Ett problem för många autister är omgivningens brist på inlevelseförmåga. Folk i omgivningen tar illa vid sig av saker som aldrig var illa menat, bara för att de inte förstår att man har autismspektrumtillstånd. Personer som aldrig lär känna en, som dömer en för ens beteende just den stunden: busschaufförer, konduktörer, medpassagerare och butikspersonal.
Jag har lärt mig att “bete mig som folk”, men det tar massor av energi. När jag är trött orkar jag inte hålla masken. Jag brukar dessutom tappa talförmågan när jag som bäst behöver den. Jag tolkas som sur, nonchalant eller drogpåverkad, fast jag bara är väldigt trött. Och då är all muntlig kommunikation dömd att misslyckas. Det är då jag behöver autismkorten.
Det är säkert fem år sedan Minou föreslog att vi skulle göra autismkort att visa för folk i jobbiga situationer. Färdiga lappar som förklarar det man brukar behöva hjälp med. Jag nappade på idén omedelbart, men det var först nu det blev av. Jag gjorde en sats rosa kort för mina icke-verbala stunder, och en sats gula kort för när jag är nära att få icke-epileptiska anfall.
Jag tänker bära med mig dem så att jag alltid kan dela ut dem när det behövs. Inte för att skylla på min diagnos. Inte för att gömma mig bakom den. Men som en upplysning om att jag har autism-tillstånd. Jag har tillstånd att vara autistisk.
“Jag heter Immanuel. Jag är autistisk. Ibland kan jag inte prata. Ibland förstår jag inte vad folk säger. Mitt kroppsspråk kan verka annorlunda. Jag menar inget illa.”
“Jag heter Immanuel. Jag är autistisk. Ibland kan jag inte prata. Ibland får jag anfall. Jag kan skaka, darra och göra ljud. Det är inte farligt. Jag behöver vila på en mörk och sval plats. Jag behöver lämnas ifred.”
