Att bete sig som folk, och andra tvångstankar

image

Syntolkning: Ett bokuppslag om olika sociala vaksamhetsgrader (ur min självbiografi). I bakgrunden syns Storsjön och på andra sidan Frösön, som är tätbebyggt område.

Om jag hade haft en riktigt bra kikare, hade jag kunnat se hur människor som då och då går förbi på andra sidan vattnet beter sig. Sånt tänkte jag alltid på när jag gick just där, som tonåring. Och därför var strandpromenaden en Etta och inte en Nolla, vad gäller social vaksamhetsgrad. Kraven på att “bete sig” gav mig tvångstankar. Jag hade inte “råd” att låta någon se mig bete mig avvikande, och vem vet ifall det står någon med kikare inne i stan och spanar efter sociala etikettsbrottslingar?

Det var just den strandpromenaden som fick mig att som trettonåring utveckla teorin om olika sociala vaksamhetsgrader. Jag behövde det för att kunna resonera runt hur mycket energi jag skulle lägga på att hindra mig från att vara mig själv i olika situationer.

Ettan betydde att jag inte fick flaxa med händerna, och att om jag pratade med mig själv fick jag bara säga ett ord var tionde minut. Nollan däremot var fritt fram att stimma loss. Sedan finns Tvåan och Trean för situationer där det är ännu viktigare att fejka normalitet, när människor är ännu närmare och ännu mer dömande. I vuxen ålder har jag lagt till Fyran, för situationer som “gå genom säkerhetskontrollen på flygplats” eller “förklara för en polis att jag inte är påverkad eller psykotisk”.

Idag har jag en mycket mer avslappnad inställning till vad jag “får” göra inom respektive vaksamhetsgrad. Det var så destruktivt att försöka smälta in på bekostnad av min hälsa. Men principen att dela in situationer och platser efter vaksamhetskrav känns fortfarande rätt; annars skulle jag vara lika uppstressad hela tiden. Jag ser till att få vara i Nollan och Ettan så mycket som möjligt. Det är det jag behöver för att överleva.

Posted in NPF, NPF-hantering, Skam, Social fobi, Social inkompetens | Tagged , , , , , | Leave a comment

“Om autism alltid har funnits, var är isåfall alla vuxna autister?”

* Triggervarning: funkofobi *

Ibland snubblar jag över texter som påstår att autism är en epidemi; att det är något nytt som inte funnits förut. Texter som frågar: “Om autism alltid har funnits, var är isåfall alla vuxna autister?”

Vi är här. Överallt. Rakt framför dina ögon.

Men vi är inte alltid öppna med diagnosen. De flesta berättar bara för de allra närmaste, för att det är för jobbigt att möta alla fördomar. De flesta lägger ner enorma mängder energi på att bete sig så oautistiskt som möjligt, för att slippa diskriminering, trakasserier och utfrysning.

Vi syns inte jämt, men vi har alltid funnits här.

För 50 år sedan låstes många av oss in på institutioner, där vi gömdes undan från resten av samhället. En stor del av oss levde ett svenssonliv på ytan, för att vi var livrädda för att bli satta på institution och förlora våra barn. Några få av oss arbetade på universitetens institutioner istället, och fick tjusiga titlar.

För 150 år sedan skrev prästerna upp vissa av oss på listorna över församlingens “idioter” eller “sinnessjuka” i husförhörsboken. En del av oss var “kloka gummor”, som visste hur en löste de problem som prästen inte förstod sig på. Några av oss var antagligen präster själva (ett yrke med strikta rutiner och möjlighet att hålla långa monologer om sitt specialintresse).

Och så vidare. Fortfarande idag är en del av oss inlåsta, för att det funkofoba samhälle vi lever i orsakar depressioner, utmattningssyndrom och ångest hos autister.

Autister har alltid funnits; det är bara synsättet och begreppen som förändras. Om du verkligen tror att vuxna autister är så ovanliga, säger det mest om din okunskap.

Posted in FAQ NPF, Funkis, Funkispolitik, NPF, Psykiatri | Tagged , , , , , , | 6 Comments

Jävla pajas – sluta håna autister, Måns Möller!

Såg du Måns Möllers humorshow ”Jävla pajas – det här skojar du inte bort” som gick på tv förra helgen? Isåfall: Jag beklagar. Det var verkligen hemskt. Om du inte förstår varför behöver du läsa det här.

Showen ger en förvrängd, tröttsam bild av autism. Ett återkommande skämt är ”Andreas” som är intresserad av tvättmaskinscylindrar. Vi förväntas skratta åt en åttaåring för att han inte passar in i normen. Kanske är ”Andreas” påhittad för showens skull, men det är aldrig okej att håna ett barn.

Möller kallar specialintressen för ”fixeringar”, och liknar det med SDs enkelspåriga retorik. Och det är här det skär sig rejält. Möller uttrycker sig rasistiskt, transfobt och funkofobt – och är antagligen omedveten om det. Det är lätt för en vit cisperson utan funktionsnedsättning att skämta om SD; man drabbas inte själv av deras politik. Det är lätt för neurotyper att skämta om stereotypa bilder av autism; man drabbas inte själv av utfrysningen och diskrimineringen.

Måns Möllers show går mest ut på att skratta åt personer som inte passar in i normen. Det är freakshow, gjort av neurotyper på bekostnad av autister. De skämtar om oss; vi som varit det där barnet som alla hånade.

Får man inte skämta om autism? Jo, självklart. Jag gör det ofta. Men jag skämtar om mig själv, och om människors fördomar om mig. Jag har 34 års förstahandserfarenhet av att möta fördomar om autism och Asperger, till skillnad från Måns Möller. Och jag skulle aldrig någonsin häckla ett barn för att hens stora passion i livet bryter mot normen. Det skadar mer än bara just det barnet; det skadar alla aspergare och autister som lyssnar.

Vi autister och aspergare behöver inte fler neurotyper som gör sig roliga på vår bekostnad. Vi behöver få ta plats själva, på våra villkor. Vi behöver bli tagna på allvar.

Andra som skrivit bra om programmet: Aleksa Lundberg, TheMegaBitch, samt Hanna Fridén.

Programmet går att se på SVT Play, men jag vill inte länka till det.

Posted in Funkis, NPF, NPF i media | Tagged , , , , , , , , , , | 9 Comments

“Högfungerande” och “lågfungerande” och konsten att nästan bli sedd som den en är

Det jag ständigt landar i: så mycket av problemen med samhällets syn på autismtillstånd orsakas av att en kläms in i ett trångt oändligt vacuum mellan “högfungerande” och “lågfungerande”.

Jag skrev detta på facebook för ett tag sedan, och insåg att det verkligen stämmer. Det är en av orsakerna till varför samhällets stöd oftast är uselt anpassat till autisters behov. Vi passar liksom inte in i mallen, med vår högst ojämna begåvning.

Det är också en av orsakerna till att autisters kunskap erfarenheter ständigt avfärdas som irrelevanta, i större utsträckning än vad som verkar vara fallet i många andra funkisrörelser: personer som har autismtillstånd beskylls vara för “högfungerande” respektive för “lågfungerande” för att förstå vad autism är. Icke-autister får behålla makten över vem som får uttala sig om autism.

Jag vet att jag anses vara “högfungerande” av de flesta. Men många av de förmågor som andra “mittemellanfungerande” autister har utvecklat i tioårsåldern, saknar jag fortfarande som 34-åring.

Jag har lärt mig att spela med i det sociala spelet ganska bra. Det har varit livsviktigt. Men minst lika viktigt har varit att lära mig att outa min autism när det behövs. Att stimma lite extra, slå av de rumsliga stötdämparna och röra mig så ryckigt som naturen skapade mig, och visa ett förvirrat ansiktsuttryck.

Jag gör det för att visa att jag inte hänger med i vad de säger. För att få främlingar att plocka fram det extra tålamodet med den där jobbiga människan som inte vet hur en beter sig, som inte klarar att fylla i ett papper utan hjälp, som inte vet hur en gör när kölapparna är slut, eller som glömmer sin kod om någon råkar säga något när en ska slå den. Jag gör det även för att få le och visa tacksamhet utan att någon riskerar tro att jag stöter på dem. För att få vara ofarlig och avsexualiserad.

Jag fejkar inget när jag gör så. Det är såhär jag är. Det är ni som inte kan se mig annars. För det som händer när jag börjar gunga med kroppen eller flaxa med händerna, är att plötsligt sorteras jag som funkis. Jag funkifieras. Folk fattar, tror de. Jag ser ordet “autism” fladdra förbi i deras ansikten.

Och då först ser de mig. Mitt emellan lägena “högfungerande” och “lågfungerande” passerar deras blick mig för en hundradels sekund. Det är det närmaste jag kommer att bli sedd.

Posted in Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF-hantering, Social inkompetens | Tagged , , , , , , , | 4 Comments

Asperger på gymnasiet – boken är klar!

Igår eftermiddag gick den iväg till tryckeriet: Asperger på gymnasiet. Intervjuer med lärare och elever, om hur man kan få skolan att fungera. Men även om det bara är mitt namn som står på framsidan, har det varit ett lagarbete. Intervjupersonerna som delat med sig av erfarenheter och kunskap har varit fantastiska. Så många kloka saker de sagt, som har gjort mig stum av beundran.

Jag har fått frågan flera gånger om hur jag klarar att skriva klart, att slutföra projekten. Är det inte extra svårt när man har Asperger och ADHD? Då brukar man ju ha svårt att göra klart saker.

Ja och nej. Det är ursvårt när man inte vet hur man ska göra, innan man har fått struktur. Jag hattar runt, slösurfar på jakt efter inspiration. Då är jag hur lättdistraherad som helst, eftersom jag inte riktigt vet vad jag letar efter. Men när jag kommit på hur jag ska göra är det inte svårt alls. Då kliver min autism fram och får mig att hyperfokusera på skrivandet. Det gäller bara att undanröja hindren först, precis som med så mycket annat i livet.

Boken kommer att gå att köpa på npf-butiken.se (och den ingår på köpet för utbildningen Asperger i skolan).

Posted in NPF | Tagged , , , , | 5 Comments

HabitRPG: Nya vanor lekande lätt

Jag har nyss gjort något stort: Jag har borstat tänderna för 50:e dagen i rad, och ätit tre mål mat varje dag i 51 dagar. Detta har förmodligen inte inträffat sedan jag flyttade hemifrån för 14 år sedan. Att borsta tänderna varje dag kräver betydligt mer viljestyrka än att skriva klart en bok.

Det är framförallt tack vare HabitRPG; en att-göra-lista som fungerar som ett spel. När du bockar av något du gjort får du belöningar. Du kan samla husdjur och mata dem, skaffa outfits som ger extra belöningar, anta utmaningar och quests, och chatta med andra.

Överst avatar (människa rider på lejon med rosa varg framför) samt bars i rött, gult och blått. Nedanför tre kolumner: Vanor, Dagliga uppgifter och Att-göra-uppgifter. Uppgifterna markeras med olika färger.

Skärmdump från HabitRPG

Det finns tre kategorier för uppgifter: Vanor, Dagliga Uppgifter och Att-Göra-Uppgifter. När jag började var mina dagliga uppgifter att gå upp, ta medicin och äta tre gånger. Först andra dagen la jag till tandborstning på listan, med viss tvekan. Eftersom jag är känslig i munnen gör tandborstning ont, och det verkade orimligt att utsätta mig för det varje dag. Jag trodde inte det skulle hålla en vecka ens – men det gick.

Vanorna är sånt jag gör ibland som tar energi: att skriva ett mejl, duscha, gå ut med soporna… Jag får extra poäng om jag slänger något mögligt eller nollställer inkorgen (att ha öppnat alla mejl – det händer inte ofta!)

Att-göra-uppgifterna är sånt som bara händer en gång eller sällan: Skriv avsnitt x till boken, köp nytt kameraobjektiv, boka ny tid hos sköterskan… Ju längre tiden går, desto större belöning när en till slut bockar av det. Prokrastinering lönar sig (fatta hur mycket jag älskar det).

HabitRPG är inte perfekt: Det tar tid att sätta sig in i hur det fungerar om man är ovan vid rollspel. Tillgängligheten för personer med nedsatt syn eller finmotorik är tyvärr dålig i nuvarande version. Det går dessutom inte att ställa in alarm, och jag har inte hittat nåt sätt att synka med google-kalendern. Statistikverktyget är hopplöst: Jag kan inte se hur många gånger jag gjort en viss vana, eller när jag gjorde den senast. Android-appen har inte alla funktioner som finns i webbversionen.

Men trots det är jag väldigt glad att jag hittat HabitRPG. Jag ska alldeles strax bocka av vanan “Blogga” och att-göra-uppgiften “Äta godis för att fira 50 dagar i rad”.

Webbversionen. Android-appen. App för iPad och iPhone. FAQ och manual.

Posted in Bilder, NPF, NPF-hantering | Tagged , , , , , , , | 15 Comments

“Det märks inte att du har Asperger” och andra saker du aldrig ska säga

Jag har precis brutit mot en av mina grundprinciper: När det finns andra inom syn- och hörhåll, ska jag bara göra sånt jag vet säkert att det inte skadar andra. Det kändes lite förbjudet och skamligt först att bryta mot detta, men jag fick nyss veta att just det här beteendet tydligen inte skadar någon.

image

Immanuel med armen indragen i t-shirtens ärm, så bara handen syns

Ja, det handlar om att dra in armen i tröjan, den här gången. Jag har aldrig sett en vuxen människa göra så, så jag var osäker på om det skulle väcka starkt obehag, kanske ren panik, hos andra. Jag har massor av beteenden som jag inte vågar göra offentligt, just för att jag inte vet hur de uppfattas. Så jag låter bli att göra saker som får mig att må bättre, för att de kanske får andra att må dåligt.

Det pratas mycket om autisters svårigheter med theory of mind. Innan diagnos får vi ofta höra att vi är arroganta; folk tror att vi inte bryr oss. Med diagnos får vi ofta höra att vi är dåliga på att läsa av andra, att vi gör många sociala “fel”. Men hur ofta pratar vi om alla de saker autister avstår från att göra, av rädsla för att göra “fel”? Hur ofta pratar vi om att många autister tvingas ta ansvar för att andra kränker dem om deras beteende avviker?

“Gör inte så, du kan bli mobbad då…”

“Du förstår nog inte själv, men när du gör sådär kan folk tro…”

“Det märks inte att du har Asperger, vad duktig du är…”

Jag har tex lärt mig i vuxen ålder att det nog inte kränker någon om jag flaxar med händerna för att lugna mig själv. Jag har även insett att när jag är förkyld och inte kan snyta mig, så är andras obehag av snörvelljudet inte så starkt att jag borde låta bli att andas för deras skull. Och faktiskt, det är på den nivån jag bryr mig: om det kränker någon eller ej. Jag kämpar fortfarande med att sluta skämmas, att våga göra saker som jag behöver.

Det gör mig inget om folk stirrar och tycker jag är konstig. Men det har tagit mig elva år sedan jag insåg att jag har Asperger, och jag är inte färdig än med att släppa skulden och skammen. Och jag är långtifrån ensam.

Jag önskar att yngre autister slipper vänta lika länge som jag gjort, på att få känna att de är bra. En diagnos är inte allt som behövs; det är bara början.

Posted in FAQ NPF, NPF, NPF-hantering, Psykologi, Självkänsla, Social inkompetens | Tagged , , , , , , | 12 Comments

Varför jag hatar “autism awareness”

Jag avskyr “autism awareness”. Jag brukar försöka att inte bli provocerad, men eftersom Världsautismdagen den 2 april närmar sig är det hög tid att förklara varför, ännu en gång. Jag hoppas att folk hinner fundera över hur de tänker uppmärksamma dagen.

Världsautismdagen uppmärksammas i USA framförallt av Autism Speaks. Deras sätt att arrangera evenemang, deras retorik och bildspråk präglar ofta hur dagen uppmärksammas i Sverige. En importerad tycka-synd-om-dag.

Det första en bör känna till om Autism Speaks (AS) är att de är riktigt stora. AS drar in stora summor på att samla in pengar och sälja prylar för “autism awareness”. Deras blå pusselbit och “light it up blue”-kampanj har enorm genomslagskraft. De har även inflytande i amerikansk media; när journalister tar upp autism är det ofta Autism Speaks som får uttala sig, och mer sällan tex ASAN (som drivs av autistiska aktivister). Självklart är det inget fel i sig att en organisation har stora resurser och inflytande – det handlar om hur den makten används.

Vad gör Autism Speaks?

  • De sprider en mycket negativ bild av autism, som inte är förankrad bland autister. Deras budskap är: Autism är en tragedi, och autister är en börda för sin omgivning. Detta kallar de “autism awareness”; medvetenhet om autism. För att visa att man är “medveten” om autism uppmanas man att sätta en blå lampa i sitt fönster den andra april.
  • Deras huvudprojekt är att hitta bevis för att vacciner orsakar autism. Trots att forskarvärlden är i stort sett enig om att så inte är fallet, vägrar AS att släppa det och gå vidare. 44% av Autism Speaks budget (pdf) går till sådan forskning; 4% av budgeten går till socialt stöd för autister och deras familjer.
  • De har inga autister i styrelsen, eller på någon annan hög post inom organisationen. De hade en, John Robison, som avgick i november 2013. Detta i protest mot att AS ordförande än en gång startat en hatkampanj mot autism.
  • De fokuserar på neurotypa föräldrar, och blundar för autisters egna behov. Detta gör de bl.a. genom att cementera bilden av autism som något som bara barn har. AS talar inte för autister. De talar inte ens för alla som är anhöriga till autister. De verkar, av bilderna på siten att döma, vara en förening framförallt för vita heterokärnfamiljer ur medelklassen.
  • De promotar Judge Rotenberg Center, en institution vars “pedagogik” bl.a. går ut på att “straffa” barn med elchocker. Metoderna har klassats som tortyr och delstaten försöker stänga ner stället. Det är två år sedan detta uppmärksammades i media världen över. Ändå får centret utrymme på Autism Speaks evenemang för att kunna locka nya familjer att skicka sina barn dit.
  • De ignorerar eller tystar ner all kritik från autister.

Vilken bild av autism sprider Autism Speaks?

TRIGGERVARNING: Ableism, mord, självmord.

Exempel 1: Deras egen film, Autism Every Day:

https://www.youtube.com/watch?v=O0vCz2KWMM0

Vid ca 6.18 in i filmen berättar en mamma om hur hon övervägde att döda sig själv och sin autistiska dotter, och att det enda som fick henne att avstå var tanken på sitt andra barn. Den autistiska dottern är med i rummet när hon berättar.

Detta lämnas helt okommenterat i filmen. Vi får INTE höra att det finns hjälp att få om man som förälder tänker i de banorna. Vi får inte ens höra att det är fel att döda sitt barn. Istället cementeras bilden av autism som ett öde värre än döden.

Exempel 2: Deras egen film, I Am Autism:

http://vimeo.com/20692567

Berättarrösten liknar autism vid cancer och AIDS. Hen berättar vad barns autism orsakar: skilsmässa, personlig konkurs, och sömnlöshet, skam och smärta för föräldrarna. Det är föräldrarnas känslor som står i fokus.

 Vad har detta för betydelse i Sverige?

AS synsätt nästlar sig ofta in i olika sammanhang. Detta är absolut inte bara Autism Speaks fel, men deras popularitet bidrar. Några exempel:

  • Att alltid prata om autism som något negativt, en brist, ett problem. Det händer tillochmed ganska ofta att neurotyper läxar upp autister, typ “Du får inte säga att du trivs med att vara autistisk, för det är ett hån mot de som verkligen lider” (ej ordagrannt citat).
  • Att prata om autister som kostnader och bördor, typ “Om inte mitt barn får stöd kommer hen att börja förstöra för DITT barn och alla andra” (ej ordagrannt citat).
  • Att särbehandla autister som gör sina röster hörda i autismfrågor. Vem räknas som “expert” i media och får kommentera sakfrågor, och vem får i bästa fall fläka ut sitt livs historia i ett “personporträtt”? Vem får förtroendeposter i föreningen? Hur många av talarna på temadagen har autism själva?
  • Att osynliggöra (vuxna) autister. “Leva med autism” betyder tydligen “vara neurotyp förälder till autistiskt barn”. Det händer att jag skriver “stöd på högskolan”, och folk tolkar det som att jag egentligen menar “förskolan” och börjar prata om barngruppers storlek.
  • Att slacktivistdela bilder om “autism awareness”, som förstärker fördomar om autism. Exempel: bilder på barn bakom en glasvägg, barn som ser ledsna ut (när texten insinuerar att de är ledsna för att de har autism), pusselsymboler och uppmaningar om att sätta en blå lampa i fönstret.
  • Att prata om autism som en “sjukdom”, eller säga att någon “lider av autism”.*

*) Ja, det är okej att känna att man lider av sin autism. Det är däremot inte okej att ta för givet att alla autister lider av det.

Vad kan man göra istället?

  • Prata om styrkor. Ingen människa vill vara ett vandrande problem. Autister är ofta mycket empatiska, och fångar lätt upp om du har en negativ syn på en så fundamental del av deras person. Det gäller även om du inte ens nämner diagnosen. Fokusera istället på att lyfta styrkor och behovet av strategier i en neuronormativ värld.
  • Prata om rättigheter. Lägg ansvaret där det hör hemma. Undvik att framställa autister som ett hot mot omgivningen. Det är dessutom att blunda för alla autister som INTE är utagerande. De som bara vänder allt inåt och bryter ihop i tysthet är redan osynliggjorda och underdiagnosticerade.
  • Utgå från autisters behov. Släpp fram autister. Lyssna. Om du är förälder är du den som känner ditt barn bäst, men om du inte har autism själv är det inte du som kan autism bäst.
  • Rannsaka dina fördomar. Utgår du från att det inte finns några autister närvarande i forumet? Tar du för givet att en vuxen som pratar om autism är neurotyp förälder? Tolkar du allt som sägs om autism som att det enbart handlar om barn?
  • Dela saker med innehåll. Det behövs ingen mer jäkla “awareness” för autism. Folk i allmänhet vet ATT autism finns, men de har ofta en totalt felaktig bild av vad det innebär. Några bra siter att följa på Facebook är tex Thautcast, Karla’s ASD Page och The Thinking Person’s Guide to Autism. Du kan även bära “beiga bandet” för att sprida medvetenhet om autismbrist.
  • Välj dina ord med omsorg. Autism är en funktionsvariant, eller möjligen en funktionsnedsättning. En person är autistisk eller har autism (det kan vara olika vad man föredrar att omnämnas som). En del kallar sig aspie eller aspergare, vilket inte utesluter att de även kan identifiera sig som autister (t.ex. jag själv).

***

Den här texten inspirerades av nyheten att Lindt (chokladmärket) sponsrar Autism Speaks.

Posted in FAQ NPF, Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF i media, NPF-forskning | Tagged , , , , , , , | 23 Comments

Hen? Är du brynsten eller höna?

Jag hatar den s.k. hen-debatten, och har försökt att stå utanför den. Men jag kan inte låta bli att fascineras av de märkliga argumenten som används. Ett av de mest fantastiska exemplen: Ordet “hen” är redan upptaget (synonym till brynsten) och därför är det förvirrande om man använder det som pronomen.

<ironi>

Som vi alla vet existerar inga homografer i svenskan (ord som stavas lika men uttalas olika och betyder olika saker). “Hon” kan aldrig syfta på en diskho i bestämd form, “man” kan aldrig syfta på en hästs hårsvall, och “kön” kan aldrig syfta på en grupp människor som står på led och väntar på att få kliva på bussen. Och språket förändras aldrig. Det är därför vi använder ord som gingo, velociped och ehuru i dagligt tal.

Jag ville kolla hur stor risken är att folk tror att jag är en brynsten när mina vänner kallar mig “hen”. Så jag googlade “hen” på svenska Google, för att få en uppfattning om vilken betydelse som är vanligast.

Diagram över hur "hen" används
Jag kollade de 100 första träffarna. I 91 av dem syftade “hen” på pronomenet. I nio av träffarna syftade “hen” på höna. Ingen av de hundra första träffarna handlade om brynstenar. Faktum är att hur långt jag än klickar mig bakåt i träfflistan hittar jag bara en enda text som handlar om brynstenar. På bloggen Glömda ord.

Det är med andra ord ingen risk att bli förväxlad med en brynsten. Däremot finns det en liten, liten risk att folk tror att jag är höna. Den risken är ungefär lika stor som risken att barn misstas för att vara lador. Som vi alla vet händer detta hela tiden.

</ironi>

Jag hatar den s.k. hen-debatten, för att den i stort går ut på att ge transfober utrymme att kräkas ur sig sitt hat mot transpersoner. Jag hatar hen-debatten för att priviligerade cispersoner får mängder av credd och klick för att de “lyfter frågan” om vem som ska tillerkännas människovärde. Jag hatar hen-debatten för att varje gång den blossar upp kränks icke-binära transpersoner av “toleranta” men okunniga och självcentrerade cispersoner som tar sig tolkningsföreträde.

Jag hatar dessutom sexismen och speciesismen i att folk höhöhöar “Hen betyder höna!” Hönshjärna. Virrig som en värpsjuk höna. Kacklande. Att vara höna är att vara feminin, och därmed lågstatus.

Jag hatar hen-debatten för att den så tydligt visar den transfobi och cisnorm som hela samhället bygger på. Min existens blir ifrågasatt, min identitet förlöjligas och mina erfarenheter ogiltigförklaras. Och jag hatar att detta görs i “objektivitetens” och “saklighetens” namn.

Men den vidrigt snedvridna debatten har i alla fall lett till att ordet har spridits. Det går inte längre att påstå att folk inte vet vad “hen” betyder.

Posted in Genus, HBTQ, HBTQ-historia, Språk, Trans* i media | Tagged , , , , , , | 20 Comments

Elisabet Höglund och den förlorade ungdomsgenerationen

Vi lever i ett väldigt funkofobt samhälle. Fördomar om funktionsförmåga finns överallt, men mycket ofta är det förklätt till välvilja. När jag påpekar att någon kommentar är fördomsfull så är det många som värjer sig: De menade ju bara väl, så då är det väl okej?

Nej. Vi är funkofober allihopa, men det är inte okej för det.

Det finns många exempel på välvillig funkofobi, men jag tar en krönika som exempel. Elisabet Höglund skriver om hur ungdomar med psykiska funktionsnedsättningar hamnar i “utanförskap”. Och precis som förra gången drar hon funkofoba slutsatser. Hon har några poänger, men de försvinner i mängden av felaktiga antaganden och felslut.

Jag börjar med det hon har rätt i:

Vi är på väg att förlora en hel ungdomsgeneration som slås ut redan innan de har gått ur gymnasiet.

Det är en katastrof. Och regeringen Reinfeldt har inte lagt två strån i kors för att mildra katastrofen utan bara låtit den växa.

Ja, absolut. Det är riktigt illa, och det blir ännu värre om vi inte gör något. Läget är akut. Jag möter många som är förtvivlade för att de inte får hjälp:

Barn som inte går i skolan för att skolmiljön är otillgänglig. Tonåringar vars utmaning varje dag är att överleva, men som stämplas som söndercurlade och lata. Unga vuxna som än en gång blir inlagda på psyket då stressen av att ha blivit utförsäkrade knuffade dem över gränsen igen. Föräldrar som oroar sig för vad som kommer hända den dagen de själva inte orkar slåss för sitt barns rättigheter. Personal som rycker in obetalt på sin fritid för att ge brukarna ett livsnödvändigt stöd som deras överordnade bestämt att de egentligen inte får ge. Och så vidare.

Jag ser hur mycket som helst av detta. Det har på många sätt förvärrats under den borgerliga regeringen.

Men Höglund ser inte hela bilden, och missar orsakerna. Hon går istället på andrahandsinformation, och återberättar vad hon hört av en ung man som jobbade i hemtjänsten:

”Jag fick gå hem med matlådor till ungdomar som bara var några år äldre än jag men som inte ville eller kunde klara sig själva… Jag förstår inte vad som hänt med Sverige när 24-åringar utan synliga handikapp inte arbetar och inte ens klarar sig utan hemtjänst.”

Ja, var skulle dessa ungdomar ha varit för 25 år sedan? Ungdomar med osynliga psykiska och neuropsykiatriska funktionsvarianter (NPF) tex Asperger eller ADHD.

En del av dem skulle ha lönearbete, ja, men många skulle inte det. Lönearbete betyder för övrigt inte att man klarar sig utan boendestöd eller hemtjänst. Det är inte antingen-eller.

En del av dem skulle kanske ha klarat sig ganska bra, då de vuxit upp med en välfärd värd namnet. Förr var klasserna i skolan mindre, och tillgången till stödinsatser större. Det fanns trygga anställningar även för de som inte gått gymnasiet, och ett socialt skyddsnät som fångade upp fler av de som föll.

Men en del av dem skulle hålla ihop i flera år och sedan inte orka längre, precis som händer många idag. En del av dem skulle hanka sig fram, sakna fast boende och kanske leva på gatan, precis som idag. Många skulle vara hänvisade till socialbidrag, precis som idag när folk utförsäkras. En del skulle läsa på Komvux i flera år och gå olika strökurser mest för att kunna försörja sig på studiemedel – detta är nästan omöjligt idag. Och ytterligare något decennium tidigare skulle många av dem ha bott på institution.

Detta är alltså var som hänt med Sverige: vi har avskaffat institutionsboenden, men även välfärden och det sociala skyddsnätet som en gång funnits. Det var ett annat samhälle. Funktionsvarianter fanns då med, men personer med funktionsvarianter bemöttes annorlunda än idag.

Men detta nämner aldrig Höglund. Istället lägger hon över problemet på de unga som drabbas av det hårdare samhällsklimatet:

Den unge servitören var märkbart upprörd, särskilt när han jämförde med sin egen situation, han som helt frivilligt slet häcken av sig med alla slags tillfälliga jobb för att dra in pengar.

Hon antyder att aktivitetsersättning och funktionsnedsättning är något man väljer: att killen “frivilligt” jobbar trots att det går att få ersättning utan att göra något. Höglund försöker skapa en konflikt mellan de som jobbar och de som inte kan jobba.

Texten fortsätter:

Enligt Försäkringskassan har många av förtidspensionärerna så kallade bokstavsdiagnoser, till exempel adhd, asperger och dyslexi, alla psykiska eller psykosociala diagnoser. Många tror att de unga förtidspensionärerna är gravt rörelsehindrade eller har andra svåra fysiska handikapp som gör att de inte klarar sig själva. Så är det inte.

Klassikern. Höglund utgår återigen från att synliga funktionsnedsättningar är mer äkta än osynliga. Att “fysiska” funktionsnedsättningar är mer äkta än “psykiska”. Hon spelar på fördomar om att “psykiska” funktionsnedsättningar är tankespöken som går att komma över om man bara vill tillräckligt mycket.

Ja, det finns stora problem med hur aktivitetsersättningen är utformad. Jag är den första att erkänna detta. Men den stora katastrofen är inte att “24-åringar utan synliga handikapp” har aktivitetsersättning.

Katastrofen är att samhället sållar bort människor redan som barn, och fryser ut “udda” människor av alla åldrar. Katastrofen är att folk tror att om NPF-are bara tar sig i kragen så kommer de att fungera som alla andra. Katastrofen är att det är precis detta som många NPF-are gör gång på gång; att det är den överansträngningen som gör att de till slut kraschar, och att de då får höra att det är för att de är bortskämda och invaggade i bidragsberoende. Katastrofen är att många NPF-are tar till sig den självbilden som omgivningen ständigt matar dem med. Katastrofen är att samhället mäter människovärde i hur mycket man kan bidra med, mätt efter kapitalistiska måttstockar.

Katastrofen är inte att en del unga vuxna med funktionsnedsättning inte orkar hålla struktur och fixa mat varje dag utan stöd. Katastrofen är att en del omsorgspersonal uppenbarligen inte har någon som helst kunskap och förståelse för psykiska funktionsnedsättningar, trots att det är deras jobb. Katastrofen är att vilt främmande människor tar sig friheten att psykologisera över personer de inte ens träffat, och dra alla personer med osynliggjorda funktionsvarianter över en kam. Katastrofen är att det anses vara helt okej att prata över huvudet på unga funkisar; att normkroppade och normhjärnade har tolkningsföreträde för våra liv.

Höglund avslutar med:

Det måste finnas möjligheter att hjälpa dessa ungdomar till ett värdigt liv i stället för att tvinga in dem i pensionering och livslång arbetslöshet. Det är inte bara dyrt för staten. De unga dras snabbt in i en ond cirkel av utanförskap, fattigdom och skräck för att ta steget ut i samhället. Det är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige.

Javisst. Vi kan ju börja här och nu, för att minska unga funkisars rädsla för samhället. Vad sägs om att sluta skriva krönikor som skuldbelägger funkisar?

Posted in FAQ NPF, Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF i media, Politik | Tagged , , , , , , | 18 Comments