Varför är psykiatrin så ond?

Vi är många som har negativa erfarenheter av att vara patienter i psykiatrin. Man kan ha traumatiska minnen av tvångsåtgärder, eller fått mediciner som gett svåra biverkningar. En del av oss har utsatts för övergrepp av personal. En del har fått diagnoser som inte stämmer med vår egen bild. Många känner sig utlämnade och maktlösa.

Då kan det vara oerhört viktigt att prata med andra i samma situation, för att bearbeta och få stöd. Men det finns tyvärr en risk att man blir utnyttjad när man är som mest sårbar och förtvivlad.

Ett exempel på detta är facebookgruppen “Stoppa psykiatrins övergrepp NU!”, som i skrivande stund har 546 medlemmar. Den är alltså något större än flera av de seriösa grupperna, som tex Psykbubblan.

Båda grupperna är forum där man kan diskutera problem i psykiatrin. Men det finns en sak som skiljer dem åt: Det underliggande syftet, och tonen i innehållet. I Psykbubblan ligger fokus på att förbättra psykiatrin – i Stoppa… på att krossa psykiatrin.

Beskrivningen av Stoppa-gruppen:

“För alla oss som är emot Psykiatrins Övergrepp i alla dess former (Tvångsvård / Frihetsberövning, Elchocker / ECT, Neddrogning, Bältning, Injektioner, Övervåld, Respektlöst Bemötande, Brist På Empati m.m.) I denna grupp kan ALLT som är relaterat till psykiatrins övergrepp postas.”

Några citat från Stoppa…:

“Sanningen är att ingen psykdrog kan bota någon. Däremot vet man att de leder till att fler psykdroger måste intas och det kan leda till piller missbruk.” (Inlägg av gruppens grundare, som också är tongivande i diskussionerna)

Detta påstående saknar helt vetenskapligt stöd, och är bara till för att skrämma människor från att ta sina mediciner.

“Ja Svensk psykiatrisk vård är farlig. Att gå till akutpsyk om man är sjuk gör allt bara värre. Det kan bli tvångsvård med elchocker o bältning och drogning i månader. Ju sämre än människa mår desto mer övergrepp o hemska behandlingar riskeras att man blir utsatt för.” (Kommentar av gruppens grundare)

Att beskriva psykiatrin som ett hot är inte bara fel – det är direkt livsfarligt. Vem vågar söka vård om de får höra att det innebär bältesläggning?

“Skicka för allt i världen inte tillbaka henne till psyk. Om hon har drogproblem så skicka henne till Narconon istället. Det är det enda stället där de inte använder skadliga personlighetsförändrande ersättningsdroger.” (Kommentar av medlem i gruppen)

Narconon drivs av scientologerna, och deras “behandlingar” har blivit hårt kritiserade för att vara direkt skadliga.

Men det som slår mig mest med gruppen är avsaknad av positiva eller neutrala erfarenheter. Jag har aldrig förr sett en stödgrupp där INGEN har NÅGOT positivt att säga om vården, NÅGONSIN. Även i grupper där folk är desperata efter hjälp brukar det synas nyanser, som:

“Ska prata med läkaren om att sänka dosen på medicin X igen, för innan jag höjde hade jag inte biverkning Y.”

“Läkaren var hemskt nonchalant, men min terapeut höll med mig.”

Sånt skriver ingen i Stoppa-gruppen. Där existerar inga sådana nyanser. Där är precis allt som har med psykiatrin att göra fel. För hela syftet med gruppen är att svartmåla psykiatrin och skrämma folk från att söka vård.

Så vad har Stoppa-gruppen för avsändare, egentligen? Det är ingen större hemlighet, om man kollar noga.

Gruppens grundare, en av de som är mest aktiv och mest extrem i sina åsikter, anger själv “Citizens Comission on Human Rights” som sin arbetsgivare. CCHR är en propagandaapparat för scientologerna, som strävar efter att krossa psykiatrin. De brukar bl.a. hävda att psykiska sjukdomar inte finns. I Sverige finns underorganisationen KMR (“Kommitten för mänskliga rättigheter”).

Läs mer om CCHR och KMR här:

CCHR på Wikipedia
CCHRs arbetsmetoder
KMRs arbete i Sverige
Hur KMR trakasserar vårdpersonal och forskare
Farorna med att lyssna på KMR
En psykiaters syn på KMR och antipsykiatri
Hur du känner igen scientologers antipsykiatriska retorik

Men detta handlar inte bara om en enskild facebookgrupp. Gång på gång ser jag människor på facebook och twitter länka till texter och filmer som påstås avslöja “sanningen” om psykiatrins ondska, om ADHD-diagnoser och -mediciner, om ECT (elbehandling) och SSRI (antidepressiv medicin). Länkar som ofta är KMRs pressmeddelanden, eller artiklar skrivna direkt inspirerade av dessa. Och de som delar länkarna har oftast egen erfarenhet av psykisk ohälsa och kontakt med psykiatrin.

Det har redan skrivits en del om hur ovetenskapliga KMRs påståenden är. Men vad gör KMRs texter med människorna som läser dem, som sprider dem? Vad händer med synen på psykisk ohälsa? Vad gör det med självbilden?

Jag tänkte försöka gräva lite mer i detta. Dela gärna med er av tankar om det.

Posted in Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF i media, NPF-forskning, NPF-vård, Psykiatri | Tagged , , , , , , , , , , , | 8 Comments

“Inga men, och inga jävla hen”

En viss krönika av Gabriella Bark har delats flitigt det senaste dygnet. En text som på ganska få ord lyckas med både historieförvanskning, logiska felslut, sexism och transfobi.

Jag har sett många rasa mot könsstereotyperna i texten, och jag håller med dem. Gabriella Barks text ger en vidrig bild av kvinnor och män. Men det är talande att många av de cispersoner som rasar mot eländet missar att texten i allra högsta grad också är transfob.

Jag ska vara helt ärlig. Ordet hen får mig som kvinna att längta tillbaka till tiden då vår enda uppgift var att sära på benen och hålla brasan vid liv. Missförstå mig rätt, jag är tjej och jag är helt för jämställdhet, men det börjar gå för långt. Låt män vara män, och kvinnor vara kvinnor.

Och hen – go fuck yourself.

Inga men, och inga jävla hen

Detta är transfobi. Hat mot personer som föredrar att kallas hen; bland annat många transpersoner. Vi förlöjligas och hånas. Vi ses som ett hot mot samhället, bara genom att finnas till. Det är vi som får skulden för att cismän mår dåligt.

Som om vi har förbjudit andra att vara män eller kvinnor, genom att vara oss själva. Som om vår existens är något för andra att diskutera och ha åsikter om. Som om vi inte har funnits i alla tider, mer eller mindre öppet. Som om våra liv vore något slags politiskt jippo för andra att plocka billiga poänger och sidvisningar på. Som om vi inte riktigt sågs som som människor.

Detta är transfobi, och om du inte ser det själv så är det för att du är för påverkad av det transfoba samhället vi lever i.

Posted in Genus, HBTQ, HBTQ-historia, Sexism | Tagged , , , , , | 6 Comments

Plåsterkampanjen – för att psykisk ohälsa inte är något att skämmas för

Min psykolog gav mig i läxa att pyssla mer, eftersom det är något som får mig att må bra. Så vad passar då bättre än att göra en awareness-nål för psykisk ohälsa?

image

Immanuel i svart keps med olika broscher på. Bland annat en som är två plåster lagda i kors.

Läs mer om plåsterkampanjen.

Jag vet att ett plåster på jackan eller kepsen inte gör att folk slutar drabbas av psykisk ohälsa. Ett plåster löser inte heller problemen med en sönderbantad psykiatri. Men det kan vara ett sätt att bryta tystnaden runt psykisk ohälsa, och ta udden av skammen som alltför många bär på. Att våga vara öppen är ett stort steg för många.

Posted in Bilder, Funkis, Psykiatri | Tagged , , , , | 4 Comments

Rädda resursskolorna! Stoppa inkluderingshetsen!

“Vad tycker du om inkludering?”

Förmodligen den absolut vanligaste frågan jag får när jag föreläser för lärare. Det talas så mycket om att elever med neuropsykiatriska funktionsvarianter ska gå i “vanliga” klasser. Att ha särskilda aspergerklasser och resursskolor är omodernt. Inkludering låter så vackert, i alla fall i teorin.
Jag brukar svara så diplomatiskt jag kan på frågan:

“De allra flesta elever med ADHD eller autismtillstånd som Asperger behöver gå i en liten grupp. De behöver ofta en lugn miljö utan störande intryck. De behöver tydlighet och förutsägbarhet, vilket kräver mycket noggrann planering av läraren. Om man kan tillgodose de behoven i en “vanlig” klass, så…”

Det brukar räcka som svar. Visst skulle vi kunna göra varje klass i varje skola tillgänglig för nästan alla elever. Men alla vet att det inte fungerar så i praktiken. Så det har funnits aspergerklasser och resursskolor, där elever som inte orkat med skolan i normisklass har fått en andra chans.

Men det är ute med sånt nu. Alla ska in i normisskolan. Inkluderas.

I Stockholm har man ändrat reglerna för hur de beviljar tillägg till skolpengen för elever med behov av särskilt stöd. Resultatet: resursskolorna står utan resurser. Detta kom fram först nu, vid skolstarten, när kommunen beslutat om elevernas tillägg.

Läs vad Leo Hoffman Fröling, 13-årig aspergare, har att säga om vad resursskolan betytt för honom. Och läs föräldrars berättelser: Ulrika Lorentzi, Bente Danielsson, Jiang Millington.

Värst drabbat verkar Liljanskolan vara. Två dagar innan höstterminen skulle ha börjat fick personalen veta att skolan inte får tillräckligt med pengar för att ha någon verksamhet.

Uppdatering: Nu har Liljanskolan beslutat att de kör ändå, tills pengarna tar slut. Om inte beslutet ändras kommer skolan att avvecklas vid årsskiftet.

Eleverna tvingas tillbaka till normisskolor, trots att alla vet att det inte fungerar för dem där. Detta är alltså elever som har betydligt större behov än de flesta av förutsägbarhet och tydliga besked.

Det här har väckt vrede hos både lärare och föräldrar. Attention, Autism- och Aspergerförbundet, Föräldrakraft och FUB skriver om det. SvD har lagt ut brev från föräldrar och lärare.

Skolborgarrådet Lotta Edholm (fp) hävdar att det nya systemet är mer rättvist, för att det ger mer pengar till normisskolor att stötta elever med särskilda behov där. Hon hävdar att det inte alls är någon nedskärning, bara en omfördelning.

Men det Edholm missar är att de “vanliga” skolorna har mindre möjligheter att använda pengarna på ett bra sätt. Normisskolor är ofta uppbyggda runt en struktur (eller snarare strukturlöshet) och en fysisk miljö som är svårare att anpassa efter enskilda elevers behov, och personalen har ofta inte tillräcklig kunskap om funktionsvarianter.

Det går att göra normisskolor bättre, absolut. Det är just sånt jag själv jobbar med, som utbildare och konsult. Men på resursskolorna finns redan strukturen, kunskapen och miljön. Att tvinga resursskolorna att stänga är slöseri.

Edholm missar dessutom att behovet av “särskilt stöd” inte är konstant. Andelen elever med NPF har förmodligen varit densamma jämt. Däremot har kraven på eleverna i normisskolan ökat, och därför ökar behovet av särskilt stöd. Vi definierar hela tiden om hur en “vanlig elev” fungerar, vad en “vanlig elev” klarar och behöver. För varje gång vi ändrar oss tycks definitionen bli snävare. Elever faller ur normen, faller mellan stolarna. För många har resursskolor varit det sista skyddsnätet.

Visst kan vi prata om hur skolan ska bli mer tillgänglig, men det går inte att genomföra utan mer pengar. Det borde även en folkpartist förstå.

Debattartikel i AB: “Vad gör ni med våra ungar, Jan Björklund?”

Posted in Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF-vård, Politik | Tagged , , , | Leave a comment

Vad gör folk med ADHD och autism egentligen?

Jag vet, för jag frågade Googles bildsök. Jag sökte på “ADHD adult” och kollade de hundra första bilderna av vuxna människor.

Av 100 vuxna med ADHD:

  • 22 har huvudvärk eller sammanbrott; 9 av dem framför en datorskärm.
  • 12 dagdrömmer, och ytterligare 1 tittar på klockan.
  • 9 tittar ångestfyllt mot en hög papper eller böcker.
  • 6 har kroppen täckt av post-its; de flesta bär dem i ansiktet.
  • 5 ser ut att faktiskt få något arbete gjort, och ytterligare 3 sorterar papper eller kollar sin kalender.
  • 5 bilder visar folk som samtalar eller sitter i möte. På 1 av dessa bilder sitter mötesdeltagare med huvudet bakåtlutat och försöker balansera en penna mellan läppen och näsan.
  • 2 grälar med någon.
  • 2 kastar pappersflygplan.
  • 1 sitter uppgiven på marken medan det regnar papper över henom.
  • 1 är på språng och äter en macka utan att använda händerna.
  • 1 äter hamburgare.
  • 1 ligger sömnlös.

Vad gör då barn med ADHD? Jo, de ägnar sig åt lite andra saker.
Av 100 barn med ADHD:

  • 23 sitter med skolböcker framför sig och ser uttråkade, okoncentrerade, arga eller ledsna ut.
  • 15 gallskriker rakt ut.
  • 7 är hyperaktiva på något sätt. Av dessa hoppar 4 i en soffa eller säng.
  • 7 äter piller.
  • 5 busar eller stör andra barn.
  • 4 dagdrömmer medan läraren pratar.
  • 4 barn kletar ner sig med målarfärg.
  • 4 är ledsna.
  • 2 är mobbade.
  • 2 av barnen äter massor av grönsaker – en av dem ser ut att vara överdrivet förtjust i brysselkål.

Så vad gör då autister, enligt Googles bildsök?
Av 100 vuxna autister:

  • 42 gör ingenting särskilt.
  • 9 står i affär eller liknande.
  • 5 skrattar.
  • 4 målar, tecknar eller fotar.
  • 3 kramar någon.
  • 2 dagdrömmer.
  • 1 umgås med kor.
  • 1 gömmer sig.

Av 100 autistiska barn:

  • 15 dagdrömmer.
  • 13 pratar med lärare eller liknande i skolan.
  • 10 kramas eller pussas med människor, och ytterligare 2 kramar hundar.
  • 9 bygger med klotsar.
  • 3 leker med såpbubblor.
  • 3 är fångade bakom en glasvägg.
  • 3 gallskriker.
  • 1 blåser ut en maskros.

Om du bildgooglar “ADHD” eller “autistic” märker du snabbt vilka typer av människor som syns: Det är fler barn än vuxna, och betydligt fler pojkar än flickor. Och nästan uteslutande vita. För t.ex. “ADHD” är det fler bilder på vita barn som äter medicin än bilder på icke-vita överhuvudtaget. För “autistic” föreställer över hälften av bilderna vita pojkar. Flickor och vuxna av alla hudfärger, samt icke-vita av alla kön, är alltså i minoritet.

Bilderna på ADHD och på autistiska barn är ofta klyschiga studiobilder med modeller som blivit tillsagda att “se arg ut!” etc. Bilderna på vuxna autister är däremot porträtt av individer som har autism själva, eller som arbetar med autister. Inga fotomodeller (med undantag av de autister som även råkar vara fotomodeller, såklart). Kanske är det det allra mest talande.

“Vuxna autister” är ingen egen kategori för stock photos. Vi finns knappt inte i mediabruset. Men desto mer i verkligheten.

Posted in NPF, NPF i media | Tagged , , , , , | 2 Comments

Friheten i tvångssteriliseringar, enligt DN

Igår publicerade DN en riktigt bra debattartikel av Inti Chavez Perez, som bl.a. tog upp att staten måste betala skadestånd till personer som tvångssteriliserats för att få byta juridiskt kön. Idag däremot, skrev DN en ledare som andas transfobi och okunnighet.

KIM skrev ett svar tillsammans med DU, RFSL, RFSL Ungdom och FPES. Transfeminazgul, Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny,Genusfolket och ETC har skrivit bra om det. Själv tänker jag analysera texten och förklara vad den anonyma ledarskribenten egentligen menar. Ord för ord, tand för tand.

***Triggervarning: transfobi***

För tydlighetens skull: Jag raljerar. Det jag skriver nedan är ironi. Jag måste göra det för att stå ut. Ledaren i DN är däremot skriven på fullt allvar.

Den osignerade texten börjar:

Det råder ingen tvekan om vilken grupp bakom förkortningen hbtq som har längst väg kvar till full respekt och lika rättigheter. Homo- och bisexuella, och för all del också queerpersoner, behöver inte längre gömma sig i garderoberna. I alla fall inte i de stora städernas majoritetssamhällen.

Vad hen egentligen säger:
Jag känner några övre-medelklass-bögar i Stockholms innerstad som lever öppet, alltså kan alla homo- och bisexuella och queera göra det.

Enskilda, också där, kan förstås fortfarande ha det svårt. I vissa invandrargrupper, precis som i vissa svenska religiösa samfund, är individens eget val av kärlekspartner sannerligen varken självklart eller fritt.

Vad hen egentligen säger:
Jag tror att “invandrare” och frikyrkliga är homofober. Men vi sekulariserade vita “svenskar” är jättetoleranta mot såna där homosexuella. *applåderar sig själv*

På gruppnivå är det dock tveklöst transsexuella som fortfarande har svårast att bli respekterade.

Vad hen egentligen säger:
Jag vet inte skillnaden mellan transsexuella och transpersoner. Jag vet inte att det finns en massa transpersoner som inte har behov av könskorrigering, men som mår dåligt på grund av transfobi och cissexism. Jag vet inte mycket om transfrågor överhuvudtaget.

Det betyder varken att utvecklingen för denna grupp stått stilla eller att det inte finns mer att göra. På sikt kommer säkerligen transpersoner att bemötas på samma sätt som homosexuella i dag. Men utvecklingen kan möjligen behöva påskyndas genom vissa lagändringar.

Vad hen egentligen säger:
Jag tycker att man ska vara snäll mot transpersoner. Visst är det storsint av mig?

Detta har Inti Chavez Perez, regeringens expert i utredningen om män och jämställdhet, insett. På DN Debatt formulerade han i går en kravlista som till stora delar är relevant. Men där han också blandar ihop friheter med rättigheter.

Vad hen egentligen säger:
Nu smörar jag lite, så att ingen fattar att jag alldeles strax kommer att håna transpersoner.

Begreppet ”tvång” ges en ny innebörd. Det villkor som tidigare ställdes, att den som genomgick ett könsbyte också skulle göra sig av med det ”felaktiga” könets reproduktiva förmåga, kallas av Chavez Perez genomgående för ”tvångssterilisering”. Men det som pågick i Sveriges dunkla förflutna, där människor under verkligt tvång stympades för att de ansågs mindervärdiga att föra människosläktet vidare, är något annat än de rutiner som gällde könskorrigerande behandling.

Vad hen egentligen säger:
Förr i tiden tvingades folk att gå med på sterilisering för att tex få göra abort, slippa få sina barn omhändertagna av soc, få flytta från en institution. Men året innan dessa “riktiga” tvångssteriliseringar avskaffades, infördes möjligheten att byta juridiskt kön. Så generöst av staten att de “godkänner” din identitet! Så generöst av landstinget att ge dig den behandling du behöver för att orka! Det enda de krävde i utbyte var en lång, förnedrande utredningsprocess och att du inte på några villkor skulle kunna få barn. Det är ju inte alls samma sak som tvångssterilisering.

Rätten att byta kön för den som anser sig född med fel har inte inkluderat rätten att dessutom få behålla sitt gamla. Det är möjligt att den rätten bör införas fullt ut så att även svenska män med hjälp av provrörsteknik kan bära och föda barn. Men det är en helt annan sak än att individer som opererades under en tid när man fick välja ett kön, inte två, ska ges rätt till skadestånd.

Vad hen egentligen säger:
Jag orkar inte läsa vad som egentligen står i könstillhörighetslagen, så jag hittar på något. Jag vet inte att lagen aldrig har krävt att personer opererar könsorganens utseende. Jag vet inte att det bl.a. finns en hel del juridiska män som har fitta och livmoder kvar, men som tvingats till sterilisering och som inte fått frysa in ägg.

Inti Chavez Perez hävdar att han har lagen på sin sida. Att det enligt Europakonventionen är olagligt att ställa krav på sterilisering för att ge transsexuella ”tillgång till sjukvård”. Men är en könskorrigering verkligen att betrakta som sjukvård? Är det inte snarare hälsovård?

Vad hen egentligen säger:
För att slippa ta hänsyn till mänskliga rättigheter låtsas jag diskutera semantik.

Upplevelsen av att vara fångad i fel kropp utgör, som regeringens utredare själv påpekar, ett stort psykiskt lidande. Vissa opererade har berättat hur de betraktat alternativet till en könskorrigerande behandling som självmord snarare än att leva vidare i sitt ”gamla” kön. Men att det skulle vara en sjukdom att biologiskt sett tillhöra det ena eller andra könet förefaller bisarrt.

Vad hen egentligen säger:
Jag förstår inte transpersoner, alltså är de bisarra. Jag skulle kanske förstå mer om jag någon gång faktiskt lyssnade på transpersoner, och inte bara satt och gissade för mig själv.

Chavez Perez har både rätt och fel när han hävdar att ”transpersoner måste respekteras som individer med en mångfald av könsuttryck och behandlingen måste rätta sig därefter”. Visst måste individen ges frihet att bara välja en del av behandlingen, till exempel hormoner, men avstå annan, som kirurgi. Men friheten att välja vad man vill avstå från, som kastrering, motsvaras inte av någon ”rätt” att själv välja ”tillval”. Detta val måste göras av professionen, utifrån vetenskap, beprövad erfarenhet och läkaretik. Precis som vid all annan vård.

Vad hen egentligen säger:
Jag vet inte skillnaden mellan sterilisering och kastrering, och jag vet inget om könskorrigeringar. Men det hindrar mig inte från att ha starka åsikter. Jag tycker att transsexuella ska ha friheten att välja mellan möjligheten att få vara sig själva, och möjligheten att bli förälder. Det är sann valfrihet! Transsexuella måste sluta berätta för sina läkare vad de behöver, för läkarna vet bäst. Nu ska jag berätta för läkarna vad transsexuella behöver, för jag vet allra bäst.

Om man hårdrar Chavez Perez resonemang skulle även personer födda i ”rätt” kön kunna hävda sin rätt till sitt eget ”könsuttryck”. Som till exempel väldigt stora bröst, ett rejält manligt kön eller en hårig bringa. Men önskemål som dessa sorterar under friheter, inte rättigheter, och vill man göra något åt dessa uttryck bör man således söka sig till den privata plastikindustrin och inte den offentliga vården. Det är en princip som i rättvisans namn måste gälla såväl transsexuella som icke-transsexuella.

Vad hen egentligen säger:
Jag vet inte att även ciskvinnor med mycket små bröst och cismän med mycket liten penis kan få operationen bekostad av landstinget. Jag låtsas som om landstinget aldrig bekostar någon hormonbehandling för cispersoner. Jag vet förmodligen inte ens vad cisperson betyder. Jag vet faktiskt nästan ingenting om könskorrigeringar.

Men en sak vet jag: Jag har rätt att säga vad jag tycker om transsexuellas behov och rättigheter. Transsexuella kan ju inte avgöra själva vad som är bäst för dem. Vilken tur då att jag kan berätta det för dem.

Posted in HBTQ, HBTQ-juridik, Könstillhörighetslagen, Kroppspolitik, Reproduktiva rättigheter, Trans* i media | Tagged , , , , , , , | 2 Comments

Hårbollar, normer och “komplimanger” till autister

“Du kan inte ha särskilt svår Asperger”

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hört de orden, och liknande kommentarer.

Ofta är det menat som någon slags komplimang. Det ses som “finare” att vara icke-autist, och jag förväntas sträva efter att uppfattas som autismlös.

Ibland är det menat som en invändning. Personer som utgår från att eftersom jag är så verbal så kan jag inte ha något gemensamt med andra aspergare. De utgår från att den kunskap och förmåga jag har vid 32 års ålder har funnits där hela livet. De utgår från att jag alltid kan tala (vilket inte stämmer). De utgår från att autism enbart handlar om att man har ett annorlunda kroppsspråk och talsvårigheter. Men det är så mycket mer.

Så jag tänkte berätta en historia som exempel på hur Asperger påverkar mitt liv. Om hur det är att inte veta vad som är “normalt”.

Så länge jag kan minnas har jag ätit mitt eget hår i sömnen. Med undantag för några år som kortklippt, har jag hållit på så hela livet. Jag märker inte när jag äter håret, men det märks när håret ska ut.

Jag har tagit för givet att det är såhär alla långhåriga människor har det. Jag har aldrig reflekterat över det. Någonsin. Jag har trott att det är helt i sin ordning. Jag har inte kunnat föreställa mig att det skulle kunna vara på något annat sätt. Är man långhårig sväljer man hår; så är det bara. Trodde jag.

Jag trodde detta fram tills det plötsligt slutade, för någon månad sedan. Det var så märkligt att jag hade slutat äta hår, så jag började googla: Är det något fel på mig som slutat äta hår i sömnen?

Det var då jag fick veta att det “normala” tydligen är att inte äta hår i sömnen. Att det är ganska ovanligt. Och att man kan bli sjuk för att håret fastnar i magen. Jag har sluppit det, som tur är.

Du kanske tycker det är märkligt att utgå från att alla människor äter hår om de får chansen. Men människor gör massor av saker i vaket tillstånd som verkar ologiska och poänglösa, så varför skulle de bete sig mer rationellt när de sover?

Detta är bara ett exempel. Det finns säkert massor med andra saker som jag missförstått men inte upptäckt än. Jag lär mig nya saker varje dag. Saker som andra verkar veta, bara sådär.

Det folk menar när de säger att det inte syns på mig att jag är autist, är att mitt uttryckssätt passar in i normen. Jag har lärt mig hur jag ska använda kroppsspråk och ord för att få folk att förstå. Men jag kan aldrig förändra mitt sätt att vara.

Jag kan aldrig ta för givet att jag vet hur man förväntas fungera, göra, tänka, känna. Autism för mig handlar om att inte ha det som kallas för sunt förnuft (som egentligen ofta är högst irrationellt och subjektivt)

En läkare jag träffade ifjol sa:

“Personer med Asperger och ADHD har alla möjligheter kvar. Det är vi andra som är begränsade i vårt tankesätt.”

Hen hade så rätt. Min autism finns där, för alltid. Den försvinner inte bara för att för alltid. Den försvinner inte bara för att den ibland är osynlig. Som tur är. Förr jag skulle aldrig vilja bli av med den.

Posted in FAQ NPF, Funkis, NPF, NPF-hantering, Psykologi | Tagged , , , | 3 Comments

Till er som inte vill att autister som jag ska bo i “ert” område

***Triggervarning: funkofoba påståenden om autism och mord***

Det ska byggas två LSS-boenden i området Glasberga i Södertälje. Boendena är för unga vuxna med autism, autismliknande tillstånd eller Downs syndrom. Detta har fått en del av villaägarna i området att gå i taket. LT skrev om det först, och Aftonbladet citerar några av de protestbrev som skickats till kommunen. Breven andas verkligen funkofobi.

Jag tänker bemöta breven ur ett autistiskt perspektiv. Jag tror nämligen att protesterna framförallt är riktade mot personer med autism och inte personer med Downs.

Såhär skriver de som protesterar:

“Dessa mentalt nedsatta personer är inte en trygg omgivning för varken oss eller våra barn och grannar. Det finns flera fall i vårt kära avlånga land där sådana individer har handlat efter sin mentala nedsättning vilket har lett till att oskyldiga människor har skadats eller mördats.”

Det finns ingen koppling mellan autism och våld på det sättet. Däremot finns det en tydlig koppling mellan medias smutskastning av autister och folks fördomar.

Dessa personer som litar helt på kvällstidningarna är ingen trygg omgivning för någon. Det finns en oändlig mängd fall där okunniga människor har handlat efter sina fördomar vilket har lett till att oskyldiga autister har skadats eller drivits till självmord.

“Hur skulle dessa psykiskt nedsatta personer reagera om de träffade oss okända människor på gatan?”

Det är väldigt olika. Jag vet autister som hälsar glatt på alla de möter, oavsett om hen känner dem eller ej. Jag vet andra som bara går förbi utan ett ord. En fördel med autistiska grannar är att du förmodligen inte behöver småprata med dem.

“Om detta går igenom och ni väljer att bygga detta LSS-boende precis intill vår tomt, så har vi absolut planer på att sälja och rör oss vidare mot ett riktigt villaområde.”

När ni väljer detta nya, “riktiga” villaområde antar jag att ni begär att samtliga grannar ska berätta om sina diagnoser. Vi finns överallt. Vi är redan dina grannar. Även i villaområden.

“Vi har jobbat och slitit hårt i hela våra liv för att till slut kunna uppfylla våra drömmar om att kunna äga ett boende i ett fridfullt område…

…där våra barn kan gå på dagis och skola och växa upp i en fridfull och trygg miljö utan kontraster som förvirrar områdets och barnens framtid.”

Om barnen växer upp med ett LSS-boende intill kanske de lär sig att vara mindre funkofoba än de annars skulle vara. Och det kanske förvirrar de vuxna om barnen inte beter sig lika illa som de själva gör.

“Vi kommer inte att våga ha våra barn lekande utomhus om inte vi är med dem, för vi vågar inte att riskera att någon av dessa (stackars) mentalt störda ungdomar (som behöver all hjälp som dem kan få, detta kan dem få däremot någon annanstans) skulle göra något som de inte kan styra över…”

Var är detta “någon annanstans”? Gissar att du menar inlåsta på en institution långt bort från resten av samhället. Bara för att vissa är rädda för dem. Om jag är rädd för funkofober, kan jag då kräva att alla funkofober flyttar långt bort från där jag bor?

“Ett LSS boende är nästintill en anstalt/rehabilteringshem för mentalt nedsatta som behöver vård och tillsyn dygnet runt som bör placeras med ett säkert avstånd från villaområde.”

Ja, om de boende i villaområdet är våldsbenägna så är det klart att autisterna måste skyddas från dessa.

Åter till allvaret: Fördomar om autism är mycket vanliga och direkt skadligt. Om du är rädd för autister är det ditt problem, inte autisternas. Läs på om vad autism är. Lär känna autister. Vi finns redan överallt. Vi lever mitt ibland er. Det har vi alltid gjort.

Posted in FAQ NPF, Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF i media | Tagged , , , , , , , , , | 2 Comments

Jag går inte i kilt för att du ska ha något att fråga om

På ersättningsbussen in till Göteborg. En person som haj tror är en äldre kvinna sättet sig bredvid mig. Jag tänker inte på det först, utan slösurfar på mobilen en stund. Sedan märker jag att hen försöker börja prata med mig.
På engelska, men med en tydlig svensk brytning:
– Do you speak English? Spanish? German?
– Svenska.
– Jaha, jag trodde du var… någon annanstans ifrån. Du är så annorlunda klädd.

Jag förstår att hen syftar på kilten och paljettkepsen, och kanske de rosaglittriga hörlurar jag har om halsen.
Jag tänker: Åh, nej. Jag är för trött för att svara på frågor om mitt kön nu. Folk försöker ofta få mig att prata för att kunna höra på min röst om jag är “kille eller tjej”. Hur säger man ifrån på ett artigt sätt?

Hen fortsätter:
– Jag trodde du var från Skottland. Var är du ifrån?
– Östersund.
-Jaha. Det är långt norrut det. Går du alltid klädd sådär, eller är det bara när du reser?
– Alltid på sommaren.
– Jaha. Så du går alltid i såna kläder…

Hen är tyst några sekunder. Sedan pekar hen på Universeum utanför bussfönstret och säger:
– Åh, dit skulle mina barnbarn vilja gå tror jag. Dinosaurier…

Resten av bussresan pratade vi om helt andra saker än mina kläder. Jag blev förvånad över hur lätt det var att byta samtalsämne. Det kändes som att hen faktiskt var lyhörd för att jag inte ville prata om det. Och då insåg jag vilka låga förväntningar jag har på omgivningen.

Jag är van vid att okända och avlägset bekanta frågar om mina könsorgan, mina underkläder och allt möjligt. Påträngande frågor som kan komma närsomhelst jag rör mig ute bland folk. Och det är ofta som de blir sura om jag säger att jag inte vill svara.

Nästan alla som ställer såna frågor verkar vara mellan 25 och 50 år. Ungdomar och äldre människor är ofta mer respektfulla, åtminstone i ytliga kontakter.

Kanske är det av blygsel som unga och äldre inte ställer de fräckaste frågorna. Kanske är det av artighet. Hursomhelst uppskattar jag det. Jag går inte i kilt för att du ska ha något att fråga om.

Posted in Allt du inte visste att du inte visste om trans, Genus, HBTQ | Tagged , , , , , | 1 Comment

Perceptionsnormen: “Alla andra” finns inte

På sommaren blir det extra tydligt hur stark perceptionsnormen är. Normen som säger att alla människors sinnen fungerar i stort sett likadant. Det stämmer såklart inte.

Alla fungerar olika. Det vet de flesta, tror jag. Ändå verkar många ha svårt att ta in det. Normen påverkar hur vi pratar om sinnesintryck, och hur vi förväntar oss att andra ska känna. Därmed påverkar normen även hur vi tolkar andras beteenden.

Jag vet att många älskar solljus och värme. Jag vill inte dissa deras smak, men jag kan verkligen inte förstå det. På riktigt.

I många år trodde jag att folk dyrkade solljus och värme för att de tyckte om att bli yra, dåsiga och förvirrade. Jag trodde de uppskattade att det kliade över hela kroppen av svett. Att de trivdes med att ständigt överanstränga ögonen med starkt ljus. Jag trodde att detta var obehagligt för alla, men att man ändå utsatte sig för det av någon märklig anledning. Att det bara var jag som hellre ville ha det bekvämt.

Jag trodde även att folk ogillar höstmörkret för att de ogillade att kunna tänka klart, och att de mådde dåligt av att slappna av i ögonmusklerna. Jag trodde att folk ville slippa tänka. Kanske var det moraliskt fel att kunna fokusera, eftersom folk ständigt utsatte sig för störande intryck, helt frivilligt: värme, hög musik, parfymlukt, känslan av utsläppt hår mot huden… I mina ögon var det ett slags självskadebeteende som nästan alla ägnade sig åt.

Jag trodde även att pratet om badvatten på sommaren var en meningslös ritual. Man frågar varandra om badvattnet är varmt eller kallt, som om det spelar roll. Så länge vattnet är i flytande form är det tillräckligt varmt att bada i, egentligen. Att kroppen skakar när man badar är ett tecken på att man njuter av den sköna svalkan. Man får gåshud av vacker musik och av kallt vatten. Båda är lika underbara. När folk säger att de fryser menar de bara att de tröttnat på att bada.

Så tänkte jag fram tills för tio år sedan. Jag gjorde mina intryck till norm. Jag utgick från att alla tog in världen på samma sätt som mig. Det gjorde att människors handlingar blev obegripliga. Folk som flyttar på parkbänkar så att de står i solen istället för i skuggan. Folk som blir sura när jag säger att jag hoppas det blir svalare snart. Och så vidare.

Först när jag började läsa om Asperger förstod jag att människor kan ta in intryck på olika sätt. Idag vet jag att jag aldrig kan utgå från att andra fungerar som jag.

De senaste tio åren har jag försökt lära mig hur man förväntas ta in intryck. Jag har lärt mig att det finns en stark, outtalad norm för hur man förväntas fungera. Perceptionsnormen handlar om alla slags sinnesintryck. Vad man förväntas tycka är positiva och negativa intryck. Vad man förväntas vara känslig för, och hur.

Jag tror inte att det finns någon som faktiskt passar in i normen helt. Vi är alla olika. Men de allra flesta ligger så nära normen att de inte känner av den. Normen är framförallt ett problem för oss som sticker ut lite mer.

Vi som fungerar annorlunda förväntas ofta anpassa oss. Vi förväntas träna oss att bli “som alla andra” och förneka våra funktionsvarianter. Men “alla andra” finns inte.

Posted in FAQ NPF, Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF-hantering | Tagged , , , , , , , | 1 Comment