Hårbollar, normer och “komplimanger” till autister

“Du kan inte ha särskilt svår Asperger”

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hört de orden, och liknande kommentarer.

Ofta är det menat som någon slags komplimang. Det ses som “finare” att vara icke-autist, och jag förväntas sträva efter att uppfattas som autismlös.

Ibland är det menat som en invändning. Personer som utgår från att eftersom jag är så verbal så kan jag inte ha något gemensamt med andra aspergare. De utgår från att den kunskap och förmåga jag har vid 32 års ålder har funnits där hela livet. De utgår från att jag alltid kan tala (vilket inte stämmer). De utgår från att autism enbart handlar om att man har ett annorlunda kroppsspråk och talsvårigheter. Men det är så mycket mer.

Så jag tänkte berätta en historia som exempel på hur Asperger påverkar mitt liv. Om hur det är att inte veta vad som är “normalt”.

Så länge jag kan minnas har jag ätit mitt eget hår i sömnen. Med undantag för några år som kortklippt, har jag hållit på så hela livet. Jag märker inte när jag äter håret, men det märks när håret ska ut.

Jag har tagit för givet att det är såhär alla långhåriga människor har det. Jag har aldrig reflekterat över det. Någonsin. Jag har trott att det är helt i sin ordning. Jag har inte kunnat föreställa mig att det skulle kunna vara på något annat sätt. Är man långhårig sväljer man hår; så är det bara. Trodde jag.

Jag trodde detta fram tills det plötsligt slutade, för någon månad sedan. Det var så märkligt att jag hade slutat äta hår, så jag började googla: Är det något fel på mig som slutat äta hår i sömnen?

Det var då jag fick veta att det “normala” tydligen är att inte äta hår i sömnen. Att det är ganska ovanligt. Och att man kan bli sjuk för att håret fastnar i magen. Jag har sluppit det, som tur är.

Du kanske tycker det är märkligt att utgå från att alla människor äter hår om de får chansen. Men människor gör massor av saker i vaket tillstånd som verkar ologiska och poänglösa, så varför skulle de bete sig mer rationellt när de sover?

Detta är bara ett exempel. Det finns säkert massor med andra saker som jag missförstått men inte upptäckt än. Jag lär mig nya saker varje dag. Saker som andra verkar veta, bara sådär.

Det folk menar när de säger att det inte syns på mig att jag är autist, är att mitt uttryckssätt passar in i normen. Jag har lärt mig hur jag ska använda kroppsspråk och ord för att få folk att förstå. Men jag kan aldrig förändra mitt sätt att vara.

Jag kan aldrig ta för givet att jag vet hur man förväntas fungera, göra, tänka, känna. Autism för mig handlar om att inte ha det som kallas för sunt förnuft (som egentligen ofta är högst irrationellt och subjektivt)

En läkare jag träffade ifjol sa:

“Personer med Asperger och ADHD har alla möjligheter kvar. Det är vi andra som är begränsade i vårt tankesätt.”

Hen hade så rätt. Min autism finns där, för alltid. Den försvinner inte bara för att för alltid. Den försvinner inte bara för att den ibland är osynlig. Som tur är. Förr jag skulle aldrig vilja bli av med den.

Posted in FAQ NPF, Funkis, NPF, NPF-hantering, Psykologi | Tagged , , , | 3 Comments

Till er som inte vill att autister som jag ska bo i “ert” område

***Triggervarning: funkofoba påståenden om autism och mord***

Det ska byggas två LSS-boenden i området Glasberga i Södertälje. Boendena är för unga vuxna med autism, autismliknande tillstånd eller Downs syndrom. Detta har fått en del av villaägarna i området att gå i taket. LT skrev om det först, och Aftonbladet citerar några av de protestbrev som skickats till kommunen. Breven andas verkligen funkofobi.

Jag tänker bemöta breven ur ett autistiskt perspektiv. Jag tror nämligen att protesterna framförallt är riktade mot personer med autism och inte personer med Downs.

Såhär skriver de som protesterar:

“Dessa mentalt nedsatta personer är inte en trygg omgivning för varken oss eller våra barn och grannar. Det finns flera fall i vårt kära avlånga land där sådana individer har handlat efter sin mentala nedsättning vilket har lett till att oskyldiga människor har skadats eller mördats.”

Det finns ingen koppling mellan autism och våld på det sättet. Däremot finns det en tydlig koppling mellan medias smutskastning av autister och folks fördomar.

Dessa personer som litar helt på kvällstidningarna är ingen trygg omgivning för någon. Det finns en oändlig mängd fall där okunniga människor har handlat efter sina fördomar vilket har lett till att oskyldiga autister har skadats eller drivits till självmord.

“Hur skulle dessa psykiskt nedsatta personer reagera om de träffade oss okända människor på gatan?”

Det är väldigt olika. Jag vet autister som hälsar glatt på alla de möter, oavsett om hen känner dem eller ej. Jag vet andra som bara går förbi utan ett ord. En fördel med autistiska grannar är att du förmodligen inte behöver småprata med dem.

“Om detta går igenom och ni väljer att bygga detta LSS-boende precis intill vår tomt, så har vi absolut planer på att sälja och rör oss vidare mot ett riktigt villaområde.”

När ni väljer detta nya, “riktiga” villaområde antar jag att ni begär att samtliga grannar ska berätta om sina diagnoser. Vi finns överallt. Vi är redan dina grannar. Även i villaområden.

“Vi har jobbat och slitit hårt i hela våra liv för att till slut kunna uppfylla våra drömmar om att kunna äga ett boende i ett fridfullt område…

…där våra barn kan gå på dagis och skola och växa upp i en fridfull och trygg miljö utan kontraster som förvirrar områdets och barnens framtid.”

Om barnen växer upp med ett LSS-boende intill kanske de lär sig att vara mindre funkofoba än de annars skulle vara. Och det kanske förvirrar de vuxna om barnen inte beter sig lika illa som de själva gör.

“Vi kommer inte att våga ha våra barn lekande utomhus om inte vi är med dem, för vi vågar inte att riskera att någon av dessa (stackars) mentalt störda ungdomar (som behöver all hjälp som dem kan få, detta kan dem få däremot någon annanstans) skulle göra något som de inte kan styra över…”

Var är detta “någon annanstans”? Gissar att du menar inlåsta på en institution långt bort från resten av samhället. Bara för att vissa är rädda för dem. Om jag är rädd för funkofober, kan jag då kräva att alla funkofober flyttar långt bort från där jag bor?

“Ett LSS boende är nästintill en anstalt/rehabilteringshem för mentalt nedsatta som behöver vård och tillsyn dygnet runt som bör placeras med ett säkert avstånd från villaområde.”

Ja, om de boende i villaområdet är våldsbenägna så är det klart att autisterna måste skyddas från dessa.

Åter till allvaret: Fördomar om autism är mycket vanliga och direkt skadligt. Om du är rädd för autister är det ditt problem, inte autisternas. Läs på om vad autism är. Lär känna autister. Vi finns redan överallt. Vi lever mitt ibland er. Det har vi alltid gjort.

Posted in FAQ NPF, Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF i media | Tagged , , , , , , , , , | 2 Comments

Jag går inte i kilt för att du ska ha något att fråga om

På ersättningsbussen in till Göteborg. En person som haj tror är en äldre kvinna sättet sig bredvid mig. Jag tänker inte på det först, utan slösurfar på mobilen en stund. Sedan märker jag att hen försöker börja prata med mig.
På engelska, men med en tydlig svensk brytning:
– Do you speak English? Spanish? German?
– Svenska.
– Jaha, jag trodde du var… någon annanstans ifrån. Du är så annorlunda klädd.

Jag förstår att hen syftar på kilten och paljettkepsen, och kanske de rosaglittriga hörlurar jag har om halsen.
Jag tänker: Åh, nej. Jag är för trött för att svara på frågor om mitt kön nu. Folk försöker ofta få mig att prata för att kunna höra på min röst om jag är “kille eller tjej”. Hur säger man ifrån på ett artigt sätt?

Hen fortsätter:
– Jag trodde du var från Skottland. Var är du ifrån?
– Östersund.
-Jaha. Det är långt norrut det. Går du alltid klädd sådär, eller är det bara när du reser?
– Alltid på sommaren.
– Jaha. Så du går alltid i såna kläder…

Hen är tyst några sekunder. Sedan pekar hen på Universeum utanför bussfönstret och säger:
– Åh, dit skulle mina barnbarn vilja gå tror jag. Dinosaurier…

Resten av bussresan pratade vi om helt andra saker än mina kläder. Jag blev förvånad över hur lätt det var att byta samtalsämne. Det kändes som att hen faktiskt var lyhörd för att jag inte ville prata om det. Och då insåg jag vilka låga förväntningar jag har på omgivningen.

Jag är van vid att okända och avlägset bekanta frågar om mina könsorgan, mina underkläder och allt möjligt. Påträngande frågor som kan komma närsomhelst jag rör mig ute bland folk. Och det är ofta som de blir sura om jag säger att jag inte vill svara.

Nästan alla som ställer såna frågor verkar vara mellan 25 och 50 år. Ungdomar och äldre människor är ofta mer respektfulla, åtminstone i ytliga kontakter.

Kanske är det av blygsel som unga och äldre inte ställer de fräckaste frågorna. Kanske är det av artighet. Hursomhelst uppskattar jag det. Jag går inte i kilt för att du ska ha något att fråga om.

Posted in Allt du inte visste att du inte visste om trans, Genus, HBTQ | Tagged , , , , , | 1 Comment

Perceptionsnormen: “Alla andra” finns inte

På sommaren blir det extra tydligt hur stark perceptionsnormen är. Normen som säger att alla människors sinnen fungerar i stort sett likadant. Det stämmer såklart inte.

Alla fungerar olika. Det vet de flesta, tror jag. Ändå verkar många ha svårt att ta in det. Normen påverkar hur vi pratar om sinnesintryck, och hur vi förväntar oss att andra ska känna. Därmed påverkar normen även hur vi tolkar andras beteenden.

Jag vet att många älskar solljus och värme. Jag vill inte dissa deras smak, men jag kan verkligen inte förstå det. På riktigt.

I många år trodde jag att folk dyrkade solljus och värme för att de tyckte om att bli yra, dåsiga och förvirrade. Jag trodde de uppskattade att det kliade över hela kroppen av svett. Att de trivdes med att ständigt överanstränga ögonen med starkt ljus. Jag trodde att detta var obehagligt för alla, men att man ändå utsatte sig för det av någon märklig anledning. Att det bara var jag som hellre ville ha det bekvämt.

Jag trodde även att folk ogillar höstmörkret för att de ogillade att kunna tänka klart, och att de mådde dåligt av att slappna av i ögonmusklerna. Jag trodde att folk ville slippa tänka. Kanske var det moraliskt fel att kunna fokusera, eftersom folk ständigt utsatte sig för störande intryck, helt frivilligt: värme, hög musik, parfymlukt, känslan av utsläppt hår mot huden… I mina ögon var det ett slags självskadebeteende som nästan alla ägnade sig åt.

Jag trodde även att pratet om badvatten på sommaren var en meningslös ritual. Man frågar varandra om badvattnet är varmt eller kallt, som om det spelar roll. Så länge vattnet är i flytande form är det tillräckligt varmt att bada i, egentligen. Att kroppen skakar när man badar är ett tecken på att man njuter av den sköna svalkan. Man får gåshud av vacker musik och av kallt vatten. Båda är lika underbara. När folk säger att de fryser menar de bara att de tröttnat på att bada.

Så tänkte jag fram tills för tio år sedan. Jag gjorde mina intryck till norm. Jag utgick från att alla tog in världen på samma sätt som mig. Det gjorde att människors handlingar blev obegripliga. Folk som flyttar på parkbänkar så att de står i solen istället för i skuggan. Folk som blir sura när jag säger att jag hoppas det blir svalare snart. Och så vidare.

Först när jag började läsa om Asperger förstod jag att människor kan ta in intryck på olika sätt. Idag vet jag att jag aldrig kan utgå från att andra fungerar som jag.

De senaste tio åren har jag försökt lära mig hur man förväntas ta in intryck. Jag har lärt mig att det finns en stark, outtalad norm för hur man förväntas fungera. Perceptionsnormen handlar om alla slags sinnesintryck. Vad man förväntas tycka är positiva och negativa intryck. Vad man förväntas vara känslig för, och hur.

Jag tror inte att det finns någon som faktiskt passar in i normen helt. Vi är alla olika. Men de allra flesta ligger så nära normen att de inte känner av den. Normen är framförallt ett problem för oss som sticker ut lite mer.

Vi som fungerar annorlunda förväntas ofta anpassa oss. Vi förväntas träna oss att bli “som alla andra” och förneka våra funktionsvarianter. Men “alla andra” finns inte.

Posted in FAQ NPF, Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF-hantering | Tagged , , , , , , , | 1 Comment

Konsten att bli mer fördomsfull

Att gissa vad folk vet, och vad de tror att de vet, är inte lätt när man har Asperger. Jag upptäcker ständigt nya saker som gör folk förvirrade. Saker som de kan förstå om jag förklarar, men som jag inte bara kan nämna i förbifarten för personer som inte känner mig så väl.

Så jag har varit tvungen att skriva en mental lista över saker som jag bör undvika att nämna de gånger jag inte orkar förklara en massa.

Till exempel:

* Jag går hellre än åker buss.
* Jag förstår inte “lättlästa” texter.
* Det är skadligt för mig att försöka borsta tänderna på kvällen.
* Jag vet inte vad folk gör på fester.
* Jag förstår inte siffror eftersom de är färglösa.
* Tånaglar som ramlar av.
* När jag var på inlagd på psyket…
* Jag är transperson.

Och så vidare.

Det är inte meningen att jag ska försöka undvika att nämna sånt som står på listan. Men det finns risk att människor inte förstår vad jag säger, så när jag nämner saker på listan behöver jag vara beredd att förklara.

Vissa av sakerna är självklara för en del, men inte för alla. Om jag förklarar något som personen tycker är självklart kan hen bli irriterad på grund av det. Så jag måste hela tiden läsa av personen och gissa vad hen vet.

Att skriva en sådan lista innebär att man bli mer fördomsfull. Det har jag märkt de senaste fem åren, när jag jobbat på min lista. Jag har blivit bättre på att gissa folks erfarenhet och kunskaper. Jag har blivit skickligare på att döma folk. Det är det som kallas social förmåga.

Förr mötte jag människor mer förutsättningslöst. Det låter kanske fint, men det är inte så fantastiskt. För att fungera socialt måste man vara fördomsfull, verkar det som.

Posted in NPF, NPF-hantering, Social inkompetens | Tagged , , , , , , | 1 Comment

Brittisk domstol stämplar transpersoner som “bedragare”

Triggervarning: transfoba domslut

Om du är transperson i Storbritannien och tänker ha sex med någon, så behöver du först komma ut inför din tilltänkta partner. Sedan behöver du dessutom skaffa bevis på att din tilltänkta partner känner till att du är trans innan ni har sex, eftersom det finns risk att partnern (eller hens föräldrar) anmäler dig. Att inte outa sig som transperson inför en partner räknas nämligen som “deception”.

Låter det absurt? Det är det. Men efter en ny dom är det förmodligen detta som gäller i Storbritannien.

M, tjej, träffade S, som hon uppfattade vara kille. De blev ihop, hade sex och pratade om att gifta sig. Men så upptäckte Ms mamma att S var snippfödd. M sa att hon inte hade känt till det. S sa sig ha övervägt att göra en könskorrigering, och att M vetat om det.

Men S dömdes alltså för bedrägligt beteende. Observera att detta inte handlar om något sexuellt övergrepp; samtycke fanns. Men enligt domstolen hade M bara samtyckt till att ha sex med en man, inte med en “kvinna”. Och domstolen bedömde att S var “kvinna”. Hur rätten kommit fram till detta står inte i domen: det är oklart om de menar S kroppsliga kön (könsorgan) eller S juridiska kön (“kvinna” eller “man” i folkbokföringen).

Skulle det ha räknats som bedrägligt om S varit snoppfödd men hade blivit av med sitt könsorgan pga sjukdom? Nej, förmodligen inte. Om S hade ljugit om sin ålder eller trosuppfattning? Nej. Om S egentligen var gift men utgett sig för att vara singel? Nej.

Man kan undanhålla information om allt möjligt utan att det räknas som bedrägligt – utom just kön, tydligen.

Tillägg: Detta riskerar dessutom att öppna upp för möjligheten att använda “trans panic”-försvar vid hatbrott. Dvs det är risk att domstolar i framtiden kommer att döma personer som begår transfoba hatbrott till lättare straff, för att man lägger över skulden på brottsoffret.

Behöver jag ens säga att jag tycker det är vedervärdigt?

Posted in HBTQ, HBTQ-juridik, Kroppspolitik, Relationer, Trans* i media | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Hur är det att ha både Asperger och ADHD?

“Hur är det att ha både Asperger och ADHD?”

Det är en av de vanligaste frågorna jag får. Ibland lägger personen till:

“GÅR det verkligen?”

ADHD och autismspektrum beskrivs ofta som varandras raka motsatser: som om alla med ADHD är impulsiva och sociala, och som om alla autister är inbundna och rutinbundna. Och som om man inte kan vara både impulsiv och rutinbunden, både social och inbunden.

Eftersom det är så det beskrivs i många böcker är det kanske inte så konstigt att folk undrar om det ens är möjligt att ha båda. Men jo, det är väldigt vanligt. En ny studie undersökte barn med autismtillstånd och fann att nästan en tredjedel (29%) även hade ADHD.

Studien kom även fram till att barn med både autismtillstånd och ADHD hade större svårigheter än barn med bara autismtillstånd, bl.a. större sociala svårigheter. De drar även slutsatsen att personer med båda diagnoserna behöver en annan typ av stöd än de med bara autismtillstånd.

Inget i detta förvånar mig. Man har länge vetat att det är vanligt att ha båda. Ändå är det dåligt utforskat. Det finns autismforskning och ADHD-forskning, men det är sällan det forskas på kombinationen. Jag hoppas verkligen att det kommer mer forskning om hur de två tillsammans påverkar varandra.

Jag hoppas även att det gett avtryck i olika verksamheter. Som det är nu är ansvaret för diagnoserna ofta uppdelat tex mellan psykiatrin och habilitering, och folk hamnar mellan stolarna för att det saknas helhetsperspektiv.

Så hur är det då att ha både ADHD och autismtillstånd? Det är nog väldigt olika från person till person.

För några år sedan skrev jag om “bipolärt NPF”; om att känna att ADHD och autism krockar inombords. Detta var innan jag började medicinera min ADHD. Idag upplever jag snarare att min ADHD och min autism är vänner med varandra. De har ju så mycket gemensamt. Vissa dagar syns min ADHD mer, andra dagar min autism. De kompletterar varandra.

Posted in FAQ NPF, NPF, NPF-forskning, Personligt | Tagged , , , , , | 7 Comments

Att möta sina hustroll i radio

Triggervarning: transfobi, näthat

Jag var med i Aschberg i Radio 1 igår. Jag blev intervjuad framförallt om att vara transperson men även om Asperger och ADHD, och sedan fick folk ringa in och ställa frågor. Men det var några saker jag glömde säga.

Till Magnus som ringde in och berättade att du blivit utsatt för hatbrott: Det jag glömde säga var att det finns hjälp. RFSLs brottsofferjour är ett grymt bra stöd. Jag glömde också säga: polisanmäl, om du orkar. Och ta hand om dig. Det gäller förresten inte bara Magnus.

Flera av samtalen var fina, och folk sa bra saker. Men några av de andra samtalen var lite obehagliga. En person liknande mig vid Satan, en annan malde på om att bögar är äckliga och att Pride får för mycket uppmärksamhet, och en tredje förkunnade att det “inte går att byta kön” och att “det är onaturligt”. När det var en halvtimme kvar av programmet blev jag tvungen att gå för att hinna med tåget. Efter att jag hade lämnat studion ringde en som spekulerade i om mina föräldrar hade “rökt på” när jag blev till, och en annan som körde upprörd-skattebetalare-grejen (dvs. att hen inte vill att könskorrigeringar ska bekostas med allmänna medel; en klassisk invändning).

Jag är van att läsa sånt, både i min egen blogg och i dagstidningars kommentarsfält. Förr, när jag bloggade mer intensivt, fick jag en mängd transfoba kommentarer varje dag. Nu är det bara några få i veckan, eftersom jag inte uppdaterar bloggen lika ofta. Men det är inte alltid de uttrycker sig så städat och försiktigt som de gjorde i radion. Jag har dock klarat mig från allvarligt menade hot, och jag känner inte att det begränsar mitt liv på något sätt.

Jag släpper såklart inte fram deras kommentarer i bloggen längre. Jag tar inte åt mig, men jag ignorerar inte heller kommentarerna. Tvärtom. Språkvetaren i mig jämför noga alla nya kommentarer med tidigare kända trolls: meningsbyggnad, ordval och stavning, och ip såklart. Jag känner igen dem och kan snabbt identifiera mina hustroll. Det är samma personer som kör samma “argument” gång på gång, fast under olika nick. Oftast dyker det upp i bloggkommentarer; de är uppmärksamhetskåta, mina små hustroll. Ibland i mejl och några gånger ansikte mot ansikte. Däremot att höra dem i telefon i direktsänd radio, det var en ny upplevelse.

Det finns mycket jag önskar att jag hade sagt till de som kräktes ur sig hat, men det blev inte så mycket sagt. Men eftersom jag kände igen argumenten och sättet att uttrycka sig på förstår jag att flera av de som ringde igår tillhör mina hustroll. Jag hoppas att de läser det här.

Till er, mina hustroll, vill jag bara säga: Sök hjälp för er transfobi. Det måste vara otroligt jobbigt att hela tiden gå runt och störa sig på hur andra människor lever.

Till er andra som läser detta: Ni ska veta att hets mot transpersoner inte omfattas av lagen om hets mot folkgrupp. Ni ska veta att transfoba hatbrott inte brukar räknas som hatbrott i juridisk mening. Ni ska veta att jag haft tur som kommit lindrigt undan, jämfört med många andra transaktivister. Det vi hörde i programmet var nämligen några av de lindrigaste uttrycken för transfobi.

Posted in HBTQ, Immanuel i media, Trans* i media | Tagged , , , , , | 2 Comments

Psykisk friskdom – tre år senare

Det är nästan på dagen tre år sedan jag slutade i terapi och därmed började anses vara psykiskt frisk. Jag har fortfarande inte vant mig. Visst stämplas jag ibland som “psykfall”,eftersom jag är öppen med min Asperger och ADHD. Men jag har de senaste åren upplevt en tydlig skillnad i hur jag blir bemött, eftersom jag nu ibland faktiskt passerar som psykfrisk och därmed som funktionell.

Jag har försökt tänka att skillnaden är de manliga privilegier jag plötsligt fått; att bli lyssnad på och tagen på allvar. Jag har försökt tänka att det handlar om att gå från att vara sjukpensionär till att ha ett jobb, och den status det medför. Men nej, det är något annat också.

Att passera som psykiskt frisk och funktionell är att ses som tillräknelig; att folk litar på att något jag berättar har hänt. Att inte längre få höra att jag inbillar mig, att inte få höra att jag förmodligen övertolkar och förvränger vad någon har sagt.

Att passera som psykiskt frisk och funktionell är att ses som kompetent nog att fatta egna beslut. Ingen lägger sig i om jag inte lämnar lägenheten på en vecka eller två. Ingen tjatar på mig att jag måste kunna diska för hand till varje pris och kallar mina handeksem för löjliga undanflykter. Ingen anmärker på att mina matvanor är konstiga. Är man psykfall är allt sånt psykiska problem som till varje pris måste rättas till. Det ses som symtom på något.

Men att passera som psykiskt frisk och funktionell är också att behöva hantera människors ilska när de tycker att jag borde förstå. Om någon fräser “Är du dum eller?!” är mitt svar alltid “ja”. Svårare när folk säger “Gör dig inte dum!” Vadå “gör”? Det är såhär jag är.

Att passera som psykiskt frisk och funktionell kan göra det svårt att prata om sin osäkerhet. Man förväntas veta vad man känner och varför, eller åtminstone låtsas att man gör det. Man förväntas se sig själv som en rationell och logiskt handlande varelse, och inte vara för snabb med att ifrågasätta sina egna motiv om någon frågar varför man gjort si eller så. Detta är den totala motsatsen till allt jag får lära mig som psykpatient, som gått ut på att ständigt ifrågasätta sina handlingar och se sig själv som styrd av starka känslor.

Att passera som psykfrisk och funktionell när en inte är det eller inte alltid varit det, kan innebära att ständigt fundera över om man borde outa sig. Att ständigt fundera över vad som outar en. Var gränsen går.

Innan jag blev psykpatient var jag rädd att “psykologer” kunde läsa ens tankar. Jag var övertygad om att jag var en demon, och att “psykologerna” skulle avslöja mig och låsa in mig i ett bergrum. Jag gick från att vara demon till psykfall, från skam till lättnad. Jag har aldrig kunnat skämmas eller dölja att jag är ett psykfall.

Därför har jag aldrig riktigt upplevt tvångströjan, psykgarderoben, lika tydligt som jag gör nu. Jag är tacksam över att jag inte förstått förut att jag förväntades skämmas över att vara ett psykfall. Nu återstår att försöka bygga en identitet som psykfrisk.

Posted in Funkis, Personligt | Tagged , , | 1 Comment

37 dygn utan ADHD-medicin

Jag har varit utan concerta i över en månad. Det är 37 dygn sedan jag gick av ADHD-medicineringen på grund av misstänkta biverkningar. Jag har haft hjärtklappning och yrsel ända sedan jag började för fyra år sedan, och nu vid den senaste kontrollen upptäckte de att jag dessutom har låg puls. Jag har gjort två EKG som inte visat något särskilt, och imorgon ska jag göra ett 24-timmars-EKG.

Det är 11 dygn sedan läkaren gav klartecken att börja medicinera igen, men det körde ihop sig med receptet eftersom jag bytt personnummer. Jag hade tre doser kvar då, sparade. De har gått åt nu i veckan då jag föreläst. I övrigt har jag fått klara mig utan i över en månad.

Hur det har gått utan concerta?

Utan concerta är jag ofokuserad och lättdistraherad. Som en hund vill jag bara bada, springa efter bollar, äta och sova. Jag kan inte tänka klart. Jag är impulsiv och när jag pratar vet jag inte vad jag säger.

Jag är lättretlig och gallskriker rakt ut när jag läser fula ord som “kopp” och “fil”. Jag har börjat hysa ett starkt förakt för alla ord, då jag börjat höra dem med en röst som låter fult. När jag läser texter hör jag de fulaste uttalen av varje ord i huvudet, och jag får panik och är nära att bita mobilen, boken etc i ren stress. Med andra ord har jag blivit mer tvångsmässig sedan jag slutade medicinera.

Jag fattar dessutom ogenomtänkta beslut och har svårare än vanligt att förstå hur saker hänger ihop. Till exempel irrade jag runt i över en timme när jag skulle använda campingens toalett och duschrum och det visade sig vara låst och jag inte hade fått någon nyckel dit. Jag hade inte en tanke på att ringa campingvärden och få en nyckel.

Men det finns också fördelar med att sluta medicinera; den bästa är att jag fått tillbaka aptiten. Jag får inte längre kväljningar av att äta, vilket är en fantastisk känsla. Jag har mindre huvudvärk och nästan ingen yrsel. Men det mest påtagliga är kanske att jag för första gången på över ett år kunnat tillbringa min fritid på något annat sätt än i sängen.

Jag gjorde ju min bröstkorgsoperation för snart tre år sedan, och smärtan i operationsärren har gjort mig sängliggande varje ledig stund. Alla armrörelser förvärrar smärtan, så allt som inte är helt akut har jag prioriterat bort under flera år: dammsugning, tandborstning och att gå ut med soporna. Lägg därtill den trötthet och yrsel som smugit sig på. Men nu har jag äntligen fått lite extra överskottsenergi, så jag dampar loss totalt.

Jag har städat köket för första gången på tre år. Operationsärren skriker att de inte vill vara med, men jag är för rastlös för att sitta still. Jag är trött på att känna efter.

Posted in NPF-hantering, Personligt | Tagged , , , , , | 4 Comments