FAQ

Jag hade en gång en slags frågelåda om HBTQ, men som mest tog upp transfrågor och asexualitet. Jag hade dessutom en frågelåda om neuropsykiatriska funktionshinder. Det blev rörigt och svårbegripligt och en del av frågorna som kom gång på gång passade egentligen inte in i någondera kategorin, eller så hörde den hemma i båda.

Därför tänker jag nu slå ihop mina frågelådor, och du är välkommen att ställa frågor om stort och smått. Jag vet inte allt, men jag kan försöka svara så gott jag kan. Några ämnen frågorna kan handla om:

HBTQ, transpolitik och könskorrigeringar och asexualitet. Genus, feminism, könsroller och sexism. ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och psykiatri ur ett patientperspektiv. Djurrätt och veganism. Trolldom och magi. Immanuel.

Det finns inga dumma frågor, sägs det. Jag vet inte om jag håller med, men vi kan ju i alla fall försöka.

31 Responses to FAQ

  1. Mellanvärld says:

    I dina inlägg om djurrätt, vad menar du med “rädda världen”?

    • Jag syftar ffa på att veg*nmat är klimatsmart, men också på att rädda människor och andra djur. Idag går en stor del av all odlingsbar mark åt till att odla djurfoder, som är oerhört ineffektivt ur energisynpunkt.

      Tex: Man odlar sojabönor på en markplätt, som man sedan matar kor med. Köttet räcker för att föda tio människor. Om man istället hade struntat i att föda upp kor och ätit sojabönorna hade det räckt till hundra människor.

  2. nått annat says:

    Min 15-åriga dotter säger sedan ett par år tillbaka att hon känner sig som en homosexuell man, hon klär sig i kjol men vill vara en man som klär sig som en kvinna. De gånger hon pratar om någon “speciell” är det alltid en tjej och vad jag kan se så tycks hon dras mer till tjejer än killar. Ok. Jag kan inte svara på specifika frågeställningar rörande specifika heterosexuella kvinnor. Och jag förväntar mig inte att du ska ge mig svaret som gör att allt blir glasklart. För mig får hon gärna ha vilka sexuella preferenser hon vill och operera fast ett par extra öron om hon så önskar.. jag vill bara veta hur jag ska förhålla mig till det hela för att guida henne, utan att påverka henne i en riktning som inte är den rätta (för henne).
    Anledningen att jag skriver här är en ren slump. Jag klickade mig från sida till sida, hamnade här och dina ord känns kloka. Så jag handlar på ren impuls.

    • Oj, det är nog väldigt svårt att säga något generellt, men jag tänker såhär: Det låter som att du är en bra förälder som är så öppen för att låta ditt barn känna sig fram. Det kan räcka väldigt långt. När man är femton kan man vara väldigt säker på vem man är, men man kan också vara osäker och behöva prova sig fram. Jag tänker att det är tur för henom att ha en förälder som är så förstående, och resten får hen nog känna sig fram till själv. Att lära sig att man duger oavsett vad man har för könsidentitet, etikett eller sexuell läggning är det viktigaste mina föräldrar lärde mig, i alla fall 🙂

  3. nåt annat says:

    🙂 ja, du har nog rätt, att veta att man duger är det viktigaste. Jag fortsatte läsa en del här på bloggen i går kväll och det kändes som jag fick en del svar på frågor jag inte visste att jag hade. Det jag fann här är känsla. Att förstå skillnaden mellan olika trans* och andra begrepp ger inte så mycket när det bara är ord.
    En sak som satt myror i huvudet på mig är säkerheten. Det verkar som om alla är så himla säkra redan när de föds? Som om det låg något slags svaghet i osäkerheten. Är man så bara är man, men är man något annat så ska man banne mig vara 246% säker! Varför är det så? Är det trycket från samhällets intolerans eller ÄR man så j*a säker? Jag tror att jag vet svaret. Jag har alltid känt mig mer man än kvinna, trots att jag är bekväm i min kvinnlighet, men jag behöver ju inte välja. Alltså frågar man mig aldrig om jag är säker, verkligen säker, verkligen, verkligen, verkligen.. Skulle man det, fråga om jag verkligen vill vara kvinna (och jag faktiskt kunde välja) så skulle jag med säkerhet svara ja. Men är jag 246% säker på min könsidentitet? Nej.
    Jag bara öser tankar över dig.. eller kanske öser jag dem över mig själv. Att skriva, läsa, sudda och omformulera får mig att reflektera. (Det mesta har jag suddat bort)
    Jag gillar det du skriver och jag läser med en märklig känsla av stolthet.

    • Du är inte den första som ställt den frågan, och jag har undvikit att svara så tydligt, men: Det korta svaret är “Nej, det är inte självklart att man är säker”. Jag borde skriva ett inlägg…

  4. Jag skulle vilja fråga om din syn på husdjur.

    Själv anser jag att VÄLDIGT mycket är fel i dagens djurhållning – det är fel att döda djur bara för att man tycker dom smakar gott, det är fel att föda upp djur som levebröd och sälja dom för att tjäna pengar, det är fel att på olika sätt skrämma och hota sin hund och pressa fram underkastelse-beteenden från den.
    MEN jag tycker ändå inte att det är fel I SEJ att vi har tamdjur. Jag hör inte till dom veganer som anser att målet för djurrätts-rörelsen ska vara att ALLA tamdjur dör ut. Jag tycker vi kan ha exempelvis hundar och katter även i framtiden, så länge man föder upp dom på idealistisk grund – dvs i liten skala vid sidan av sitt jobb, är väldigt noga med vilka som får köpa/adoptera djuren, så länge “ägarna” (gillar egentligen inte det uttrycket när man pratar om levande varelser… typ “förmyndarna” borde det heta) sätter djurets bästa i första rummet osv.

    Jag känner ju många veganer som anser att alla tamdjur bör dö ut. Samtidigt kanske man själv får ut väldigt mycket av att ha djur (vi har ju skrivit om tidigare att djur t ex kan betyda enormt mycket för folk med olika handikapp, psyksjukdomar osv). För tillfället så kan man ju lösa den ekvationen genom att ta hand om övergivna djur. Men målsättningen måste förstås vara att man en dag kommer dit att det inte behövs, att inga djur BLIR övergivna till att börja med.

    Jag har inte direkt läst några diskussioner i t ex Djurens Rätt om detta… att ifall alla tamdjur dör ut, så är det en enorm förlust för människor som exempelvis jag själv, som till stor del fungerar psykiskt för att jag har djuren att hålla på med. Man kan ju inte direkt ersätta detta med att ta hand om en morot istället.

    Det är klart att man KAN tycka att tja, det är priset vi får betala för ett samhälle utan tamdjur, och det är värt det. Men jag skulle önska att fler djurrättare, som förespråkar ett samhälle helt utan husdjur, skulle vara tuffa nog att ta tag i detta och säga det rätt ut. Nu har jag känslan av att många liksom förtränger just den här aspekten av ett framtida djurfritt samhälle – än så länge finns det ju massa övergivna stackare, än så länge behöver man inte välja mellan att vara principiell motståndare mot tamdjur och att ha djur själv, så då kan man låtsas som att det inte finns nån konflikt här.

    Det var mina tankar om saken; nu är jag nyfiken på vad du tycker.

  5. houdini says:

    Hej!

    Sedan några år tillbaka har jag funderat på om jag har Asperger. Det började med att min mamma sa att hon tyckte jag skulle testa mig för det för att hon hade läst om det då och hon kände igen hur jag var som barn. Jag var väldigt tveksam till att hon hade rätt, så jag förkastade det.
    Eftersom jag har en transsexuell diagnos tänkte jag att de sociala svårigheterna berodde på det. Nu har jag dock mer och mer, efter att ha levt en lång tid som man, upptäckt att svårigheterna kvarstår, så jag har börjat läsa mer och mer om Asperger och gjort tester på nätet. De pekar på att jag skulle ha asperger. Kolla här tex.

    [img]http://www.rdos.net/sv/poly12c.php?p1=91&p2=85&p3=76&p4=90&p5=76&p6=96&p7=62&p8=90&p9=75&p10=47&p11=52&p12=56[/img]

    Saken är den att jag inte tycker att jag har några större problem. Visst jag önskar att det var lättare för mig med en massa saker. Men ingen annan skulle ju nånsin tänka att jag har aspergers.

    Jag vill mest bara ha nån att prata med om det här för det känns fjantigt att ta upp det med min läkare. Sen undrar jag också över vitsen med att ha en diagnos, om jag nu skulle ha asperger. Vad hjälper det?

  6. houdini says:

    Tack för ditt svar.
    Om jag skulle behöva hjälp med nåt så skulle det isåfall vara nån slags social träning där man får lära sig exakt hur man ska göra i olika situationer, eller knep man kan ta till för att underlätta umgänge med andra människor. Träna mig på att prata högre och sånt där. Att inte sända ut konstiga signaler.
    Men jag har inga problem med att fungera i vardagen eller klara av mitt liv. Det är mest att jag känner mig begränsad iom att jag har en extremt dålig social förmåga, och det blir mycket stress till följd av det.
    Finns det handböcker man kan läsa?

    • Det finns många böcker om tillämpad psykologi, men väldigt få som riktar sig till aspisar. Däremot kan man lära sig mycket genom att studera människor och läsa på om hur Asperger kan te sig – för då kan man om man liksom vänder på det (bildligt talat) se vad som egentligen är “normen”.

      Tex. så kan det stå i någon text att personer med Asperger som lärt sig att bete sig “normalt” ändå måste anstränga sig väldigt mycket för att läsa av andra människor hela tiden för att det inte går automatiskt – när jag läste det förstod jag att NT alltså för det mesta läser av folk automatiskt, och förväntar sig att andra ska göra detsamma.

  7. Houdini says:

    Det känns som den största poängen med att ha en diagnos är att den kan sammanfatta ens svårigheter och därmed underlätta för omgivningen att ha förståelse. Nackdelen med det skulle vara att man inte ansträngde sig lika mycket eller att man tom. känner att man måste leva upp till diagnosen för att andra ska ta den på allvar. Sen finns det väl alltid en viss stigmatisering med diagnoser. Jag fantiserade igår över hur det skulle vara om transsexualism slutade vara en sjukdom, i fantasin kände jag mig mer som en av alla andra. Det skulle kanske vara bra om den sjukdomsklassningen försvann.
    Men ja, får du större förståelse för din särart sen du fick diagnos? Har det på något sätt hjälpt dig i din kontakt med människor?

  8. Houdini says:

    Jag har verkligen svårt att avgöra om en diagnos skulle vara bra eller dålig för mig, det tar ju en massa tid och kraft med en utredning, energi som jag istället skulle kunna lägga på andra saker som skulle kunna vara bättre för mig. Typ terapi?
    Jag har försökt hitta nåt forum för aspies, känner du till något?

    • Ja, det är nog så en del tänker. Det ÄR rätt jobbigt att först försöka få en remiss, sedan vänta, sedan gå i utredning och sedan ta in resultatet. Man får fråga sig om det är värt det besväret – och det är något som ingen annan kan svara på åt en. Alla är ju olika.

      Ett forum som jag inte är på så ofta men som du kanske har glädje av:

      http://www.aspergerforum.se/

  9. ja, du har nog rätt, att veta att man duger är det viktigaste. Jag fortsatte läsa en del här på bloggen i går kväll och det kändes som jag fick en del svar på frågor jag inte visste att jag hade. Det jag fann här är känsla. Att förstå skillnaden mellan olika trans* och andra begrepp ger inte så mycket när det bara är ord.En sak som satt myror i huvudet på mig är säkerheten. Det verkar som om alla är så himla säkra redan när de föds? Som om det låg något slags svaghet i osäkerheten. Är man så bara är man, men är man något annat så ska man banne mig vara 246% säker! Varför är det så? Är det trycket från samhällets intolerans eller ÄR man så j*a säker? Jag tror att jag vet svaret. Jag har alltid känt mig mer man än kvinna, trots att jag är bekväm i min kvinnlighet, men jag behöver ju inte välja. Alltså frågar man mig aldrig om jag är säker, verkligen säker, verkligen, verkligen, verkligen.. Skulle man det, fråga om jag verkligen vill vara kvinna (och jag faktiskt kunde välja) så skulle jag med säkerhet svara ja. Men är jag 246% säker på min könsidentitet? Nej.Jag bara öser tankar över dig.. eller kanske öser jag dem över mig själv. Att skriva, läsa, sudda och omformulera får mig att reflektera. (Det mesta har jag suddat bort)Jag gillar det du skriver och jag läser med en märklig känsla av stolthet.
    +1

  10. anna e says:

    Hej Immanuel! jag vill fråga dig om du vet var man kan köpa en binder för brösten ( I Sverige eller på nätet ) ? mvh anna e

  11. Reb says:

    Nu är ju inte jag Immanuel. Och han får mer än gärna komplettera med bättre/utförligare svar när han orkar, men…

    …Jag har prövat ett antal varianter genom åren, men den jag varit i särklass mest nöjd med är den här: http://www.underworks.com/988.html

  12. anna e says:

    Tack Reb 🙂 undrar om det var så att du var nöjd för att den gav bra resultat (snyggt och platt alltså) eller var den bekväm också. Har hört att denna typ av plagg kan göra ont och man måste vänja in sig.
    Jag är kvinna och går nästan alltid med sportbehå för att se plattare ut, enligt omvärlden har jag liten byst men för mig är den ändå ivägen, sportbehå duger nog till vardags men ibland vill man vara extra fin inför sig själv och andra . Kan tillägga att jag eftersträvar att vara “könlös” till kroppen (vad det nu kan innebära , kommer inte på bättre ord bara) och då är brösten ivägen för min idealbild av mig själv.

    Men personen på bilden där ser väldigt perfekt platt ut , kan det finnas ngt oönskat under plagget där som alltså hålls in av detta så är den nog en väldigt bra produkt rent estetiskt.

  13. Reb says:

    Både och faktiskt. Bekväm och med ett bra resultat.

    Nu hade jag i och för sig använt olika typer av binders i ganska många år när jag först prövade den, så det är möjligt att jag redan var invand då… Men å andra sidan kan jag inte påminna mig att jag tyckt att någon av dem gjort ont att ha på sig, obekvämt på andra sätt, t.ex varmt och bökigt, kan det vara, men ont har jag inte tyckt att det gjort. Människor är kanske olika med det helt enkelt.

  14. elin says:

    Hej!
    Jag tycker att du säger mycket klokt, och jag är egentligen ganska obekant med hela transvärlden. Jag har ingen personlig relation till den utan allt jag vet har jag lärt mig genom internet, typ följer några på Twitter. Jag undrar dock en sak, och vet egentligen inte om du kan svaret. Men ändå. Det kan vara intressant att veta hur du tänker. Och jag hoppas verkligen att jag inte uttrycker mig klumpigt eller sårar dig på något vis, för det är verkligen inte min avsikt (jag vet att jag inte är helt hundra med begrepp och dylikt exempelvis).

    Men det jag undrar är: tror du att könskorrigering skulle finnas i en värld där könsnormer inte är så som det är idag? Om man tänker sig en värld där alla bemöts lika oavsett kön, kjolar på män är lika vanligt som på kvinnor, kort hår på tjejer är inget konstigt och annat som är mer personliga saker. Liksom att alla verkligen är lika. Skulle personer då vara “hemma” i sitt kön oavsett? Är det normen som gör att man korrigerar, eller är det något djupare än så? Jag vet inte om du förstår hur jag menar, men jag har funderat på det här. För mig är det främmande då jag alltid känt mig “hemma” i mitt kön, och bekväm med det trots kommentarer om “pojkflicka”. Jag har aldrig varit pojke, även om samhället gett mig ett blandat epitet baserat på mina egenskaper.

    Jag hoppas, återigen, att jag inte är klumpig och hemsk på något sätt.

    Önskar dig allt gott.

  15. Joel says:

    Hej! Jag har en fråga angående trötthet och aspergers.
    Jag håller på att få diagnos, och jag undrar om asperger har ett sammanhang med starka trötthetskänslor. Jag är i princip ALLTID trött. Enda gångerna jag inte känner mig trött är när jag håller på med vad som för tillfället är mitt specialintresse. Dessvärre håller energin inte i sig särskilt länge, och när jag inte är intresserad längre så blir jag trött igen.

    På min utredning försökte jag prata om det, men psyksnubben snöade in på det sociala istället, vilket på ett sätt inte är mitt huvudproblem eftersom jag inte bryr mig om det. Nästa vecka ska jag in och diskutera med en doktor och då kommer även diagnosen att sättas.

    Finns det något som man kan ta för att bli mindre trött? För isåfall borde jag fråga om det.

    • Immanuel Brändemo says:

      Det är vanligt, ja. Bl.a. för att vi ofta lägger så mycket energi på saker som de flesta NT gör utan att tänka på, och för att många av oss är känsligare för intryck. Men trötthet kan ju även ha andra orsaker, så kolla upp det. Ofta behöver man lära sig att hushålla med energi.

  16. Eli says:

    Jag har hört av andra som gjort könsutredning att man under utredningen får frågor som rör ens sexfantasier, sexualitet, sexliv m.m. Jag förstod det som att man får frågor om vilket/ vilka kön man kan attraheras av, har haft mest sex med, vilka sexfantasier man har, vilken roll i sex man har osv. Stämmer det? Och kan/ vill du ge exempel på vad för frågor man kan få?
    Och måste man svara på dom eller kan man passa på dom? Känns inte alls bekvämt och kan inte förstå hur vilka kön man attraheras av och har sex med har någon relevans för utredningen?

    • Immanuel Brändemo says:

      Det är olika. Själv fick jag i stort sett inga frågor om mitt sexliv under utredningen, efter att jag sagt att jag är asexuell, men det verkar vara många som får det. Så jag vet inte vad som händer ifall en vägrar svara.

      Syftet med frågorna vet jag inte, men det härstammar väl från den gamla tiden då en bara släpptes igenom utredningen ifall en passade in i heteronormen.

  17. Eli says:

    Vilka tester är det en gör hos kurator/ psykolog/ läkare? Och varför?
    Tacksam för svar <3

    • Immanuel Brändemo says:

      Det är olika på olika ställen, och dessutom är rutinerna under förändring. Vad jag förstått börjat det tex bli ovanligt med Rorschach (bläckplumpar) nu, men det var standard 2008 när jag utreddes.

Leave a Reply to Emalia Tischhauser Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *