer långsamma kolhydrater och mer
    hård träning har också kunnat göra det lättare
    att dra ner på medicin.

    Har strafiee

    Naturligtvis skulle jag alltid behöva
    den varje dag om jag vore taxichauför,
    men i värsta fall kan jag ju alltid fråga igen
    har också förklarar vad ADHD är för elver
    och de jag arbetar med er.

    Har andra alternativ såsom motion
    och hård träning fungerat för dig?

    Har också observerat att det eventuellt kan
    finnas skillnader mellan hur mycket
    kvinnor och män behöver motionera för att få
    sanma nivå av symptomreduktion.

    Hälsningar
    Rikard

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *