När ska vuxna funkisar börja ses som vuxna?

Hur många vuxenpoäng måste vuxna funkisar ha för att bli bemötta som vuxna?
Jag har precis lyssnat på ännu ett radioprogram om ADHD och undrar verkligen det.
Först och främst vill jag förtydliga att jag absolut inte har något emot personerna som medverkar. Jag vet själv hur det kan vara att ställa upp på intervjuer; hur utlämnad man är till journalisterna. Inslaget handlar om Tove Lundin, en trettiosexårig tvåbarnsmamma med ADHD. Tove själv säger flera bra saker, och även hennes mamma.

Men.
Vi har alltså en person som är:

  1. 36 år gammal
  2. Fullt talför med kloka saker att säga
  3. Därtill tvåbarnsförälder
  4. Och journalist.

Trots detta känner radioreportern tydligen ett behov av att intervjua Toves mamma också. Som att Tove inte är tillräckligt vuxen att svara på allt själv. Och mamman får i högre utsträckning än dottern svara på ”djupa” frågor. Jag får intrycket att reportern har bett mamman att recensera sin egen dotters föräldraskap (om så är fallet är jag imponerad av mammans sätt att hantera situationen).

Min poäng är inte att detta är ett exceptionellt dåligt program – tvärtom! Det stora problemet är ju att det oftast är just detta mönster som ständigt upprepas i media: Personer med egen NPF-diagnos förväntas stå för det ”personliga” perspektivet, dela med oss av vårt ”lidande” (Om jag minns rätt säger Tove i intervjun att hon inte ”lider av” ADHD, men ändå används det ordet i programmet). Samtidigt får vi aldrig vara experter på vår egen situation. Den rollen tillfaller alltid någon annan.

Jag vet precis hur det är. Jag är också 36, och har blivit intervjuad ett antal gånger om NPF. Många gånger har jag efteråt lovat mig själv att aldrig mer tacka ja till en journalist. Jag har ofta tänkt att det är mitt eget ”fel”: Jag borde ha vägrat att svara på vissa frågor, jag är nog inte tillräckligt mediavan, jag kanske ser väldigt ung ut, och jag har inte egna barn. Så därför har jag mig själv att skylla när jag blir bemött som ett barn, har jag tänkt. Men så är det naturligtvis inte. Jag slår vad om att även ifall jag var 100 år och hade barnbarnsbarnsbarn, så skulle jag ändå inte bli bemött som vuxen fullt ut. När ska vuxna funkisar börja ses som vuxna?

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF i media and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to När ska vuxna funkisar börja ses som vuxna?

  1. Ett mycket viktigt inlägg. Jag har funderat lite på vad som skulle kunna vara svaret på din (retoriska?) fråga, och presenterar några av mina tankar här: Vuxna funkisar kommer att börja ses som vuxna när den svenska ableismen är tillräckligt avvecklad, när det svenska folket slutar konsumera inspirationsporr och slutar betrakta oss som exotiska djur på ett zoo, när vårt människovärde erkänns även i praktiken, när människors vilja att förstå och lära sig något växer sig starkare än viljan att bekräfta sin egen världsbild och sina fördomar, när viljan att vara andra behjälplig växer sig starkare än viljan att betrakta sig själv som en öppensinnad, tolerant hjälte, och när människor är starka nog att erkänna sina privilegier och ta ansvar för det förtryck som vi direkt och indirekt utövar.

    Trevligt att se ett par nya inlägg ifrån dig 🙂 Jag hittade din blogg ganska nyligen, och det är en av mina favoritbloggar. Jag har också läst din biografi, och den tilltalade mig mycket (utan tvekan mer än någon annan bok jag har läst i genren).

  2. Louice Gülich says:

    Har ofta undrat över det här själv.
    Det är inte ovanligt att det pratas till/om/över vuxna med NPF istället för att prata MED personen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *