Dagdröm som verktyg för autistiskt beslutsfattande

Snart har det gått ett år sedan jag flyttade från Sandviken till Göteborg. Det här första året har på många sätt varit fantastiskt, men såklart även inneburit påfrestningar. Stora förändringar i livet är ofta extra svårt för oss autister: Flytt, byte av sysselsättning, ändrade familjeförhållanden, osv. Så jag tänkte beskriva några av de strategier som hjälpt mig genom processen: Både innan, under och efter flytten.

1. Mental för-förberedelse

Jag hade umgåtts med tanken på flytt i många år, men kände länge att det inte var värt den ansträngning som flytten skulle innebära. Sedan förändrades min situation drastiskt, och jag behövde lämna Sandviken akut. Då var det tur att jag hade en gedigen invänjningsprocess bakom mig, så att besluten var hyfsat enkla att fatta.

Som de flesta andra autister behöver jag extra mycket tid och noggrann research för att kunna fatta beslut. Som så många andra med ADHD är jag impulsiv. Kombinationen autism och ADHD gör att omgivningen ibland uppfattar mig som velig och överdrivet försiktig, och ibland uppfattar de mig som att jag agerar totalt ogenomtänkt. Sanningen är att jag är både och: en impulsiv velpotta. Det bästa av två världar.

Märk väl att jag inte använder ordet “överväger” i styckena ovan. Jag “övervägde” aldrig att flytta. Jag umgicks med tanken, fantiserade, läste på – och ställde mig frågan “Hur skulle det vara att bo i det där huset? Eller det där?” i varje stad jag besökte. På så sätt lärde jag mig vad jag vill och inte vill ha; vad som är viktigt och oviktigt för mig.

Exempel, från när jag för första gången såg det hus jag bor i nu:

“Tänk om jag bodde i det kvarteret – då skulle jag ha nära till godisaffären! Men det är en läskig gata man måste gå över för att komma till spårvagnen. Undrar om jag kan vänja mig vid trafiken? Är detta en cruisinggata* sommartid, så jag tvingas höra Eddie Meduza varje kväll? Vart tar jag vägen om jag har för mycket ångest för att sitta hemma? Måste man heja på grannarna i trapphuset här?”

*) Cruising=Nöjeskörande med “raggarbilar”=skrikande däck och hög musik. Inget annat.

Det kändes mer som dagdrömmande än som beslutsfattande. Jag lät tankarna mogna långsamt. Sedan när jag väl behövde fatta beslutet, skedde det väldigt spontant. Ifall jag däremot hade känt press att jag måste “bestämma mig” för att flytta för att alls få dagdrömma så mycket om det, så hade flytten förmodligen aldrig blivit av. Att tillåta sig att tänka en ofärdig tanke.

Så mitt tips för att lära sig bli bättre på att fatta stora, livsavgörande beslut (framförallt riktat till autister) :

Dagdröm mycket, för att utforska nya tankebanor (idéer för förändring). En del av dessa tankebanor kan komma till användning längre fram i livet.

This entry was posted in NPF, NPF-hantering and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *